Är det något man slås av som läsare så är det just hur beroende av och utlämnad man är till vädret, årstiderna, kretsloppet, när man befinner sig på en ö på dessa breddgrader. Öborna är ständigt sysselsatta med olika göromål: de fiskar, torkar fisken, saltar den, säljer den. De håller kor som ger mjölk, de odlar hö och slår det, de samlar in torv som de eldar med under vintermånaderna. Och fadern, Hans, funderar ständigt på sätt att utveckla ön och dess potential – borde de inte bygga en kaj till exempel, så att stora båtar kan lägga till och inte bara snipan? Behöver vi inte en ny torkställning? Han pratar inte med någon om de här planerna, går bara och grunnar på dem tills han en dag helt plötsligt sätter igång att göra.

Det pratas över huvud taget inte mycket. Men tankarna och känslorna finns där, och när de återges, och efterhand blir fler för Ingrids del, så inser jag hur effektivt det är som berättargrepp att skildra dem så sparsamt. För när de väl kommer, då slår de en med kraft. Som när Ingrid vid ett tillfälle plötsligt inser att vuxna kanske inte alltid talar sanning. Senare står hon och ser sin mor på avstånd och inser att hon inte känner henne, att hon är en egen person också, inte bara hennes mamma. Hisnande, existentiellt, en känsla som kanske aldrig går att greppa för någon av oss.

De osynliga är en bok till stor del fri från dramatiska händelser – utom när det gäller vädret då, där det stormar och regnar och är torka eller kyla mest hela tiden. Istället är boken en hyllning till allt det arbete som människor som familjen på Barröy utfört genom tiderna, och till all den kunskap som de besuttit, ofta i tysthet. När jag läser blir jag själv alltmer imponerad av allt de gör och kan: att de vet hur man agnar ett långrev, lagar en snipa, bygger en brunn. Och av envisheten – de måste ju börja om hela tiden: hus rivs ner av stormen, båten går sönder i högvatten, djuren blir sjuka och dör. Men allt tas med jämnmod, så är det bara. Ibland slår det över, men alltid med tystnad.

Roy Jacobsen har skrivit flera böcker tidigare och de är inbördes väldigt olika: olika platser, tider och samhällsklasser. Jag har läst en tidigare, den fantastiska Underbarn, som är väldigt annorlunda både till innehåll (där är det 60-tal i arbetarkvarter i Oslo) och stil – berättarrösten är en annan där, mer ung och rastlös, perspektivet är pojken Finns. Fokus på detaljer och på det som sker mellan vuxna och som barn ser men inte förstår finns dock i båda böckerna, om än tydligare i Underbarn. Det finns också teman som går igen – skildringar av barn som omhändertas av andra än sina egna föräldrar, barn som tvingas ta vuxnas ansvar. Och av personer som anses vara ”idioter” – här är det Barbro, Ingrids faster, som är lite annorledes. När jag jämför de två böckerna blir det också tydligt hur samhället förändrats i Norge sedan dess, mot att allt större ansvar och fler beslut tas av staten kring frågor som dessa, på gott och ont. Hans böcker lyckas faktiskt med något verkligt storartat i det: de fångar det stora i det lilla, visar på skeenden i tiden och samhället genom på en gång närgångna och gåtfulla porträtt av vanliga människor. Onekligen lyckas han fånga det där kosmoset i nötskalet.

Similar Posts:

• En frostskadad viking
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• En norsk traktor
• Bortom de lyckliga sluten
• Arvsynden

Roy Jacobsen är tillbaka med en roman om uppväxt och klass och även om det inte är samma episka berättelse som Segerherrarna så är Underbarn en fin beskrivning av ett Norge i gränslandet mellan det fattiga förgångna och det nya moderna. Att Jacobsen själv är uppväxt i ett arbetarområde och tidsmässigt synkroniserar perfekt med huvudpersonen Finn är knappast någon slump, även om de självbiografiska delarna är mer en allmän beskrivning av tidens anda. Men samtidigt är just skildringen av tidens anda en av romanens främsta styrkor.

För det Jacobsen visar upp är inte studentrevolternas och den politiska radikaliseringens sextiotal (vilket vi som inte var med på kårhusockupationen är så trötta på att höra om) utan det betongsocialdemokratiska sextiotalet. Det är den tid då det plötsligt går att dekorera sin lägenhet med egna tapeter eller skaffa sig en tv-apparat.

Handlingen kretsar kring den lilla familjen med Finn och hans mor som när de annonserat efter en inneboende, plötsligt får två nya medlemmar. För utöver den lätt arrogante och allvetande före detta sjömannen Kristian kommer även Finns hittills okända sexåriga halvsyster Linda till familjen. Hon är dotter till den kvinna som pappan lämnade mamman för och som förutom att ha lagt beslag på änkepensionen även har ett drogmissbruk vilket gör att hon inte kan ta hand om sin dotter. Men Linda blir trots sina egenheter och sin härkomst direkt en medlem i familjen och det planeras för att göra hennes närvaro permanent genom adoption.

Tio minuter senare. Morsan sitter i den nya soffan med en kopp Liptons te och jag i fåtöljen med en flaska läsk, fast det är mitt i veckan. Vi mår bättre nu än vi gjort på tio minuter. Vi är på samma våglängd. En ny våglängd, för jag är fortfarande en annan, bara lite mer van vid det, det har med morsans plötsliga förtrolighet att göra, för hon är också en annan, vi är två främlingar som sitter här och pratar förnuftigt om hur vi ska ta emot ytterligare en främling, en flicka på sex som heter Linda och är dotter till en kranförare som också råkar vara min pappa.

Som berättare ger Finn läsaren en historia som har en ytlig munterhet men där sveken och hemligheterna trots allt är många och dyker upp där man minst anar dem. Det är allt från en mycket träffsäker bild av släktens julfirande där nedtryckta konflikter lockas fram av ett vidlyftigt alkoholbruk till mammans plötsliga försvinnande under en idyllisk sommarsemester på en ö i Oslobukten. Här finns också våld och mobbing och en skola vars rektor väljer att se det som passar in i hans världsuppfattning snarare än vad som egentligen sker. Kasten är tvära och alla trådar följs inte upp, vilket faktiskt är utmärkt genom att det närmast förstärker berättarjaget. Vilket utöver den tioårige Finn även utgörs av en vuxen, tillbakareflekterande Finn. För trots barnets uppmärksamhet undanhålls ändå så mycket av de vuxna.

Som roman betraktat blir dock helheten en smula splittrad, där vissa delar blir ingående passerar andra alltför snabbt. Även uppbyggnaden av språket med långa, långa meningar fyllda med kommatecken utgör lite av en broms för att komma in i ett bra läsflyt. Men sammantaget är det ganska ovidkommande, när man balanserar det mot Jacobsens sinne för tidtypiska detaljer, hans förmåga att gestalta ett barn i en besynnerlig vuxenvärld och inte minst hur han porträtterar förhållandet mellan ett barn och en förälder.

Similar Posts:

• En norsk traktor
• En frostskadad viking
• Ett kosmos i ett nötskal
• Pappa och jag
• Att vara femton år

Han har två förmågor, den ena är att memorera och återberätta historier och den andra är att tälja i trä.

På den tiden fanns det i Gests hemtrakter en mäktig hövding som kallades Viga-Styr, denne dräpte Gests far. Den blodshämndstradition som fanns på Island under vikingatiden tvingar Gest att dräpa Viga-Styr. För att undvika vedergällning måste Gest fly. En flykt som tar honom från Island till Norge och till sist till Storbritannien och som pågår en mansålder.

På sin flykt får han två söner med två kvinnor och träffar en mängd kända och okända figurer från vikingatiden som exempelvis kämpen Torkel Höge, Kung Knut av Danmark och den norske stormannen Eirik Jarl.

Bokens centrala teman är vänskap, blodshämnd och flykt undan den.

Onlinebokhandlaren AdLibris beskriver Frost som ”ett slags modern norsk variant av Röde Orm” och till viss del kan jag hålla med.

Visst handlar både Frost och Röde Orm om unga män som lever i det vikingatida Norden bara några år efter varandra. Orm lever under den danske kungen Harald Blåtand och dennes son kung Sven Tveskäggs regenttid. Gest lever samtidigt som kung Sven och hans son Kung Knut. Dessutom är både Gests och Orms liv odysséartade, de lämnar båda sina hem under kaotiska former tidigt i ungdomen och slungas ut i världen, mer eller mindre, mot sin vilja. Men där slutar också likheterna.

Skillnaderna är stora, och jag tycker inte att det är särskilt svårt att se vilken som är den bättre berättelsen. Och vad gällande den bättre berättaren står det också klart redan efter första genomläsningen.

Roy Jacobsens språk känns modernt utan att vara modernt, och visst är det ganska avancerat men helt utan finess. Han snubblar på formuleringar som skall vara vikingatida, för att sedan tugga på med ord och meningar som ser ut som om de kunde ha kommit från vilken bok som helst skriven i början av 2000-talet:

Vi ber dig ta emot denna gåvan, sa Eirik och satte sig igen, och förlåta att vi inte kallat in dig tidigare, men vi tror att det är bäst att du inte blir sedd tillsammans med oss. Och jag är säker på att du förstår varför när du får höra att vi ska lyssna på ditt råd och låta dräpa Uthred, men inte än, och inte av dig eller dina män.

Frans G. Bengtsson, däremot, har skrivit sitt vikingaepos Röde Orm på en otroligt säker och jämn gammelsvenska:

Några av Styrbjörns män voro så medtagna av resan att de skakade där de stodo; men när kannor med varmt öl räcktes dem, blevo de genast stadiga på handen, så att inte en droppe spilldes.

Det är väl i och för sig en smaksak, men jag tycker att språket i Röde Orm, när man kommit in i det hjälper till att få fram en känsla av att det är en riktigt gammal historia. I Frost känns språket konstlat, onaturligt och till och med lite veligt.

Utöver de språkliga skillnaderna saknar jag Frans G. Bengtssons humor och rappa dialoger. Frost är en ganska långsam och tragglande historia utan någon dynamik. Först gömmer Gest sig på ett ställe, sen flyr han iväg och gömmer sig på ett nytt ställe och sen måste han fly igen. Allt upprepar sig, gång på gång, på gång bara vädret och namnen på gårdarna och gårdsfolket skiljer sig.

I Röde Orm finns en mängd väldigt färgstarka scener som exempelvis julgillet hos Harald Blåtand. Det är en underhållande och fantasifull episod som helt saknar motstycke i Roy Jacobsens lite tråkigt jantelagsrealistiska framställning av den nordiska historiens intressantaste tid.

Till Roy Jacobsens fördel ska det sägas, att han mot bokens efterlängtade slut lyckas knyta ihop några av de oändliga, lösa trådar som Gest har lämnat efter sig och vi får återse många av de viktigare personerna i berättelsen.

När jag först blev ombedd att recensera den här boken tyckte jag att det skulle bli roligt och spännande, då jag har läst Röde Orm ett flertal gånger och tycker mer och mer om den för var gång jag läser den. Emellertid är nivåskillnaderna mellan Frans G. Bengtssons fartfyllda och otroligt spännande berättelse och Roy Jacobsens jämförelsevis mediokra vikingatidssmörja för stora.

Tyvärr Jacobsen: gör om, gör rätt och bättre lycka nästa gång.

Similar Posts:

• En norsk traktor
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• Om Frans G Bengtsson
• Ett kosmos i ett nötskal
• 60 år av härnad i svenska läsarhem

Ett bärande tema är självbedrägeri, men också tvånget att försöka se ett mönster i tillvaron. Det handlar om att se sin omgivning och sig själv sådan som man är. Vissa lyckas medan andra misslyckas. Vissa slutar prata medan andra flyr in i mystik. Det finns en kärlek för oliktänkare och ensamma själar, sådana som säger nej, i en värld där alla helst ska dela samma värderingar, ha samma erfarenheter och där det bara finns ett sätt att vara för att man ska kunna betraktas som normal.

Vi får träffa original från bygden som behandlar främlingar som luft och som har en blick bortom horisonten. Tydligast blir det i ”Det kan komma någon”. Den handlar om en arkeolog som ensam ska göra utgrävningar på en ö i Nordnorge. Han konfronteras med en kärv lokalbefolkning som är som betong. Det gör honom frustrerad.

Hon log och såg bort, som vanligt mer intresserad av landskapet än av honom – varför det egentligen? Hon hade ju sett ut över de här betade och ointressanta moarna varenda dag i ett helt jävla liv!

Han söker förgäves kontakt.

De är inte som jag, tänkte arkeologen, de är inte fördärvade och urbana, de är inte styrda av hemliga motiv, de kör ner ett spett i jorden exakt där det ska stå /.

Han är inte hemma där men önskar att han vore det. Miljön förvandlar honom långsamt utan att han själv märker det. Han blir rå, tillbakadragen och egoistisk. Han roffar åt sig vad han vill ha och ägnar sig samtidigt nitiskt åt sina utgrävningar efter lokalbefolkningens historia som han i själva verket har mitt framför näsan. På samma sätt utforskar Jacobsen sina karaktärer. Likt en arkeolog borstar han bort jorden från dem och avslöjar detaljer i det mänskliga landskapet.

Det nya fönstret är en samling noveller skrivna mellan 1982 och 2001 i urval av översättaren Staffan Söderblom. I efterordet kallar han Jacobsens novellistik för en osäkrad eller opålitlig realism. Det håller jag med om. I varje text finns oväntade överraskningar. Något som bryter.

Jacobsens noveller påminner mig ofta om Robert Kangas och även Åke Smedberg. Alla har samma kärlek för oliktänkare och icke urbana miljöer. Jacobsen är kanske inte lika träffsäker som Kangas och han har inte ett lika poetiskt språk som Smedberg, men han är lika uppriktig i sitt berättande. Eventuella spår efter någon författarskola är obefintliga, vilket annars är vanligt bland svenska debutanter. Här är det snarare djärvt, trubbigt och varierat med blåstället på. En grovjobbare som har något att säga oss och som tycker att det är viktigt, helt enkelt.

Genom Det nya fönstret ser jag spåren av en traktor som möljar sig igenom den norska leran. Jag vet inte vart han ska men han gasar och sliter sig fram med varierad framgång.

Similar Posts:

• Blandade känslor till norsk snö
• Sju novellpraliner
• En frostskadad viking
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• Ett avsågat hagelgevär