Ann Petry "Gatan"

Ella Andrén — Thu, 15 Sep 2022 22:00:44 +0000

116:e gatan är ungefär som vilken gata som helst i stadsdelen Harlem i New York på 1940-talet. Andra världskrigets tid. Den unga mamman Lutie Johnson är inte precis entusiastisk, ens när hon flyttar in med sin lille son Bub. Lägenheten är sunkig, mörk och illaluktande, trapphuset trångt och dunkelt. Portvakten ger redan från början obehagliga vibbar. Men vad kan de få som vore bättre? Hela Harlem är fullt av svarta amerikaner som lever i desperation och misär.

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Regina Porter "Resenärerna"

Ella Andrén — Mon, 24 Aug 2020 22:00:02 +0000

Det är inte en roman utan visst tuggmotstånd, Regina Porters Resenärerna. Den inleds med en personförteckning på 35 karaktärer som handlingen kretsar kring och första kapitlet är en fragmentarisk sammanfattning av en människas liv, inklusive ”påstruket akrobatiskt sex” och ett recept på ”högrevsfrossa” från 1959. Ärligt talat är jag nästan beredd att ge upp där.

Sen händer något. Fågelperspektivet på James Vincent Jr, den vite advokaten med de brutala föräldrarna och det stundtals akrobatiska sexlivet, byts mot ett här och nu. Nuet är Agnes Millers, en välartad, svart tonårsflickas. Hon möter en ung man, som hon tänker gifta sig med, och de är på väg hem från en konsert när de blir stoppade av polisen. Kanske har fästmannen kört lite för fort, kanske vill de vita poliserna bara jävlas. ”Ha lite kul.”

Händelsen förändrar Agnes liv för alltid. Hon bryter med fästmannen och gifter sig brådstörtat med en annan man. Honom följer hon från Buckner County, Georgia till Bronx, New York. Snart blir hon ensam med två små döttrar, medan maken, Eddie Christie, slåss i Vietnam.

I Vietnam kommer Eddie över en pjäs, Rosencrantz and Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard, som ska följa honom och hans båda döttrar genom livet. Han kommer hem från kriget, men han blir aldrig den han var dessförinnan. Man är ju aldrig den man var dessförinnan.

Ja, såhär skulle jag alltså kunna fortsätta med ytterligare ett 30-tal personer. Deras liv hänger samman, kontrasterar, vävs ihop, bryter sig loss. De är män och kvinnor, queera och straighta, unga och gamla, svarta och vita. De präglas av vilka de är, de samhällen de lever i och de människor de möter. Hela romanen är en slags historieskildring på personnivå. Det handlar om normer, om de som bryter dem och de som upprätthåller dem.

Inte minst det sistnämnda, ofta oreflekterade och slitsamma arbetet med att klamra sig fast vid en gammal ordning fångar Porter på ett fascinerande sätt. Varför är det till exempel så hotfullt med en granne som i stort sett är precis som du, fast med en annan hudfärg? Hur kan det skaka dig i grunden och upplevas som hotfullt? Kräva alla möjliga strategier och reaktioner? Gör det det?

Det här är verkligen en monumental roman, som en rysk tegelsten och samtidigt oerhört samtida och oerhört amerikansk. Den är faktiskt inte ens 400 sidor, men den rymmer onekligen en hel värld. 35 livsvärldar.

dagensbok.com » Regina Porter

Ann Petry "Gatan"

Similar Posts:

Regina Porter "Resenärerna"

Similar Posts: