Men så läste jag en intervju med den irländska författaren Anne Enright: ”En gång i Tyskland fick jag uppträda tillsammans med en annan kvinnlig författare på en uppläsning. Det skulle aldrig hända här. Om de bjudit in en av oss skulle de säga: ‘Vi har redan en kvinna” och jag insåg att de självklara valen i litteratur, också handlar om könsstereotypa normer. För irländska kvinnor skriver också böcker, även om man inte pratar om dem när man pratar irländsk litteratur.

Därför är de böcker jag kommer att skriva om här framöver, skrivna av irländska, kvinnliga författare. De har fått priser,
erkännande av författarkollegor och/eller blivit lästa av många i Irland. Jag har läst om irländsk litteratur, åkt till Dublin och
plockat på mig så många som 18 böcker, varav sex av dem kommer att presenteras här på dagens bok tre lördagar framöver
(idag, 24/9 och 1/10). Kanske hittar ni något
ni skulle vilja läsa!

Similar Posts:

• ”Ni som sår säd, reser gravstenar …”
• Splittringen när pappan drar
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Inga gröngölingar i irländsk familj
• Låt hoppet fara

Potatis må föra en vanligen ganska undanskymd tillvaro i litteraturhistorien – fast nog var det Tegnér som myntade uttrycket ”freden, vaccinet och potäterna”? – men potatis förkroppsligar på något sätt Heaneys alldeles egna poetiska blick, hans sinne för det storslagna i det vardagliga, livskraften och skönheten i jorden och det mest basala, livsviktiga.

På väg samlar dikter av Heaney från åtta olika diktsamlingar utgivna mellan 1966 och 1991. Ur den första, Death of a naturalist från 1966, kommer bland andra ”Potatisplockarna”, den dikt som först fångade, förtrollade mig, och en av många i På väg som rymmer allt det där som gör Heaney till en av de, i mina ögon, allra största.

Begärliga dofter avsöndras i smulad mull.
Det hårda skalet spricker då var grodd
bryter igenom (en jungfrufödd kull) –
en fast förnimmelse, som i sin våta linda
utlovade smak av jord och brodd.
Att hopas i stukor; levande skallar, blinda.

Hos Heaney är potatisen evigt förbunden med människornas jordiga fingrar och krökta ryggar, med hunger, med trötthet och tacksamhet, med livet och döden och potatispesten som med katastrofala följder drog över Irland i mitten av 1840-talet. Det kommer något religiöst över potatisen, över livet som gror därnere i mullen, Moder Jord eller människornas ”skräck och vördnad inför hungersnödens Gud”.

Historien är närvarande. Jorden binder människorna, binder allt levande samman. Gamla lik bevaras i mossa och torv, döda djur återkommer också med en märklig skönhet, skörhet, utan att för den skull någonsin romantiseras. För det är vardagen alltför brutal, vägspärrar och unga sönderskjutna män, naturen skoningslös och människan dess otillräcklige behärskare.

Redan från början hade jag tur
och ställdes till svars, fick alltid stryk
så att jag med säkerhet inte skulle växa upp
för hoppfull och förtröstande –

Ändå är nog förtröstan ett bra ord för Heaneys poesi. Den är så konkret, så jordnära, bokstavligt, vardagligt magisk.

En morgon i Devon
fann jag en död mullvad
ännu pärlad av dagg.
Jag hade tänkt mig mullvaden

som ett kraftigt plogjärn
men där låg den
liten och kall
som skaftet på en mejsel.

Man sa mig, ”Blås,
blås undan pälsen på huvudet.
De där små punkterna
var ögonen.

Och känn på skuldrorna.”
Jag rörde vid små fjärran Penninska berg,
en fäll av gräs och korn
på väg söderut.

Sådan är Seamus Heaney, de döda mullvadarnas och potatisens oersättlige diktare.

Similar Posts:

• Projekt Irland
• Mellan romantik och modernism
• Äventyret med de nitton Nobelpristagarna
• Låt hoppet fara
• Döm inte boken efter omslaget

Jag tenderar att ha ganska svårt för författare som envist tar över i det de beskriver – i synnerhet om de dessutom med jämna mellanrum strösslar hela härligheten med utropstecken. Men Helander drar mig med i sin entusiasm. Ofta lyckas han faktiskt få sina intervjuobjekt att lyfta lite på den mediala masken. Pristagare som innan för mig mest varit namn på en lista får liv, egenheter, anekdoter. Här finns laddade politiska ställningstaganden, barndomsminnen, kyssar.

Jag faktiskt skrattar högt vid flera tillfällen. Som när den nittonårige Kenzaburo Oe inför en sträng tågkonduktör öppnar vad han tror är sin matlåda och det visar sig att mamma istället skickat med sin trädälskande son ett banzaiträd. Den blivande Nobelpristagaren håller på att skämmas ihjäl – ”nu skulle alla på tåget tro att hemma i Ose åt byborna träd!”

Och det tar en lång stund att skaka av sig skräcken efter att Helander på en fest i Nigeria plötsligt står öga mot öga med en fyra meter lång svart mamba, världens näst giftigaste orm – innan Wole Soyinka med ett vant slag klubbar ihjäl den.

Helander återkommer då och då till sin barndoms seriehjältar – som det ska visa sig att han delar med en och annan Nobelpristagare – och att följa med honom och hans team på intervjuresor över världen är på flera sätt som att följa med på pojkboksäventyr. Exotiska miljöer, fantastiska människor, drabbande historiska och politiska villkor samsas med actionfyllda små episoder och Nobelpristagarnas visdomsord och upptåg. Vi får följa med till Oes folkliga hemö Shikoku, Seamus Heaneys konfliktfyllda Nordirland, till Soyinkas mytomspunna berg Idanre, Derek Walcotts Saint Lucia, Jaroslav Seiferts svårtillgängliga Tjeckoslovakien och en hel del andra platser.

I händerna på Lars Helander blir Nobelpriset och den litterära kanon ett världstillvänt och spännande äventyr, ett rent nöje. Det är onekligen en prestation värd ett eller annat pris det också.

Similar Posts:

• De första hundra åren
• … och aldrig mötas de två
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• En gigant bland giganter
• Den omöjliga friheten