Boken gör mig lite illa till mods. Det känns som om en poet på tjack sitter alltför nära mig i soffan och vill förklara allt om allting i hela världen. Jag vill instinktivt upprätta en tydlig gräns mellan mig och boken.

Först när det gått flera dagar efter första försöket kan jag förmå mig att plocka upp boken igen. Författaren har ju uppenbarligen en läsekrets, och plötsligt blir det viktigt för mig att förstå vad det hela handlar om. Men det gör jag aldrig. Jag har noterat att det finns människor som gillar den här boken, och att den uppenbarligen fyller ett tomrum inom facklitteraturen. Det respekterar jag, men själv kan jag inte ta till mig den pratiga tonen och det besynnerliga användandet av alla möjliga olika fakta och förmodat faktabaserade påståenden. Jag är inte ens säker på om det här kan kategoriseras som facklitteratur.

Jag känner igen merparten av den forskning och de undersökningar som nämns, och jag tvivlar inte alls på att Sylwan vet vad han pratar om. Men det är det här greppet att göra en slags faktasaga om människan, och i princip allt mellan himmel och jord som har att göra med att vara människa, som inte riktigt fungerar för mig.

En sammanfattning av bokens innehåll är näst intill omöjlig att göra, då den handlar om så väldigt mycket. Och jag tror faktiskt inte det är nödvändigt att beskriva just innehållet heller. Läsvärdet ligger snarare i Sylwans behandling av fakta med språket som verktyg. Känslan jag får är att han verkligen älskar språket som konstform. Han är en ordkonstnär. Han har inga som helst problem med att hoppa från det ena ämnet till det andra och hålla många bollar i luften samtidigt. Läsaren får sedan se alla dessa ord- och tankebollar landa snyggt i ett genomtänkt arrangemang.

Om man ändå ska prata om innehållet så är det den sista delen av boken som tilltalar mig mest. Där blir det mer tydligt att det handlar om personliga tankar kring hur människan kan förhålla sig till de utmaningar som finns runt hörnet vad gäller bland annat jordens resurser och hur vi bemöter varandra. Sylwans tankar lutar sig dock mot i sammanhanget relevant forskning och sammanfattar på något sätt boken i sin helhet.

Jag kan inte sticka under stol med att jag tyckte det var en pärs att läsa den här boken. Den utmanar verkligen min uppfattning om hur fakta bör presenteras. Samtidigt är det väldigt intressant att få känna den känslan. Det är som att Peter Sylwan petar mig med en käpp i magen, skrattar och säger ”kom igen nu tråkmåns, var inte så fyrkantig”. Det är inte alla som vågar göra det, och det gillar jag honom för. Han lyckas dock inte med just mig. Däremot kan jag tänka mig att det finns en hoper potentiella läsare till Människans natur där ute någonstans. Jag hoppas att de finner varandra, boken och dess läsare.

Similar Posts:

• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta
• Vi är gjorda för varandra
• Pulserande myller av fakta
• Hawking – en kort historik
• Hundra sidor poesi

För vi är många av oss som är bekväma i engelskan. Själv har jag alltid fått höra att jag har språköra, att det är något jag borde satsa på, men på gymnasiet var det teatern som lockade och drog, mer än franskan. Och sedan har det mest varit det svenska språket jag fördjupat mig i. Ett tag tänkte jag att min framtid låg inom filmen, och då var det helst dansk film jag ville göra, för där var de ju så mycket bättre på det än i överdramatiska Sverige. Nu blev det inget av med den saken. Några år senare förälskade jag mig i en dansk, och blev ambitiös igen. Såg på Riget och svensk film med dansk text, köpte danska diktböcker av Pia Tafdrup och lärde mig fem glosor per dag. Men så kär var inte han i mig…

Den franska drömmen har jag också närt. Om att flytta till Paris och träffa en romantisk konstnär, som jag skulle sitta modell för och sedan bli tillsammans med. Försökte jag förklara på franska för den franske poeten på poetry slammet. Efter några glas tror jag gärna att jag kan. Då växer självförtroendet och det dyker upp ord som jag tror att jag glömt, för någonstans långt bak; tro fan om den inte finns där: den löjligt svåra grammatiken? Å, om vi bara hade haft franska i vår vardag som vi har engelska! Tänk vilken gratisträning vi får, i alla Hollywoodfilmer och importerade dokusåpor…

Veckan på dagensbok börjar med att Tone läst Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar av Tadeusz Borowski. Hon tycker att det är en briljant novellsamling, skriven ur ett ovanligt perspektiv vad gäller förintelselitteratur.

Imorgon, tisdag, skriver Joel ”om något så oväntat som” Knyt Slipsen! av Andreas Nylund, en bok med exempel på slipsknutar. Joel tycker den är ganska rolig i all sin meningslöshet. Betyg 6.

Nina har läst Sanningen de döda vet. av Anne Sexton och känner sig helt lyrisk. Högt betyg blir det!

På torsdag skriver Kari om Peter Sylwans Människans natur, ett slags berättelse om allt, som Kari har svårt för.

På fredag skriver Anna Liv om den nyligen Mare Kandre-prisbelönte Martin Tistedts fjärde roman Vår. Det är en lyrisk liten smaragd som doftar skog. Det handlar om att stå på kanten till vuxenvärlden, om att vilja mycket men att emellanåt bli begränsad av självförtroende, äckel och blygsel. Språket böljar och blandar gamla, nästan utrotningshotade vokabulär med moderna uttryck.

Och på lördag firar vi att det i år är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Finska! Det blir stor special, där vi rör oss långt utanför det välkända muminlandet… Bland annat har jag läst hennes fina novellsamling Meddelande, och Håkan skriver om Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson – Arbeta och Älska, som rör sig i andra världskriget, och handlar om kärlekens betydelse i ett mycket färgrikt och produktivt konstnärsliv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Benjamin Steins Den vita duken. Det är en roman med två möjliga startpunkter där läsaren uppmuntras att själv välja berättelsens ordning. Positiv förvirring utlovas!

Similar Posts:

• Kometer och konster och kärlekar
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Tema: Tove Jansson