Vi får följa barndomsvännerna Alice och Eileen genom deras e-postkorrespondens och ta del av deras reflektioner kring familjerelationer, kärleksproblem och samtiden.

Alice har efter ett sammanbrott hyrt en gammal prästgård på landet utanför en liten stad i nordvästra Irland. Hon har skrivit ett antal böcker som blivit storsäljare och har från ett finansiellt perspektiv sett det väldigt bra. Det som däremot inte fungerar felfritt är det övriga livet. Väl på plats i sin tillflyktsort börjar hon dejta via Tinder och träffar Felix, en lagerarbetare som vantrivs med sitt jobb.

Deras första dejt blir allt annat än lyckad och det kunde kanske ha slutat där, men sakta men säkert bygger de upp en vänskap och en kärlek till varandra. Felix bjuder in Alice i sitt liv och hon får träffa hans vänner och helt enkelt bara hänga på där ingen vet vem hon är förrän någon råkar googla henne.

Eileen är singel och ältar sin gamla relation. Hon är redaktör på en mindre tidning och lever ett lugnt och kulturellt liv. Hon är långtifrån Alice bekymmerfria finansiella status men tycks ta det med ro och vara glad för Alice skull.

Ett stort fokus för Eileen just nu är att hennes syster ska gifta sig och det väcker hennes tankar gällande hur stor möjlighet hon själv har att hitta en partner och slå sig till ro och skaffa barn. Simon, en barndomsvän som hon aldrig riktigt har kunnat släppa tanken på, finns med i hennes liv. Först i periferin, sen allt mer nära.

Alice och Eileen vill varandra väl och det finns en grundläggande respekt och värme. Men när Alice går utanför zonen av att vara utbränd och utmattad börjar något skava i relationen mellan dem och det är här det blir intressant. Det jag gillar med Rooney är att hon så precist lyckas fånga det dysfunktionella och mindre vackra hos varje individ. Hon släpper det inte heller under berättelsens gång utan vågar borra sig ner i det obekväma. Detta kan skapa viss ångest hos mig men det jag får tillbaka i att bli berörd och överraskad är så mycket mer värt.

Boken har en lågmäld ton rakt igenom. Ingenting extravagant händer egentligen, utan livet pågår med alla de små vardagshändelserna med mer eller mindre friktion.

Ungefär mitt i boken händer något med texten och flödet. Bokens första halva är lättläst och mer glädjefylld. Den andra halvan är tyngre och fokus på karaktärernas problem ökar och det gör också tätheten i texten. Läsupplevelsen är överlag ändå väldigt fin – bitvis skaver det och bitvis är det bomull i magen. Precis som läsning ska vara när den är som bäst.

Similar Posts:

• Obekvämt om kärlek
• En dag som rymmer så mycket
• Döm inte boken efter omslaget
• Förra årets bästa bok
• Svajigt men starkt

Så börjar det, och därefter följer ett av och på-förhållande som sträcker sig år framåt i tiden. Rooney skriver hämningslöst om kärleken, eller kanske bristen på den, där den mänskliga kontakten ofta framstår som tarvlig, och känslor som platta och meningslösa. Det är samtidigt skrämmande träffsäkert: taffligheten i nya relationer, missförstånden, vikten av social status.

Medan de flesta hyllar Normala människor har jag själv sällan känt ett sådant motstånd över att både läsa och skriva om en bok. Framför allt beror det på det cyniska sätt Rooney framställer relationer. Det är nästan som att kärlek egentligen inte existerar inom romanvärlden, och i stället agerar karaktärerna obehagligt utstuderat eller undergivet. När Marianne uttrycker positiva känslor för vad Connall säger eller gör svarar han ofta med ett: Vad bra. Många gånger undrar jag om de egentligen känner något alls för varandra.

Connells och Mariannes förhållande är en deprimerande evighetsloop som aldrig leder någonstans. För mig personligen är det omöjligt att känna igen sig i, och historien leder ingenstans; vi slutar med samma tomhet som vi började med.

Det Rooney ska erkännas för är såklart hennes förmåga att komma under huden på en under läsningen. Obehaget jag känner tyder kanske mest på en förmåga att träffa rätt, att hon får fram allt det fula hos människan, som man egentligen inte vill möta. Men det förändrar inte det faktum att läsningen av denna bok ofta var rent plågsam.

Similar Posts:

• Vänskapens mörker och ljus
• Döm inte boken efter omslaget
• Färdläsning
• Förra årets bästa bok
• Två sätt att få hjärtat krossat