Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

Roberth Ericssons första diktsamling heter Strategier för verklighetsanknytning. Den tar avstamp någonstans vid födseln och rör sig framåt, går via olika nedstamp igenom hur ett jag formas; av olika populärkulturella yttringar, idoldyrkan, fysiskt och psykiskt. Formen skrämmer mig till en början, med en hel sida full av snedstreck som bildar formation. Är det en sån? tänker jag svensson-skeptiskt, och tycker nog för en sekund att pretentiöst trots allt är ett skällsord.

Men Ericsson är inte en sån. Snart vävs direkta order om överlevnad ihop med humoristiska chat-samtal. Ett helt stycke behandlar Vincent Gallo, och jag skrattar till vid meningar som ”Från och med den 7 juli 1998 (06:14) är Vincent Gallo min enda referenspunkt.” När strategierna listas upp, för de tankarna till estradpoesi i sin svarta vitsighet.

11. Man kan placera könet i diverse munstycken för att utröna vilken eller vilka dammsugarmodeller som finfördelar smutsen med roterande knivar.

(…)

131. Man kan saluföra varor med ”100 procent rabbat” och därmed uppfinna en ny disciplin: den ortografiska antikapitalismen.

(…)

175. Man kan pröva sanningshalten i den bland studenter vitt spridda föreställningen att skörbjugg kan undvikas enbart genom att byta form (till exempel från Gnocchi till Tagliatelle) på den pasta man undantagsvis stoppar i sig under en mycket lång tid.

I sin helhet, genomläst två gånger, lutar jag åt att tycka om Strategier för verklighetsanknytning. På det sätt man tycker om böcker som sitter inne med någon form av sanning som man tycker sig känna igen, samtidigt som de förbryllar och får en att googla för en djupare förståelse, som kanske inte infinner sig ändå. Roberth Ericsson hittar någonstans samtiden, och det är väl det man ska göra om poesi ska klassas som angelägen? Här finns både tonårsförvirringen, där man i efterhand snopet kan härleda stor del av identitetskrisen till ett skivomslag; här finns sarkasmen och självdistansen. Här finns djupdykningen i hur kroppen och psyket sägs korrelera, här finns de klassiska beskyllningarna på uppväxten och här finns porträttet av vår samtid som en sökande, orolig förvirring, där alla innerst inne önskar att rådet på sidan 49: ”Man kan älska för kärlekens skull”, ska få vara sanningen.

Mästerverk eller patetik? Kanske är pretentiösa verk alltid lite både ock? Jag suger in det sista stycket med stor beundran, och tänker att Ericsson har hittat något viktigt:

Papporna på lekplatsen säger att de ska ”ta itu med dom bitarna”, att ”utan eld blir det fan ingen rök.” Papporna på lekplatsen har rakade skallar, långa hjärnor och ett skägg runt munnen. När ångesten sätter in låter man odla ett sådant. Papporna på lekplatsen har värk i sina knän. Det är ”ett jävla skit i byggsvängen.” Papporna på lekplatsen undviker att tala om det som gör ont. När smärtan kommer säger man bara var den sitter.

Similar Posts:

• ”människorna föds med upplösta sömmar och spegelhjärtan”
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå
• En ung mans mardrömsfantasi
• Fördjupad bild av ”mamma”
• En ny identitet i blomning