Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.

Karin Boyes Kris, här i en nyutgåva med två förord, några dikter och brev, är en upplevelse. När jag gör bokslut över 2017-året – vilket passande ord för övrigt! – räknar jag till åtminstone två litterära upplevelser som slår följe med mig: Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och så Kris. Där Trotzig fick mig att må dåligt slog Kris an två andra strängar i mig. Den ena är fåfängans: jag kände igen mig i vad jag läst tidigare, vilket fick mig att spinna som en självgod lurv. Den andra vibrationen kom sig av dess mänsklighet, att den är så enkel att knyta an till med dess ångest, skam, skuld och samvetskval.

Du måste finnas, du måste…

Jag vet inte om Karin var tydlig med att Kris är en skönlitterär bok med självbiografiskt innehåll, men det är idag vedertaget. Karin Boye är Malin Forst, en ung kvinna som genomlever och lever igenom en kris. 20 år gammal kommer osäkerheten kring Gud, sin framtid och hennes plats i samhället. I tvivlets spår följer skuld- och skamkänslor vilka mynnar ut i en lamslående ångest.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

På ett vis är det en bok av samvetet om sig självt. Tvivel kring Gud eller åtminstone en föreskriven livsväg är kanske tröskelproblem som uppenbarar sig för de allra flesta. Karin visste att det gör ont när knoppar brister och Malin-Karins möte med den trånga verklighet som är förväntningar, oförstående, religiösa dogmer och skuldbeläggande från omgivningen, är fängslande. Jag är varken teolog eller psykolog och anar antagligen mindre än jag vill tro, men just skuldkänslorna över skuldkänslorna, skammen över skammen, hör kanske en mer konservativ kristendom och framförallt kvinnoskapet till. Malin fäktas genomgående med dessa destruktiva känslor för att till sist ändå förlösas.

Boken har ett snillrikt upplägg med inre dialoger, brevkorrespondens och andras dagboksanteckningar om Malin. Samtalen mellan svarta (drag) och vita (motdrag) schackpjäser, TEOLOGENS, MEDICINARENS och HUMANISTENS dispyter (tänk Hans Castorp i sällskap med de visserligen artigare motpolerna Peeperkorn och Naptha) och en mer konventionell vardagsbeskrivning. (Marginalanteckning: Bergtagen översattes visst av Boye!)

Inledningscitatet är Emilia Fogelklous och titeln har jag stulit av henne. För mig är det en påminnelse av men också en åminnelse till de glädjeämnen som ändå står att finna i egenskap av att vara vid liv. Jag ser för mig själv ett oändligt mörker när en röst plötsligt bryter igenom det tysta oväsendet: ljus finns, misströsta inte och anstränger du ögonen ytterligare lite skall de sedan få vila. Och se! där – - -

Det är ingen konst att romantisera ångest. Ur en krisdialog:

…lyckomoralen är en dålig moral och man bör inte vara rädd för prövningen och lidandet…

Men vad är ångest? Kierkegaards åtskillnad mellan ångest och rädsla är kanske riktig, där det sistnämnda har en tydlig orsak medan ångesten tycks finnas av egen kraft. Ändå har jag aldrig lyckats ringa in den ens i aldrig så lösa resonemang. Vi kan använda oss av olika handgrepp: Metafysiska, biologiska, medicinska och vi kan begagna oss av allehanda metaforer, tankelekar och andra krumbukter – den undflyr oss ändå. Kris ger oss ett uppslag eller åtminstone en beskrivning av ett ångesttillstånd:

Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Ångest är bland mycket en oförmåga att just handla bredvid ett tillstånd av likgiltighet inför tidens gång. Det finns ett släktskap mellan ångesten och självförebråelsen. Malin har ett övermått av samvetskval och frågar sig ständigt om hon har rätt att tvivla och lida när det finns de som både själsligt och köttsligt har det sämre.

Till slut skrider hon ändå över gränsen, överlever en smärtsam förlossning och får fast jord under fötterna, står med ”båda fötterna djupt på sin säkra grund”.

I natt gick Gud under…Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn…Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.

Om den organiserade religionen vet hon sen att säga att

vad i all föraktad och förtrampad timlighets namn kan detta ha med sedlighet att göra? Jag skulle vilja kalla det: Lära om de Maktägandes Förbud mot Uppror. Och moral är något annat…

I ett av förorden nämns kort Karins relation till Nietzsche och visst finns där likheter:

Övertygelsens människor kommer inte ens i betraktande när det gäller det grundläggande i fråga om värde och icke-värde. Övertygelser är fängelser. De ser inte långt nog, de ser inte under sig (—). Friheten från alla slags övertygelser tillhör styrkan, förmågan att se fritt.

- Nietzsche i Ulf I. Eriksson – Ett liv efter födelsen.

Jag kan inte annat än konstatera att läsandet var att resa i mig själv. Och vem kan inte nicka gillande åt en rejäl skakning i självet; att uppleva någons avgrundsdjupa misstänksamhet mot det som stundar? Vem kan inte glädas med den som slutligen skönjer det ljus som ändå finns? Vi får varken svar eller tydlig vägledning, men finns det något mer otillfredsställande än en bok som ger visshet?

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ångestboken
• Skrik, svek och elakt förtal
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Därför hade jag höga förväntningar då romanen Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) från 2006 nu kommit i en svensk översättning. Och det börjar bra, det gör det. Jag trivs i Espedals språk och i hans sätt att berätta – hur han obesvärat förflyttar sig i tiden, hur texten rullar fram och tillbaka och hur han väver in filosofi och litteratur i iakttagandet av det ”riktiga” livet.

Gå handlar om att gå, att vandra. Om att kliva av den snurrande vardagen och de minutiöst utmejslade rutinerna och ge sig ut i naturen med bara sig själv, en uttänkt vandringsrutt, en ryggsäck och kläderna på kroppen (i Espedals fall kostym och Dr Martens). Den handlar om vad som händer med en persons uppfattning av tid och måsten i en situation då detta plötsligt inte spelar någon roll. Är det när man går, när man är så där totalt ensam med sig själv, som man kan få perspektiv på vad som verkligen är viktigt?

Espedal verkar tycka det. Och han är i gott sällskap. Rimbaud gick. Rousseau gick. Aristoteles, Wittgenstein och Kierkegaard gick. I idén om att i rörelse är tanken fri möts de, dessa vandringsmän som Espedal ansluter sig till. I Gå tar han med läsaren på sina vandringar, allt från månadslånga sådana i södra Europa där han sover under bar himmel till den dagliga turen från bostaden till affären för att köpa cigaretter och tidningen. Men lika mycket som det är en bok om hans egna vandringar så är det en bok om de som vandrat före honom, och om relationen mellan skrivandet och vandrandet. Läsandet och livet.

Jag viker hundöron på sidor med vackra formuleringar. Eller med vakna iakttagelser.

Lyxbåtarna, bilarna, de alltför stora husen, de växer, rikedomen växer, men människorna som befolkar den blir mindre, man ser dem nästan inte, de försvinner i sitt eget. (…)
Nyrikedomens idioti. De alltför stora sommarstugornas och husens idioti. De alltför många bilarnas idioti. Hur många bilar behöver en man? Hur många rum behöver ett hus? Hur många toaletter behöver en kapitalist? Hur mycket idioti tål ett samhälle?

Men efter ett tag viker jag hundöron av en helt annan anledning – på sidor där saker irriterar mig. Och med ”saker” menar jag i själva verket den i mitt tycke ruttna kvinnosyn som författaren ger uttryck för. För en bit in i romanen inser jag att det här inte är en roman om att gå och skriva – det är roman om män som går och skriver. Kvinnor, förutom i ett stycke där han diskuterar Virgina Woolfs och Dorothy Wordsworths vandringar med en kvinnlig författarkollega, får enbart utrymme som objekt för hans begär. Männen han träffar för han samtal med. Kvinnorna, om de alls nämns, är unga och vackra. Ofta väldigt unga.

En historia ur boken skildrar hur författaren attraheras av en ung frisörska: ”Det är tre tjejer som klipper, jag sitter och väntar på en av dem, den vackraste, sån är jag.” Dagen efter ringer han upp henne och bestämmer att de ska ses, trots att hon först inte vill.

Vad säger du? frågar jag. Hon svarar något, jag hör inte vad. Hon tvekar, hon har sina betänkligheter, hon säger …
Självklart, det lovar jag, säger jag och ger henne ett löfte jag inte kan hålla.

De ligger med varandra. Efter att hon gråtande berättat att hon aldrig kan säga nej. Efter att han lovat att inte röra henne. Och sedan går han ut och går igen och funderar över livet.

Det här är inte enda passagen där jag avtänds av hans oförmåga att alls reflektera över sin syn på kvinnor. Han skriver om hur han blir sugen på att ”skaffa sig en kvinna”. Han verkar inte ha några skrupler när det gäller att köpa sex av prostituerade mer än att han egentligen inte vill betala. Och han upphetsas flera gånger av tanken på att förföra väldigt unga flickor.

Jag påstår inte att litteratur inte ska provocera, men här handlar det nog tyvärr inte om provokation utan snarare om oförmåga att reflektera över sin egen position. En man som vrider och vänder på alla tankar har plötsligt inget alls att säga om kvinnorna som kommer i hans väg eller sitt eget agerande gentemot dessa. Jag får lite samma vibbar som av Mario Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg, vilket kanske är den roman som provocerat mig mest de senaste åren. Det ska vara en kärleksroman – jag läser den till viss del som våldtäktsromantisk. Berättaren tvingar sig på kvinnan, gång på gång, eftersom han älskar henne så. Samma oerhört obehagliga brist på självinsikt skymtas alltså ibland mellan raderna i Gå, och vet ni: jag har inte tålamod med sådant längre. Espedal må vara en fantastisk berättare, men den här romanen gör mig till slut bara irriterad.

Similar Posts:

• Ett stycke koncentrerat liv
• Språket blir en barriär
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Klassikervecka: Lidande och leda
• He not busy dying is busy being born

Livstid är en bok om livsval. Och vår ständiga strävan under vår livstid efter det vi mycket sällan når. Jag jobbade som parkarbetare på sommarlovet när jag gick i högstadiet. Vad jag minns, och återkommer ständigt till i tanken, var två äldre kvinnor som arbetat hela sina liv inom parkförvaltningen. Varje morgon när vi kom ut konstaterade ibland den ena, ibland den andra – med blicken riktad mot himlen – att ”det blir nog nåt…”. Ett vardagligt mantra klockan sju på morgonen. Jag förstod inte då vad detta ”något” syftades på, men under min tid där upplevde jag aldrig att det någonsin blev ”nåt”. Mycket märkligt. För egentligen blir det ju något hela tiden. Utifrån en livstid är detta faktiskt en mycket vacker tanke.

Det är svårt för en välkänd professor i idéhistoria att bli av med sin akademiska pondus. Jag läste idéhistoria två terminer på Göteborgs universitet. Första dagen mötte jag Sven-Eric Liedman. Var försenad och vilse, Liedman hjälpte mig rätt. En ödmjuk och snäll liten gubbe, i stor kontrast till den bild jag fick i min läsning av Från Platon till kommunismens fall. I den såg jag framför mig en mycket allvarsam professor, djupt försjunken i sitt arbete och socialt akademiskt skadad. Den bilden blev mer nykter efter det mötet.

Professor i idéhistoria. En liten gubbe med stor historisk kunskap om kunskap. Liedman inleder boken med att konstatera att han nyligen fått barnbarnsbarn. Gammelmorfar Liedman.

Det låter nästan bibliskt.

Han är en väldigt skicklig berättare. Men samtidigt djupt skolad i det akademiska, varvid hans personliga reflektioner känns mindre intressanta. Hans prosa är välskriven och lättläst. Kanske underskattar han sin läsarkrets något, kanske underskattar han sin samtid. Visst, språklig perfektion, men de mest personliga delarna stör helhetsintrycket och blir trots sitt lilla omfång – ibland långtråkiga.

Men Sven-Eric Liedmans essäsamling är en vilande bok, fylld av små historiska inblickar i kända och okända människors tankar, livsval och sökande under sin livstid. Som Søren Aabye Kierkegaards motsägelsefulla filosofi, som utmärker sig starkt i hans livsval; ett inte helt konsekvent liv – hans brott mot sitt samtida Danmark, mot den rådande filosofin och vetenskapen, mot religionen och kärleken.

Eller Christiane Vulpius, Johann Wolfgang von Goethes älskarinna som stannade kvar hos den själsligt hemlösa diktaren, trots all den skam detta val innebar i hennes samtid. Och prästen Erik Söderberg på skånska landsbygden där Liedman växte upp, som efter trettio år i Guds tjänst fick nog och drog till Stockholm för nyfunnen kärlek, lämnade sin fru och sitt liv i ordning och välstånd samt en gedigen konst- och boksamling. För kärleken. Han dog strax efter detta val. Inte alla livsval – i Söderbergs fall ett skamligt brott mot den religion han tidigare personifierat – leder oss till något konstruktivt.

En livstid, en samtid och livsval.

Men essäerna visar också vårt mänskliga förhållande till livets konstanter: en livstid och en besynnerlig död, tidens gång och livets ”inte än” och ”aldrig mer”. Tankar som genom historien alltid funnits obesvarade. Vi har systematiserat tiden: rent konkret räknar klockan ned vår tid kvar som varelser. För 1600 år sedan levde Augustinus, en människa som också bröt mot sin samtid genom att lämna sitt hemland och ge sig ut på havet mot det okända, vilket Liedman tar fasta på i boken. Augustinus skriver såhär:

Vad är alltså tid? Om ingen frågar mig, så vet jag; men om någon frågar och jag vill förklara, så vet jag inte.

Liedmans tankar om tiden är att den är självklar: vi lär oss som barn att det tar tid att laga mat, vi väntar otåligt. Men om tiden som fenomen vet vi ingenting. Vi har påtvingats en viss tid på jorden, en livstid. Men det innebär också att vi har ett slut. Ett livsslut, döden. Om den vet vi inte mycket mer än möjligtvis alla lugnande sagor om efterliv. Som när Sokrates, dömd till döden – utbrister en skål till det mänskliga, sin sista sanning med giftbägaren i högra handen:

Nej, nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Ett ögonblick i en människa vilse som du och jag inför det oundvikliga i livet. Han valde att dö för sin övertygelse. Utan denna martyrdöd skulle filosofin se annorlunda ut. Utan detta martyrskap skulle han förmodligen inte ens anses som den västerländska filosofins grundare. Eftersom Platons utgångspunkt när han nedtecknade Sokrates försvarstal var en affektiv strävan att visa vem (och vad) man egentligen dömt till döden.

Döden är en stor del av livet. Större än vi vill göra sken av. Livet är en enda stor bearbetning av ett predestinerat slut. Om detta vet Sven-Eric Liedman, Sokrates och Kierkegaard lika lite som vi. Döden är brutal, därför kan vi sällan acceptera ett slut som ett slut.

Liedmans essäer är fint sammanvävda och berättelserna återkopplas vilket ger en vilande och sympatisk läsning. Läsning om människor som i sina val i livet trotsat eller strävat emot sin samtid. Det är just själva brottet som är temat i boken och som blir centralt i varje essä. Detta brott är även en ingång i Liedmans samhällskritik och det är först nu hans personliga tankar blir intressanta.

Själv skrev jag en punklåt en gång vars sista vers berör Liedmans begrepp och tematik.

”Ett liv
Tills död
En samtid, nej en livstid
Du sitter här på livstid!
Cyniskt kontrollerad
Det är bra”

Min ingång var förmodligen att jag upplevde att många intellektuella utvecklats till cyniker. Helt enkelt gett upp. Vilket är en feg och lat lindring. Ett bevis på att man kanske inte är särskilt intellektuell.

Men Liedman har inte gett upp, långt därifrån:

Verklig frihet i ett kapitalistiskt samhälle är att ha så pass mycket pengar och så begränsade behov att ekonomin inte blir ett bekymmer. Då kan du ägna dina livsval den tid de är värda.
”Är värda.” Det låter som en ekonomisk kalkyl. Men det får det inte vara. Vi måste återerövra språket från ekonomerna.
Livet, livstiden är det enda vi verkligen har. Varor kostar något, liv har ett värde. I valfrihetens samhälle är valen påbjudna, alltså tvång. /…/ Godtycke är inte frihet. ”Gör vad du vill, skit i andra:”
Du har alltså inte upptäckt att också du är en annan – för de andra.

Vi människor gör val som bryter mot den rådande normen; oreflekterat eller fullt medvetet. Ett val som ibland kan kännas vardagligt, men blir till en vändpunkt, ett livsval, som styr livet mot något nytt. Alla gör vi val i livet som krossar det fundament vi har under oss. Ett livsval kan vara konstruktivt, en nödvändig förändring till det bättre – men det kan lika lätt leda oss in i destruktivitet.

Liedmans samhällskritik är ett personligt val. Han engagemang har kritiserats i akademiska kretsar varvid hans vetenskapliga trovärdighet ifrågasatts. Men det är hans val. Liedmans brott mot sin akademiska samtid. Beundransvärt, enligt mig.

Han menar att den valfrihet vi fått är reduktiv. Den ger sken av en frihet, men är egentligen en absurd ofrihet. Vi sätter värde i saker som vi anses behöva, vi som konsumenter får ett värde. Det vi producerar eller konsumerar styr människovärdet. Underklassen betraktas med den människosynen som i princip värdelösa.

Liedman vill återerövra begreppet ”värde” från ekonomerna, där människan, du och jag, har värde. Ett människovärde som inte mäts i konsumtion och pengar. Det gör han genom att visa hur olika människor gjort val i livet, utifrån de förutsättningar deras samtid erbjudit och vidare hur deras val brutit mot det etablerade rådande, och därmed utmanat samtiden.

Underifrån och lite utanför vill Liedman bara konstatera:

Ordet livstid låter tungt: som livstids fängelse.
Och visst är vi fångar i den tillvaro till vilken vi föddes utan att ha blivit tillfrågade.
Men vi är också fria att försöka skapa något meningsfullt av åren på jorden.

Livstiden är allt vi har. Före livstiden finns vi inte och efter den – nej.

En vacker samling essäer som framför allt är fruktansvärt intressanta och givande, med några få undantag. Gammelmorfar liksom… Men som ger smak av eftertänksamhet och samhällsengagemang. Sånt gillar jag.

En klart läsvärd liten bok.

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Blir du lönsam, lille vän?
• Politisk idéhistoria som fastnar
• När filosofi var ett sätt att leva
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?