Barn mördas i London. Någon för bort tioåriga pojkar, skär halsen av dem och tömmer dem på stora mängder blod för att sedan låta liken bli funna vid Themsens stränder. Pressen får genom en läcka hos polisen nys på detaljer om blodförlusterna och vilda spekulationer om vampyrer tar fart. I en öppen facebookgrupp som handlar om de försvunna pojkarna dyker det också upp ett alias som postar kusliga inlägg med information som endast mördaren torde känna till. Dessutom är hudvudkaraktären, polisen Lacey Flint, mentalt instabil efter ett diffust trauma som utspelades i en tidigare bok. Med andra ord många bra ingredienser att koka deckarsoppa på.

Eftersom jag från början hade svårt att ta till mig poliskaraktärerna så blir jag glad över att författaren ger mig ett kompisgäng med barn att intressera mig för. Den ene pojken, Barney, bor granne med Flint och hamnar mer och mer i fokus av berättelsen. Förutom barnen finns också föräldrar och lärare som fångar läsarens intresse och det råder ingen brist på lämpliga kandidater att misstänka för morden. Och hur är det med Lacey Flint egentligen?

Insprängt i boken, parallellt med händelseförloppet i utredningen, får vi fragment ur samtal mellan klient och psykolog. Samtalen kretsar kring blod, knivar och de döda barnen. Men vem är det som talar?

Odödlig är en snabbläst och rapp historia. Här finns många morbida detaljer att förfasas över och gotta sig åt utan att det känns alltför sökt. Ett ruggigt London med den av tidvatten dovt mullrande Themsen är heller aldrig fel som kuliss för en psykologisk thriller. När det dessutom är barn inblandade i alla hemskheter blir allting genast mer spännande.

Det här är absolut en läsvärd deckare, men jag undrar om man inte skulle tjäna på att läsa de två tidigare böckerna först. Jag störs hela tiden av att poliserna inte riktigt blir levande för mig. De blir torftigt presenterade och det känns som jag missar nyanserna i deras relationer. Jag fattar ju ganska snabbt att Flint har någon slags historia med den jättesnygga kollegan, men jag vill ha mer information. Och framför allt vill jag veta vad för fruktansvärt det är som hänt henne, som har gjort henne så skadad.

Jag måste erkänna att Bolton lyckas med sina billiga författarknep, och jag kommer att läsa både Nu ser du mig (recenserad här) och Livrädd. Och värre öden kan ju faktiskt drabba en än ett inre tvång att läsa två deckare som förmodligen är bra underhållning de också.

Similar Posts:

• Berättelsen om en demonisk blodtörst
• Detektiver i maktens korridorer
• Farlig fangemenskap
• Vecka 9: Kulturellt kapital
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna

Någonstans mellan alla dessa saker finns en röd tråd som skriver kulturellt kapital i skrivstil. Kulturen är inte bara kronor och ören, den kan tillföra ett gammalt café något extra, göra en handväska till en del av en åtråvärd smart livsstil som inte bara är en jakt på materiell status. Kulturen kan vara en konkurrensfördel kort sagt. Det är lätt att se problem med att det är enstaka rika människor och framgångsrika företag som betalar för kultur. Samtidigt är det ju på kort sikt mer angenämt att få lyssna på Karin Boyes ord i reklampauser än någon överkrystad copytext om friheten det innebär att få förbränna bensin.

Några av framtidens åtråvärda caféstammisar/copywriters/mervärdesproducenter hittar du som vanligt här på dagensbok.com.

Idag skriver Christina om Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner av Malin Stehn. Hon tycker det är en ganska fin historia men ger den bara 4/10 i betyg.

På torsdag skriver Kari om Odödlig av brittiska deckarförfattarinnan S J Bolton. Det är den tredje boken om polisen Lacey Flint. Bra underhållning där spänningen håller i sig till slutet. Kari får dock känslan att hon borde ha läst de två tidigare böckerna för att få ut mer av den här boken.

På fredag skriver Håkan om Helga Krooks puppe doll chrysalis. En diktsamling som bland annat tar spår från Kar Wai Wongs mästerliga film 2046. Stundtals underbar, stundtals överarbetad och förlorar tyvärr i ambitionen. Bra men inte heller särskilt bra.

Similar Posts:

• Tveksamt berättande av fin historia
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye
• Den egentliga frigörelsen?
• Nya nyanser av Boye
• Boyes brev berör

Här är det nutid och vi rör oss mellan just augusti och november. Den unga London-polisen Lacey Flint halkar in i en bestialisk mordjakt då en svårt knivskuren kvinna formligen dör i hennes famn. När hon får ett brev skrivet i blod blir det tydligt att det är en modern Jack the Ripper-copy cat som är i farten. Dessutom visar sig det att denne är fixerad vid Lacey. Hon blir som relativt oerfaren polis indragen i en ytterst otäck mordhistoria.

Det här är en brutal och rå berättelse. Den unga polisen Lacey Flint råkar vara expert på den legendariska seriemördaren och med anledning av detta är hon såklart ytterst viktig i utredningen. Historien är berättad på ett grovt språk som inte väjer för några detaljer. Snarare tvärtom. Som läsare får du följa med tätt intill de mest vidriga närbildsdetaljer av mordoffer, och jag kan lova att mördaren nästintill bräcker Jack the Ripper.

Det här är en bok som bygger upp en pirrig stämning och som dessutom gäckar läsaren. När du tror att du hänger med kan jag lova att allting vänder och du sitter där med andnöd. Visst finns det bitar där jag sväljer en uppstötning på grund av gammeldags historieflätning. Som när Lacey från början hatar nya kollegan Joesbury, men att jag liksom i en Harlekin-roman kan svära på att det bara är en tidsfråga innan hångel. Spoiler…

Dock vill jag hävda att Nu ser du mig är inne och rotar på riktigt slemmigt vatten. Vi vaskar i gyttjan och spanar närmare inpå människors intrikata hemliga liv utan att bli så mycket klokare. Det här är ingen pusseldeckare utan allting bygger på överraskning och mikroskopuppmärksamhet. Akta. Vakta.

Similar Posts:

• Blodiga barnamord och ostabila poliser
• Vecka 9: Kulturellt kapital
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Nära den hårdkokta deckarens yttersta gräns
• En deckare kort och gott