I våras, då jag recenserade Rüdiger Safranskis biografi Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft, klagade jag på att den tyska filmen Goethe! från hösten 2010 aldrig visades på svenska biografer. Nu kommer filmen mycket snart att visas i Sverige, i alla fall en gång och det på den tyska filmfestivalen German Films Go North! på Biografen Sture i Stockholm. Det måste alltså till en filmfestival för att den ska visas här. I Tyskland har filmen setts av fler än 600 000 biobesökare.

Filmen som här har den engelska titeln: Young Goethe in Love visas söndagen den 4 december, klockan 18. Regissör är Philipp Stölzl, född 1967, som även skrivit manus tillsammans med Christoph Müller och Alexander Dydyna.

På Biografen Stures hemsida beskrivs filmen så här:

Tyskland, 1772 – efter att ha misslyckats med sina juridikstudier skickas den unge och stökige Johann Goethe iväg till en slumrande liten stad av sin far. Det är dags att få ordning på honom och till en början ser det lovande ut. Johann anstränger sig för att göra ett gott intryck i Högsta Domstolen och lyckas till och med imponera på sin överordnade Kestner. Men så dyker Lotte – och med henne kärleken – upp i hans liv och ingenting är längre som förut. Det Johann inte vet är att Lotte redan är förlovad. Med Kestner… Den dramatiska och ofullbordade kärlekshistorien inspirerade Goethe till mästerverket Den unge Werthers lidanden. En modern popsaga om Tysklands mest hyllade författare. Filmen har tidigare visats vid festivalerna i Palm Springs, Miami, Seattle, Shanghai, Tokyo och Philadelphia.

Själv köpte jag filmen på DVD och har sett den tre gånger. Det är en vacker och intressant film, men som inte helt dokumentärt skildrar Goethes liv. Snarare består handlingen av en sammanslagning av det som hände Goethe och det som hände hans romanfigur Werther, plus lite andra påhitt. Men det spelar ingen roll. Den som väl känner till Goethe och hans roman Den unge Werthers lidanden förstår att skilja detta åt.

Similar Posts:

• Om inspirerande vänskap
• Långrandigt livsverk
• Ny vecka på dagensbok.com
• Nytänkarna vi tar för givet
• Tysk fattigadel med själavåndor

Hochwohlgeborner Herr,
Hochzuverehrender Herr Geheimer Rath!

Brevet han skrev skulle inte färdas så långt från Jena, bara knappt två mil, för Goethe bodde sedan 1775 i Weimar, där han genom hertig Karl August av Sachsen-Weimar fått anställning som minister vid stadens hov. Efter tio år i Weimar och en längre vistelse i Italien, behövde Goethe inte längre arbeta för sitt uppehälle för hertigen, utan fick sin lön ändå, medan han istället kunde leva ett liv fyllt av fritt skrivande och fri forskning.

Friedrich Schiller kontaktade Goethe, eftersom han ville starta en ny litterär kulturtidskrift, Die Horen, som han ville skulle bli så betydelsefull och framgångsrik som möjligt. Därför ville han mycket gärna ha Goethe som medarbetare och skribent i tidskriften. Schiller beundrade Goethe djupt, men han var också avundsjuk på honom. Goethe hade lyckats med det mesta han företagit sig och allt verkade ha gått så lätt. Själv hade Schiller fått kämpa hårt för sina litterära framgångar och han var dessutom sjuklig. Att få Goethe som medarbetare var alltså en dröm.

Den 24 juni, 11 dagar senare, svarade Goethe på Schillers brev. Man kan lätt tänka sig hur Schiller kände sig när han fick svarsbrevet i sin hand. Hur nervös han måste ha varit innan han läst brevet och förstått att Goethe mycket gärna ville bidra med texter till tidskriften. Så här börjar ett av litteraturhistoriens mest berömda och betydelsefulla vänskapsförhållande. Goethe hade dock redan innan de båda lärde känna varandra, haft stor betydelse för Schiller. Det var han som med sitt inflytande och med sina rekommendationer ordnat en professur i historia för Schiller vid universitetet i Jena. Men de hade träffats enbart mycket flyktigt. Även om Schiller och Goethe var olika på väldigt många sätt, utvecklade de trots detta en djup personlig vänskap, och närmade sig varandra vad gällde litterära mål. Goethe hade förutom litteraturen ett stort intresse för naturvetenskap och konst, han var en närmast manisk konstsamlare. Schiller förde honom tillbaka till poesin, romanskrivandet och fick honom även att fullborda dramat Faust. Goethe å sin sida inspirerade Schiller bland annat att fortsätta skriva dramatik. De hade under tio års tid ett livligt tankeutbyte, genom sina intensiva brevväxling, som varade fram till Schillers död 1805. 1015 stycken brev som skickades mellan dem finns bevarade. Men de träffades också ofta. Schiller besökte Goethe i hans hus i Weimar och Goethe bodde periodvis i Jena. De läste varandras verk i takt med att de skrevs, de kommenterade och gav råd, lånade varandra böcker och artiklar, och diskuterade även filosofi och politik. De skrev satiriska epigram tillsammans, som de utgav anonymt under titeln Xenien. De skrev båda ballader. De förenades i sin strävan mot antika ideal. Den litterära rörelse, där de stod i centrum genom sin vänskap och sitt samarbete, och som uppstod i Weimar och Jena i övergången mellan 1700-talet och 1800-talet brukar kallas Weimarklassicismen. Den handlade om att etablera en ny humanism, baserad på klassicismens, upplysningstidens och romantikens idéer.

Ämnet Johann Wolfgang von Goethe och ämnet Friedrich von Schiller, tillika ämnet Goethe och Schillers vänskap känns närmast outtömligt stort och den tidsepok under vilken de umgicks och samarbetade är också mycket spännande och intressant på många sätt. Att läsa Rüdiger Safranskis bok Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft (Goethe och Schiller: historien om en vänskap), som utkom i samband med firandet av att Schillers 250-årsdag, känns som en utmärkt och utförlig introduktion till allt detta. En enda bok är aldrig tillräcklig, men Safranskis är mycket minutiös, detaljerad och analyserande. Boken är som en mindre doktorsavhandling med en gedigen källförteckning, notapparat och ett personregister, som ju aldrig får saknas i en biografi. I tio år hade alltså de båda författarna skrivit till varandra, men också träffats, samarbetat och inspirerat varandra, samtidigt som de hade haft kontakt med en mängd andra betydelsefulla författare och filosofer. Kring dem fanns också kvinnor som betydde mycket för deras liv och framgång. Och det känns som att Safranski verkligen brinner för att skriva om allt detta. Boken verkar bygga till allra största delen på Schillers och Goethes brevväxling, och man litar på att Rüdiger Safranski har läst alla brev, eftersom det finns mängder av citat ur breven insprängda i kursiv stil i den löpande texten. Han har dessutom läst brev som de båda författarna mottagit från och skrivit till en mängd andra personer, vilka belyser händelseförloppen och olika konflikter, som uppstod med andra författare och filosofer. Breven måste vara själva grunden till all detaljerad kunskap och förståelse av hur dessa människor var, och de känns därmed omistliga. Men också ögonvittnens berättelser har naturligtvis varit betydelsefulla. Det berättas till exempel om hur man kunde se Goethe och Schiller promenera arm i arm, längs stranden vid floden Saale. Men det jag verkligen saknar i denna bok är illustrationer, det finns inte en enda. En biografi borde alltid innehålla bilder för att ytterligare levandegöra.

Vänskapen mellan de båda författarna betydde alltså mycket för dem båda, men på olika sätt. För Goethe innebar vänskapen med den tio år yngre Schiller att han tyckte sig återigen få uppleva sin ungdom. 1799 flyttade Schiller med sin familj från Jena till Weimar och kontakten med Goethe ökade ytterligare. I Weimar skrev Schiller på nytt dramatik: Wallenstein, Maria Stuart, Die Jungfrau von Orleans, Die Braut von Messina, Wilhelm Tell och den ofullbordade Demetrius.

Schiller, som varit sjuklig större delen av sitt liv, insjuknade efter ett antal år i Weimar svårt och avled den 9 maj 1805. Han var då bara 45 år gammal. Goethe var själv sjuk vid denna tid, och kunde och ville inte gå på hans begravning. Goethe skrev i ett brev till en av sina andra vänner, musikern Carl Friedrich Zelter, hur han kände det vid förlusten av Schiller:

Ich dachte mich selbst zu verlieren, und verliere nun einen Freund und in demselben die Hälfte meines Daseins.

(Det kändes som att jag förlorade mig själv, och jag förlorar nu en vän och i och med det hälften av min existens.)

Mer än 20 år efter Schillers död beslöt sig Goethe för att låta trycka och ge ut deras omfattande brevväxling. Detta skedde 1828-29.

Berättelsen om dessa båda mycket passionerade och kreativa författare, som levde så mycket av och för det de skrivit och skrev, och som skapat sig ett liv främst genom sin skönlitteratur, är mäktig, levande, rörande, och inspirerande att läsa. Många olika tankar och funderingar väcks också vid läsningen: jag funderar över vänskap, över gemensamt kreativt samarbete och ömsesidig inspiration. Jag funderar på varför vi i Sverige är så jämförelsevis ointresserade av tysk litteratur, och om varför denna biografi troligtvis inte kommer att översättas till svenska, och jag undrar också över varför brevväxlingen mellan Goethe och Schiller aldrig översatts till svenska. Jag tycker att det nu kan vara dags att översätta någon nyare tysk biografi om Schiller till svenska. Det utkom en svensk biografi om honom 1905, skriven av Cecilia Bååth-Holmberg, men det är ju mer än hundra år sedan. Det finns en hel del svenska böcker och svenska översättningar av böcker om Goethe. Men i höstas, i oktober 2010, hade Goethe!, en ny tysk film, premiär på tyska biografer. Varför har inte den påkostade filmen visats på svenska biografer?

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Goethe!
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Nytänkarna vi tar för givet
• Hemma hos August en oktobereftermiddag

Mot slutet av veckan skriver Eva om Rüdiger Safranskis bok om Johann Wolfgang von Goethes och Friedrich von Schillers vänskap. De utbytte mellan åren 1794 och 1805 sinsemellan 1015 stycken brev. Safranskis bok Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft är huvudsakligen baserad på dessa brev.

Jag har passat på att träffa Sanne Näsling för att prata om hennes strålande debutroman Kapitulera omedelbart eller dö och karaktärerna Mary och Lovely. Det blev ett samtal om överlevnadsstrategier, flickighet, hur man möter mörker och vad vänskap kan betyda.

Dessutom har Anna N blivit förtrollad av Helena Granströms Infans och Anna C har åkt tunnelbana med Underjorden av Malte Persson.

Ni som fortfarande inte har gillat vår sida här på facebook, gör det här!

Trevlig läsning! önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Påskveckan på dagensbok.com
• ”Vem som helst kan vara flicka” – Intervju med Sanne Näsling
• Slangbellan till Sanne Näsling!
• Perverst rosa
• Vårens debutanter 2011