Enligt BBC News kommer var tionde isländare att publicera en bok. ”Ad ganga med bok I maganum” sägs det, eller ”alla har en bok i magen”. Isländska sagor publiceras på souvenirer som kaffekoppar. Varje offentlig bänk har en kod som du kan använda till din smartphone, för att lyssna på en berättelse under tiden som du sitter där. ”Our guide stands up mid-tour to recite his own poetry – our taxi driver’s father and grandfather write biographies”, skriver Rosie Goldsmith. Författare och skribenter har hög status, ibland även hög lön. ”Vi är en nation av historieberättare”, säger Solvi Bjorn Siggurdsson, en av författarna som i oktober besökte en av landets alla populära bokfestivaler.

Kanske är den största skillnaden jämfört med Sverige litteraturens höga standard. En bokkatalog skickas varje höst ut till alla hushåll, som IKEAkatalogen, och inför jul är böcker det man ger varann. Krisen har drabbat även Island, men tycks inte gå ut över bokindustrin, som bara växer. Tänk om det kunde få vara så här med?

I veckan skriver vi som vanligt om en ny bok varje dag. Idag är det Kari som skriver om Engagemang: Batman, Putnam och jag av Per Grankvist. ”En mycket intressant bok med både bredd och djup”, tycker hon. Om hur och varför människor engagerar sig i sitt samhälle.

På tisdag skriver Marcus om artisten Morrisseys självbiografi Autobiography, som ”tack och lov inte bara var ännu en kändisbiografi i raden utan verkligen förtjänar att ha getts ut som en klassiker”.

På onsdag skriver Ella om Daniel Poohls romandebut Som om vi hade glömt, om en uppväxt i ett litet dalsländskt brukssamhälle i början av 1990-talet. Dit kommer flyktingar från forna Jugoslavien och snart är mellanstadieklassen uppdelad i för eller emot, rasister och antirasister. ”En lågmäld skildring av hur tidens strömningar, med Lasermannen, Ny demokrati och vit makt-rörelser, påverkar och tar gestalt i det lilla.”

På fredag skriver Björn om Aka Morchiladzes öst-western Spegelriket, som han kallar ett ”medryckande men lite för kortfattat äventyr från 1820-talets Georgien”.

På söndag skriver Anna C om Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. En bok om ensamhet och identitet som Anna tycker ”andas en del desperation och surrealism”.

Similar Posts:

• Var börjar det någonstans?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Östern är en känslig sak
• De döda ser ut som vi
• Vems verkliga historia?

För här presenteras en ordentlig utredning av engagemangets väsen. Först tycker jag mig stöta på en del lösa och obelagda påståenden, men under bokens gång reds allting ut med råge. Jag tror inte att Per Grankvist missat en enda tråd, i den väv som utgör människans och samhällets demokratiska interaktion.

Undertiteln är Batman, Putnam och jag, där Batman är en symbol för de individuella drivkrafterna; Putnam för samhällsperspektivet – och ”jag” för vad som engagerar oss som individer. Grankvist låter Robert Putnams bok Den ensamme bowlaren (2000), baserad på en essä från 1995, fungera som utgångsläge för flera av resonemangen. Även om Putnams teorier har blivit kritiskt analyserade och funna bristfälliga finns det mycket i Putnams resonemang som likväl är relevant enligt Grankvist.

Grankvist berättar om välfärdsstaternas framväxt under de goda åren, och det offentliga tog över de områden där ideella organisationer tidigare haft sitt existensberättigande. När sedan de ekonomiska förutsättningarna blev sämre och många stater tvingades skära ner på de offentliga utgifterna – så fanns och finns – ändå inställningen kvar, att det offentliga skall sörja för oss ifrån vaggan till graven. Detta skapar en komplicerad situation när det gäller ansvarstagande och ideologiska förhållningssätt, och gör det svårt för organisationer att hitta tillbaka till sin forna roll.

Människors sätt att engagera sig har förändrats i och med de nya sätten att kommunicera i sociala medier. Och sättet att mäta engagemang i medlemssiffror har nog spelat ut sin roll. Men det går trögt att komma ifrån synsättet, och fortfarande har medlemskapsantalet stor betydelse, i alla fall i Sverige, för hur en ideell organisation bemöts av det offentliga. Här blir det intressant när Grankvist undersöker hur folk i USA engagerar sig ideellt, där tanken på att individen skall ge tillbaks till samhället är mer utbredd. Människor volontärarbetar ofta utan att vara medlemmar i organisationer – och alla sätt att engagera sig på betraktas lika värdefulla.

Putnam gör kopplingen att sviktande medlemstal för organisationer är ett tecken på att människors engagemang har minskat. Det sociala kapitalet urholkas enligt det resonemanget. I verkligheten finns det dock inget som tyder på att människor slutat engagera sig, engagemanget har bara skiftat karaktär. Fortfarande gäller en gammal ”höftning” att ungefär tre fjärdedelar av befolkningen på något sätt engagerar sig i samhället och där en fjärdedel inte gör det. Den oengagerade fjärdedelen är oftast människor som saknar tillit till samhället i stort. Utmaningen ligger i att på något sätt få dessa människor inkluderade i samhället för att bli inkorporerade i samhällsfamiljen och vara med och dela på det sociala kapital som där växer fram.

Boken tar upp facebook och twitter och hur lätt det är att dra ihop folk till en demonstration eller manifestation. Emellertid stannar det oftast vid denna enda manifestation. För att en facebookgrupp skall kunna utöva varaktigt samhällsinflytande krävs det en gammal hederlig ideologi. En vision och ett tydligt mål. Detta kräver att människor sluter upp på ett helt annat sätt än att bara klicka på ”gillaknappen” eller dyka upp på en demonstration. Därmed inte sagt att det är verkningslöst att vara facebookaktivist, bara att det krävs ytterligare insatser för att på riktigt vara med i den demokratiska processen och förändra världen.

Jag riktigt försjönk i den här boken. Själv är jag en klassisk ”joiner”. Jag går gärna med i organisationer som jag gillar eller tar upp ett frivilligt arbete som jag tycker är viktigt. Jag skapar inget nytt, utan vill vara med och påverka det som redan finns. Därför var det extra intressant för mig att läsa om just frivilligarbete och ideella organisationers utmaningar idag.

Den här boken växte som sagt. Det ena intressanta resonemanget följer snabbt på det andra och trådarna vävs ihop till en bild av vårt samhälle i ständig utveckling. Möjligtvis är boken alltför omfattande, men det finns egentligen ingenting som skulle kunna skalas bort. Från att till en början vara lite skeptisk, är jag efter läsningen mycket imponerad över det arbete Grankvist lagt ned – och mycket nöjd med att ha fått med mig så många intressanta tanketrådar.

Som extra bonus har boken faktiskt ett soundtrack(!). Det hittas på Spotify. Länk till albumet finns här: www.engagemang.se, bokens egen facebooksida.

Similar Posts:

• Sköt dig själv och skit i andra?
• Vecka 45: Vad som formar en
• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag
• Oengagerande om engagemang
• Tunt om redemokratisering