Det är en bok full av små utvikningar åt alla möjliga håll, och sprängfylld med referenser till allt från psykologi eller filmhistoria till samtida pop-kultur. Det kombineras sedan med ett språk som översättaren Hans Berggren ofta måste ha kämpat med för att få till snyggt och stilenligt på svenska. Alla dessa små historier gör i sig ofta boken till en fröjd att läsa.

Men boken har också hyllats som en vass satir över det amerikanska samhället. I USA gavs den först ut 2015, det vill säga under den tid då Barack Obama var president. Kanske var det då en tid då det var av vikt att framhålla hur rasismen fortfarande genomsyrade det amerikanska samhället på så många plan, trots att en afro-amerikan hade blivit vald till president. Men den tiden, och de förhoppningar om ett postrasistiskt samhälle som många då kanske hoppades på, kan på många sätt kännas mycket avlägsen dagens USA (liksom västvärlden i övrigt) där reaktionära krafter tagit över ett allt större utrymme i den politiska debatten. Verkligheten börjar på det sättet allt mer att likna – för att inte säga springa om – Svikarens absurditet. Det gör att jag många gånger har svårt att skratta åt den här bokens galghumor.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Viktigt om rasismen i USA idag
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• En familjebiografi som engagerar
• Här kan vi lära av USA

Tuffys liv får däremot en abrupt vändning i och med händelsen. Han har en son, en fru, en familj och han är trött på sitt halvkriminella "gangstaliv”. Som en 140 kilos 22-åring i västra Harlem har han skapat sig respekt hos de flesta genom att kunna banka skiten ur de som sticker upp mot honom. Tuffy bestämmer sig för att göra något av sitt liv och tar kontakt med Big Brother, en organisation som hjälper ungdomar med problem.

Rabbi Spencer, kommer på uppdrag av Big Brother, till Tuffy i hopp om att skriva ett sjysst ghettoreportage samtidigt som han kan vägleda en broder i livet. Mötet med Spencer leder indirekt till något Tuffy aldrig skulle kunna ha tänkt sig, han ställer upp som kandidat till valet av stadsfullmäktige. Bakom honom finns de närmsta polarna och Inez Noumara, Tuffys surrogat mamma samt Rabbi Spencer, som stöd och bollplank.

Som killen med rötterna i samma skit som alla andra i västra Harlem och med ett kontaktnät som slår det mesta är det inte omöjlig för Tuffy att nå framgång i valet. Tuffy är under sin hårda gangstaattityd en tänkare, en filosof som har tagit lärdom av sina äventyr i livet både på kåken och ur den mångkulturella verklighet han lever i.

Paul Beatty späder dessutom på romanen med skildringar från svunna tider ur Tuffys liv och de andra karaktärerna som figurerar i Tuff. Han svänger om med "gangstajargong” som måste ha gett översättaren en del huvudbry. Men trots den antagligen träffsäkra skildringen av New Yorks stadsdel Harlem, en stadsdel som jag inte vet mycket om, så avslutar Beatty ofta sina utvikelser precis när det börjar hetta till och bli intressant.

Den råa humorn som finns i Tuffys umgängesekrets lockar då och då ett skratt ur mig sedan händer det inte så mycket mer. Beatty lyckas helt enkelt inte med att hålla mitt intresse uppe utan jag sluddrar igenom vissa kapitel utan att tänka mig för. Jag ska läsa Svart harakiri som är Beattys debutroman istället, eftersom jag anar att Beatty har mycket mer under ytan liksom Tuffy än vad han visar i denna roman.

Similar Posts:

• Absurd satir om rasismen i USA
• Spänningen fortsätter
• Förbjudna känslor och intriger
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• Finstämt om livets början