För här presenteras en ordentlig utredning av engagemangets väsen. Först tycker jag mig stöta på en del lösa och obelagda påståenden, men under bokens gång reds allting ut med råge. Jag tror inte att Per Grankvist missat en enda tråd, i den väv som utgör människans och samhällets demokratiska interaktion.

Undertiteln är Batman, Putnam och jag, där Batman är en symbol för de individuella drivkrafterna; Putnam för samhällsperspektivet – och ”jag” för vad som engagerar oss som individer. Grankvist låter Robert Putnams bok Den ensamme bowlaren (2000), baserad på en essä från 1995, fungera som utgångsläge för flera av resonemangen. Även om Putnams teorier har blivit kritiskt analyserade och funna bristfälliga finns det mycket i Putnams resonemang som likväl är relevant enligt Grankvist.

Grankvist berättar om välfärdsstaternas framväxt under de goda åren, och det offentliga tog över de områden där ideella organisationer tidigare haft sitt existensberättigande. När sedan de ekonomiska förutsättningarna blev sämre och många stater tvingades skära ner på de offentliga utgifterna – så fanns och finns – ändå inställningen kvar, att det offentliga skall sörja för oss ifrån vaggan till graven. Detta skapar en komplicerad situation när det gäller ansvarstagande och ideologiska förhållningssätt, och gör det svårt för organisationer att hitta tillbaka till sin forna roll.

Människors sätt att engagera sig har förändrats i och med de nya sätten att kommunicera i sociala medier. Och sättet att mäta engagemang i medlemssiffror har nog spelat ut sin roll. Men det går trögt att komma ifrån synsättet, och fortfarande har medlemskapsantalet stor betydelse, i alla fall i Sverige, för hur en ideell organisation bemöts av det offentliga. Här blir det intressant när Grankvist undersöker hur folk i USA engagerar sig ideellt, där tanken på att individen skall ge tillbaks till samhället är mer utbredd. Människor volontärarbetar ofta utan att vara medlemmar i organisationer – och alla sätt att engagera sig på betraktas lika värdefulla.

Putnam gör kopplingen att sviktande medlemstal för organisationer är ett tecken på att människors engagemang har minskat. Det sociala kapitalet urholkas enligt det resonemanget. I verkligheten finns det dock inget som tyder på att människor slutat engagera sig, engagemanget har bara skiftat karaktär. Fortfarande gäller en gammal ”höftning” att ungefär tre fjärdedelar av befolkningen på något sätt engagerar sig i samhället och där en fjärdedel inte gör det. Den oengagerade fjärdedelen är oftast människor som saknar tillit till samhället i stort. Utmaningen ligger i att på något sätt få dessa människor inkluderade i samhället för att bli inkorporerade i samhällsfamiljen och vara med och dela på det sociala kapital som där växer fram.

Boken tar upp facebook och twitter och hur lätt det är att dra ihop folk till en demonstration eller manifestation. Emellertid stannar det oftast vid denna enda manifestation. För att en facebookgrupp skall kunna utöva varaktigt samhällsinflytande krävs det en gammal hederlig ideologi. En vision och ett tydligt mål. Detta kräver att människor sluter upp på ett helt annat sätt än att bara klicka på ”gillaknappen” eller dyka upp på en demonstration. Därmed inte sagt att det är verkningslöst att vara facebookaktivist, bara att det krävs ytterligare insatser för att på riktigt vara med i den demokratiska processen och förändra världen.

Jag riktigt försjönk i den här boken. Själv är jag en klassisk ”joiner”. Jag går gärna med i organisationer som jag gillar eller tar upp ett frivilligt arbete som jag tycker är viktigt. Jag skapar inget nytt, utan vill vara med och påverka det som redan finns. Därför var det extra intressant för mig att läsa om just frivilligarbete och ideella organisationers utmaningar idag.

Den här boken växte som sagt. Det ena intressanta resonemanget följer snabbt på det andra och trådarna vävs ihop till en bild av vårt samhälle i ständig utveckling. Möjligtvis är boken alltför omfattande, men det finns egentligen ingenting som skulle kunna skalas bort. Från att till en början vara lite skeptisk, är jag efter läsningen mycket imponerad över det arbete Grankvist lagt ned – och mycket nöjd med att ha fått med mig så många intressanta tanketrådar.

Som extra bonus har boken faktiskt ett soundtrack(!). Det hittas på Spotify. Länk till albumet finns här: www.engagemang.se, bokens egen facebooksida.

Similar Posts:

• Sköt dig själv och skit i andra?
• Vecka 45: Vad som formar en
• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag
• Oengagerande om engagemang
• Tunt om redemokratisering

Nu undrar ni kanske vad det här har med litteratur att göra. Bra fråga i så fall. För när en del av dessa forskares alster når läsare utanför de statsvetenskapliga föreläsningssalarna, beror det sannolikt på forskningens innehåll snarare än dessa verks litterära kvalitéer.

Inte desto mindre tycker jag att just idag är en passande dag att ägna den statsvetenskapliga facklitteraturen lite extra uppmärksamhet.

Årets pristagare är Robert Axelrod. År 1984 gav han ut en bok som sammanfattade den forskning han bedrivit om samarbete utifrån ett spelteoretiskt perspektiv. Boken heter The Evolution of Co-operation, på svenska Från konflikt till samverkan, utgiven av SNS förlag 1987. Jag noterade att ganska snart efter att nyheten annonserats att Axelrod var årets pristagare skytteanum blev de återstående exemplaren av den svenska översättningen slutsålda i bokhandeln. Även utbudet på internetantikvariaten tunnades ut i en rasande fart.

Som tur var så hade jag ett exemplar av den engelska varianten, så om ni klickar på länken nedan kan ni läsa en recension av boken.

Robert Axelrod: The Evolution of Co-operation
En formel för mänsklig interaktion

”Vad krävs för att samarbete skall uppstå i en värld befolkad av egoister? Det är den komplexa frågan som Robert Axelrod försöker besvara i den här boken.Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten…” Läs mer

När jag tittar på listan över pristagare genom åren ser jag en fullständig dominans av USA. Av totalt nitton utdelade pris är elva stycken tilldelade amerikanska forskare på amerikanska universitet och sex till utländska forskare på amerikanska universitet. Återstår alltså endast två pristagare som inte har någon anknytning till USA. Den ena är fransmannen Jean Blondel (2004) som verkade vid ett italienskt universitet och tysken Fritz Scharpf (2000) som verkade vid Max Planck Institute i Köln.

Den här övervikten mot forskning från USA är nog lite besvärande. På Uppsala Universitets hemsida har redaktören valt att uttrycka det så här: ”En genomgång av pristagarna visar dock att demokratin – i såväl teori som praktik – varit det dominerande temat i modern statskunskap”. Nu tillhör jag den skaran folk som tycker att det finns en hel del bra saker med USA, men jag är lite tveksam till ifall de skall få all uppmärksamhet inom området demokratiforskning

Egentligen vill jag kolla upp Blondel och Scharpf lite mer ingående, men eftersom jag inte särskilt ofta lustläser dylika avhandlingar och forskningsrapporter lägger jag ner projektet direkt. Innan jag ens har börjat. Enklast så.

En sak med dagensbok.com gör mig alltid extra glad, och det är det fantastiska arkivet. Ta mig tusan om jag inte hittar Robert Putnam, 2006 års pristagare där! Redan år 2002 skrev Klas Rönnbäck en recension av den då mycket uppmärksammade Den ensamme bowlaren. En bestseller inom statsvetenskaplig litteratur. Läsaren får dock tänka på att en del kritik sedan dess har riktats mot Putnams forskning kring det som tas upp i boken. Fler faktorer än de Putnam behandlar har betydelse för de slutsatser han drar.

Robert Putnam: Den ensamme bowlaren
Sköt dig själv och skit i andra?

”Så är det till slut vetenskapligt ”bevisat”: amerikanarna har blivit allt mer egoistiska. Som titeln på den här boken säger; från att tidigare ha bowlat tillsammans med vänner eller med ett bowlinglag, bowlar idag allt fler amerikaner ensamma. Det här går igen på område efter område; sport, religion, umgänge med andra…” Läs mer

Det faktum att endast fyra av de nitton pristagarna är kvinnor kompenseras i viss mån av att fjolårets pristagare, Carole Pateman, studerar statsvetenskap ur ett genusperspektiv. Hennes mest kända bok är The Sexual Contract, där hon sågar det politisk-filosofiska västerländska patriarkatet. Känns ganska uppfriskande i det här sammanhanget.

Jag vill gärna avsluta denna utläggning om Skytteanska priset med att uppmärksamma er på att 1995 fick Robert A. Dahl det allra första priset. Jag sitter här med hans bok Demokratin och dess antagonister i handen. En klassiker från 1989 som ingick i en kurs jag läste en gång. Egentligen tycker jag att den är värd en egen recension, men eftersom det var ett bra tag sedan jag läste den så skulle det krävas en omläsning. Jag tror jag skippar det och istället lägger mig på soffan med en lättsam roman.

Similar Posts:

• En formel för mänsklig interaktion
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Sköt dig själv och skit i andra?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag

Någonting har hänt under de senaste decennierna, menar statsvetaren Robert Putnam. Så här var det inte förut. Han går igenom allt tillgänglig statistik, alla organisationers medlemsförteckningar, levnadsvaneundersökningar och mer därtill. Och tecknen är otvetydiga; amerikanarna bryr sig allt mindre om annat än sig själv. Och knappt ens det, heller; även medlemskap och engagemang i organisationer som i hög grad handlar om att gynna sig själv (t.ex. fackföreningar) har förlorat. De sociala banden håller på att luckras upp allt mer.

Hade det bara varit en debattbok hade det här förstås varit föga intressant eller överraskande. Men nu är så inte fallet. Tvärtom, Putnam försöker i denna tegelsten till bok vetenskapligt bevisa sin tes, med alla statsvetenskapens erkända metoder. Och på den här punkten lyckas han tämligen väl, med mängder av staplar, tabeller och diagram, samt noter och hänvisningar en masse.

Putnam nöjer sig dock inte med att konstatera ATT detta har hänt. Han vill också förklara varför. Han försöker därför testa olika förklaringsmöjligheter, exempelvis förändrade sociala band (kärnfamiljen tappar mark etc.), brist på tid och pengar med mera. Det han kommer fram till är att två faktorer är viktigare än andra, nämligen TV-tittande och att pendla till arbetet bil. Tittar man mycket på TV så bryr man sig mindre om samhället. Pendlar man mycket i bil har mn inte tid för så mycket annat. Framförallt handlar det om generationsskiften; en yngre generation, som växt upp med TV och bil, håller på att ta över från en allt äldre, och samhällsengagerad, generation.

Skall man vara kritisk kan man väl konstatera att Putnam inte riktigt bevisar något kausalförhållande på denna punkt; är det TV-tittande som orsakar uppluckring av sociala band, eller är det att de sociala banden luckrats upp som gör att fler personer dras till att titta på TV istället?

Värre är dock vilka förklaringsfaktorer Putnam väljer att inte försöka undersöka. Den (de) faktor(er) som undertecknad främst kom att tänka på – nämligen kommersialiseringen och högervågen i det amerikanska samhället – väljer han att inte alls ta upp till diskussion! Även om det kanske inte förklarar allt, eller ens något, så finner jag det anmärkningsvärt. Mycket av problemet som Putnam tar upp handlar om hur människor allt mer har blivit till just passiva konsumenter, och inte medborgare.

Trots det är boken läsvärd, och längden till trots förvånansvärt läsvärd. Putnam skriver bra; han lyckas kombinera vetenskaplighet med ett levande och ibland till och med humoristiskt språk.

Reagan och hans polare tror åtminstone jag har spelat en betydande roll. Tänk bara på hans själsfrände i England, Margaret Thatcher, som uttalade att det inte finns något samhälle – bara individer. Nu verkar hon ha blivit bönhörd, om man får tro Putnam.

Similar Posts:

• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Rättvis bild av falsk skendemokrati
• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag
• I samhällets utkant
• Det otåliga nollnolltalet