Bönderna sålde fortfarande körsbär på torget – den sena sort som användes i traktens berömda körsbärskaka. Under binas guldsvärmar glänste bären vinröda i trågen.

Men skildringen av idyllen varar inte länge, utan utvecklar sig till en ödesmättad berättelse och involverar många tidsplan.

Avhoppade medborgare från tidigare Sovjetunionen eller nuvarande Ryssland ska inte tro att de ska känna sig trygga. Trettio år är ingenting, bäst att se sig om över axeln igen.

Det händer sig att avhoppare nummer ett hamnar hos sjukvården och experter måste tillkallas. Bland de fyra experterna är det tre som har namn och är spårbara. Den fjärde är inte någon känd. Efter ett tips är den hemliga avdelningen säker på att den fjärde är Kaitlin. Eftersom han är på listan över förrädare efter sitt avhopp vid Sovjetunionens sammanbrott blir han ett högaktuellt villebråd.

Därefter riktas läsarens fokus på Kaitlin, som arbetat som forskare i det gamla Sovjetunionen. Tillbakablickarna går till hans barndom när han provade farbror Igors uniformsjacka med prydnader och medaljer. Ett läshuvud med lyckade studier förde honom till tjänsten på laboratoriet. Där utfördes experiment för att skapa ämnen som skulle skapa konkurrenskraft i den geopolitiska maktordningen. Nutidsplanet är ett liv med ny identitet men det blev inte som han tänkt sig – det nya landet verkar inte vara intresserat av hans kunskaper. Hans skapelse är ämnet som får namnet ”debutant” och som dödar utan att lämna spår.

Närheten till döden gör att funderingar på det passerade livet tar plats. Här utforskas de i lite varierade tongångar. Gemensamt för personerna med dessa tankar är att de har en stark självbild som sakta har börjat krackelera.

All denna hängivenhet för ett högre syfte – så lockande och så skrämmande på samma gång. Lebedev har blick för den där gränsen som passeras och blir oåterkallelig. Vilket pris kan ambitioner ha? Kan man överhuvudtaget undgå kittlingen när nyfikenhet och intelligens mixas?

Tydligare kan det väl inte bli när Lebedev på försättsbladet valt att citera ur Goethes Faust:

Kusin och skälm, jaså du möter mig
i rätta stunden? Jag vill tacka dig.
En lycklig händelse att du är här!
Jag måste verka, därför att jag är.
Nu vill jag komma in i arbetstagen.
Du kan väl hjälpa mig – du är förslagen! *

Visst skulle jag kunna läsa berättelsen som en thriller också, eftersom kapitlen omväxlande är skrivna ur jägarnas perspektiv, de som omnämns som sergeanten och majoren. När de åker på sitt uppdrag att finna Kaitlin följer de handboken för agenter fullt ut och de är vältränade för det. Trots alla förberedelser och all erfarenhet får de rollen som berättelsens skälmar för att låna ordvalet hos översättaren till Goethe-citatet. De är effektiva men det är inte alltid verkligheten följer agenters scheman, något som ger ett lättsamt anslag i mitt tycke. Samtidigt skildras hur en av dem störs av återkommande minnen från terrorkrig. När han tänker på sin 16-årige son, en mjuk och ömtålig människa, tar en besvärlig osäkerhet plats. Det här gör att jag får byta läsart än en gång och jag undrar om romanen som helhet kunnat tjäna på att utesluta situationskomiken.

Lebedevs utmärkta gestaltningsförmåga gör ändå intryck. Jag kommer främst att minnas hur nära jag kom alla personer han gör så levande och mänskliga.

*Översättare Britt G. Hallqvist, 1956

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Djävulsk briljans
• Låt oss tala om Debutanten och Formen och Sovjet
• En postsovjetisk odyssé

Ett nytt Ryssland föds, med flera liter gammalt sovjetiskt blod dolt i kroppen som inte syns på utsidan.

Tjugo år senare är pojken vuxen och lever i det där nya Ryssland, där allt är glömt, där endast minnet av och strävan tillbaka till stormakten finns kvar men ingen längre behöver ta ansvar för fångläger, folkomflyttningar, avrättningar, etniska rensningar, massgravar, etc. Men de där litrarna med blod lämnar honom inte i fred, och han ger sig ut för att ta reda på vem den där mannen egentligen var. Genom sina egna minnen, genom de få ägodelar han efterlämnade – medaljer för lång och trogen tjänst under Stalin – och ut i de gigantiska vidderna utanför det nya Ryssland, letar upp gamla övervuxna läger, halvdöda gruvstäder, polarodlingar, frågar ut ”verklighetens folk” som aldrig sett en smartphone, gräver i mossan där historien fortfarande ligger och pyr långt från hans vänners säkrade version. Hur kunde man göra så här, och hur kunde man sedan gå vidare som om inget hänt? Ironin: Den aktivt historieförfalskande Sovjetregimen har ersatts av en (åtminstone nominell) demokrati där ingen vill minnas.

De hade hackat upp den i obetydliga små intryck och personliga anekdoter om en kälkbacke som funnits en gång i en sänka som numera var igenfylld (…) En sådan förflutenhet var som nycklarna eller plånboken – den fick plats i fickan när man gick hemifrån, den var behändig och välbekant, var och en befäste och kultiverade den plätt som var det personliga minnet, men ingen mindes för alla.

Vilket språk han har, och vilken översättare! (Inte för inte var väl Håkansons Ödmården en av årets bästa svenska böcker.) Det tar lite tid att komma in i romanen eftersom jag hela tiden vill starta om varje svindlande, vindlande mening tills jag hittar rytmen i den. Lebedev gräver i minnen och intryck på ett sätt som påminner om Aleksijevitj, men också om Clarice Lispector; den där känslan av sinnesintryck så våldsamma att de nästan sliter hål i världen. Men där exilukrainskan Lispector sökte i sig själv söker Lebedev i ett kollektivt minne, eller snarare en kollektiv glömska. Han är prosapoet och minnesgeolog, inte samhällsdebattör, och hellre än att prata om det nya landet letar han efter resterna av det gamla, tyder ord som bytt betydelse, drömmer feberdrömmar, jagar de där våldsamma intrycken som fortfarande ekar svagt. Hur svårt det än är, när han ju själv är en del av dem som bestämt sig att vända blad och gå vidare.

Det var det plågsammaste i hela drömmen: människorna dog inte – de upphörde att finnas i nuet. Och nuet förlängde sig obehindrat utan dem, varje ny stund sköt undan de förgångna stunder då dessa människor funnits, allt längre bort.

Vad var det den där blinde mannen hade sett en gång? Hur många liv hade han på sitt samvete som tvingade honom att rädda en ung pojke? Det är den historia Lebedev berättar på ytan, men i och med det där fantastiska språket, drömmandet, grävandet i det som inte längre finns öppnas så många fler nivåer, som gör Vid glömskans rand till så mycket mer än bara en litania över Stalins illgärningar. Hur både nationell och personlig historia handlar lika mycket om det man inte minns som det man håller fast vid. Hur en identitet uppbyggd runt att vara [inte X] har en tendens att sluta i en vilja att göra X stort igen. Det är inte en roman som ger klara pekpinnar, men sättet den vandrar genom djupa skogar som en gång var bebodda, färdas på uråldriga floder där vraken blivit natur, och läser uråldriga (eller lika gärna generationsgamla, det blir lätt samma sak) inskriptioner både skakar om mig och gör mig lycklig. För den där randen går ju ännu att stå på och titta ner.

Similar Posts:

• Att tjäna ormen och skålen
• ”Jag trodde … ”
• Ryssland – då och nu
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar