Peter Eriksson börjar med att berätta att han i den här boken kommer att använda sig av stereotyper, för att det blir mycket roligare då och för att det är en enkel utväg när det inte finns ork, tid eller mod att använda sig av individer. Jag tänker att han i alla fall är ärlig och upptäcker att Handbok för pojkvänner trots allt är ganska rolig. Men förvånansvärt nog också bitvis vettig.

Mycket av det som tas upp i boken är sånt som jag tycker är självklarheter, att killar måste röra vid sin tjej även när de inte har sex, få henne att känna sig vackrast i världen, att man inte hjälper till med hushållsarbetet utan delar på det, att det är viktigt att vara fina inför varandra, att uppskatta, bekräfta, lyssna och prata. Men så var det ju inte heller jag som var målgruppen. Här vänder man sig till killar med du-tilltal och fotbollsmatchen-kan-vänta-ett-par-minuter-jargongen. Det är bokens största nackdel, för om syftet är att föra könen närmare varandra för att vi lättare ska kunna leva tillsammans känns det lite som att bita sig i svansen att skriva en bok som bara är riktad till killar. Då återstår ju halva problematiken.

Jag förvånas inte heller av det oerhört heterosexuella upplägget vilket författaren tycker sig komma runt med meningar av typen ”även par av samma kön kan självklart bråka med varandra om disken”. Inte heller finns det några tendenser till tankar om att ett förhållande kan pågå mellan fler än två parter. Men det var ju roligare att använda sig av stereotyper.

Ett uppslag gör mig riktigt upprörd och det är ett diagram som går ut på hur killar kan säga saker på bra eller dåliga sätt. ”Jag är vrålhungrig” är enligt Peter Eriksson ett rent utav livsfarligt sätt att uttrycka sig på, istället ska man som duktig partner i samtliga exempel istället säga ”Här älskling, ta lite mer vin”. Det gör mig grinig, och det finns inget jag avskyr så mycket som att känna mig grinig, speciellt när det handlar om könsroller och förhållanden. Även om den här sekvensen skulle kunna vara något roligt, blir den inte det i sammanhanget eftersom det här är en bok som tar sig själv på väldigt stort allvar. Då förtjänar även tjejerna att tas på allvar, oavkortat, och inte bli till något som kan mutas och tystas med ett glas vin i alla lägen.

Men ändå, vi har alldeles för mycket statistik, och alldeles för mycket statistik som talar emot oss. Därför tänker jag att vi behöver den här boken, om inte annat för att slippa utsagor som den ovan.

Similar Posts:

• Pittstim på språng
• Distansförhållande med smart dramaturgi
• Hur skulle det vara om de låtsades vara lite ihop?
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Som en varm kram

Det stora problemet med att skriva böcker för män, är att män sällan läser böcker. De män som mot förmodan läser i större omfattning, läser i första hand inte feministiska verk. Män som läser läser i stället i regel böcker skrivna av män. Jämställdhet det är säkert bra, men en kvinnofråga – alltså inget som precis angår personer med Y-kromosomen. Den tuffa uppgiften att locka även män till upplysning blir därför aningen mindre svår för Eriksson, han är ju som bekant själv man. Och män lyssnar ju på män.

Receptet således, på att få även det ”första” könet att intressera sig för jämställdhetsfrågor är en ganska så pratig, lättsam bok. Tonen är skojfrisk med stark betoning på frisk. En flamsig bok helt enkelt, flamsig som i HöHöHö.

Om receptet funkar är det bra. Om män i stort gillar den här sortens skämtjargong och driften med manligheten, om de får ut något mer än rent underhållningsvärde av boken – då är det ganska bra. Själv blir jag emellanåt lite beklämd. Eriksson är beläst, han har gjort noggrann research och sammanställt ett stort och talande antal undersökningar till något som skulle kunna bli skrämmande statistik. Han bjuder på sig själv och är bitvis ganska utelämnande. Det gedigna arbetet försvinner dock mer än ofta mellan karikatyrteckningar och HöHöHö-skratten. Och bitvis är boken faktisk riktigt rolig, inte att förneka – frågan är bara om det är en god sak för den egentliga saken, d.v.s. jämställdhetsfrågan.

Det finns några intressanta perspektiv i På Y-fronten intet nytt som jag gärna sett mer av. Ett exempel är hur män diskrimineras utan att själva lägga märke till det, och inte kvinnor heller för en delen. Hur kommer det sig, till exempel att Michael Moores bok kan få heta Korkade vita män? Vad hade hänt om den hetat ”Korkade vita kvinnor”, ”Korkade mörklockiga indier” eller ”Korkade godtrogna kristna”?

Utöver detta tycks det mig som om Jämställdhet ligger nära området Jämlikhet. Det är inte OK att parasitera på det ena området för att gynna det andra. För så ”styvfaderligt” och samtidigt objektifierande som Eriksson behandlar bögarna och utnyttjar dem för att håva in kvicka skämtpoäng och för att statuera exempel för vad den nya mansrollen inte behöver innebära, är faktiskt både obetänksamt och obehagligt.

Erikssons börjar inledningsvis göra sin egen beskrivning av boken.

Det här är ingen handbok som utger sig för att ha alla svaren. Det är min analys av män och manlighet. Gillar du den inte så gör en egen.

En helt igenom vattentät gardering som tål att återupprepas.

Det här är min åsikt om den analysen. Gillar du inte recensionen? Gör en egen!

Similar Posts:

• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Den som gör eller den som håller?
• Girls rule the school
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Ketchupeffekt och omklädningsrum