Vertigo Förlag har gett ut en samling på tolv av Edgar Allan Poes mer eller mindre kända noveller, i urval och översättning av Paul Soares. Urvalets ärende är tydligt. Det heter att stämningen av spöklik skönhet i Poes författarskap bottnar i ett gäng materiella företeelser. Återkommande bilder, slags objekt eller fenomen som genomgående kryper fram ur Poes noveller. Tre av dessa företeelser är menade att belysas genom Soares framplock, det är rum, det är virvlar och det är döda flickor. Rummet: väl utsmyckat (och väl beskrivet), med skulpturer, draperier, gobelänger och ottomaner. Med färger med namn som karmosinrött, smaragdgrönt och guldskimrande. Virveln: förekommande i form av allt som är glidande och flytande. Allt som roterar och riktar sig mot djup och avgrunder. Den döda flickan: i gränslandet mellan flicka och kvinna, vacker på ett gåtfullt sätt, och med något främmande i blicken. Det är de tre figurerna, och Soares utvidgar och förklarar kring dem i sitt förord. Ofta under läsningen letar man efter dem. Ibland hittar man dem.

Gemensamt för novellerna är även att det ofta rör sig om en manlig, medelålders huvudperson som i jag-form berättar om hur han drabbats av något. Vare sig det är opiumrus, spökskepp, sinnessjukdom, nyfikenhet, eller som vanligast: kraftig kärlek och påföljande dödsfall, är det en drabbelse. Många av historierna anslås också med ett lätt filosofiskt eller konstteoretiskt resonemang.

Annars är det som sagt mycket död. Den inledande novellen, ”Eleonora”, är också den mest representativa, här har vi nämnda förälskelse och bortgång. I ”En nedfärd i Malströmmen” berättar en gammal norsk fiskare om sitt möte med havets starkaste krafter. Vi har också klassikern om när furst Prospero ställer till med maskerad medan Den Röda Döden härjar i landet.

Novellerna varierar mycket. Många gånger ligger det saftiga i hur Poes jättemålande språk suger ner en i ett dunkel av kuslighet och mystik, men ibland stängs man också ut, man faller till marken när orden blir alltför svävande. Märkligt nog haffar jag mig själv med att tycka att de mest jordnära berättelserna, ”Mannen i mängden” och ”Den avlånga lådan”, är de bästa. ”Berenicë” tyckte jag också om, det var något starkt obehagligt över det där slutet.

Soares har förutom sitt välkomnande förord bidragit med noter där han tycker något behöver förklaras för läsaren, ofta om tvetydigheter som gått förlorade i översättningen. All heder åt tanken med detta, men ibland är det obekvämt att lämna Poes rum med rökelsekar och ebenholtssängar för att ta del av något karaktärsnamns bakgrundshistoria. Fast man kan ju låta bli att läsa noterna. Om man inte är jobbigt rädd för att missa något viktigt… I alla fall finns en annan poäng med noterna och förordet: Soares entusiasm. Den skiner igenom, och smittar av sig. Man vill tycka om Poe lika mycket som Soares gör, och det känns att han gjort ett gott arbete.

Okej, jag gjorde inget val mellan distansen och hängivelsen. Jag växlade faktiskt ganska kraftigt. Jag gillar miljöerna, stämningarna och dikterna. Ja, tre av Poes dikter finns med på ett eller annat sätt i novellerna, dessutom i både original och översättning. Pluspoäng! Det som ibland gör mig mindre imponerad är själva novellernas handling, som hamnar lite i skymundan i min läsning. Men författaren blandar bort korten och distraherar och förundrar mig med sitt karmosinröda och smaragdgröna. Kanske var det därför jag inte hittade något rum, någon virvel eller någon död flicka i varje novell. Jag glömde leta, jag var på upptäcktsfärd bland gobelängerna och ottomanerna.

Similar Posts:

• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Presentation av Poe
• Allt förgår
• ”någonting poetiskt och därför halvt behagligt”
• Plocka upp en fjolårsdebut

Det handlar om en ung författarwannabe som måste bli publicerad. Han utvecklar och tester sina litterära idéer på sin omgivning. Hur smakar den här meningen? Den omformuleras, episoder tuggas om, tas en gång till, repetition, blir bättre, verkligare, iakttagelser blir text, i en process som skapar det bästa som någonsin skrivits, vänder och vrider. Konstruerar till och med skrivmiljöer där ingenting kan bli dåligt. Och allt landar tillslut i honom själv, egna minnen och verklighet, långt från fiktionen. Där finns allt som måste till: ett liv som levs som mjölkreklamens förslappade men lyckliga ideal, djupt nedsjunken i en fåtölj på hjul.

Paul Soares bjuder inga direkta överraskningar. Det finns inga hajar i Tisaren. Tror jag. Ändå gillar jag boken. Kanske tack vare den lockande titeln, även om vare sig den eller läsupplevelsen går att jämföra med Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda för si så där 20 år sedan. Men Soares språkliga lekfullhet liknar Kihlgårds, samma skaparglädje, energi och storm. Där ligger många i lä.

Similar Posts:

• Feelgood mot en mörk fond
• Ett varierat urval
• Kärleken och inget annat än kärleken
• I gränslandet mellan lögn och sanning
• Nalen blir en enda litteraturfest