Vi hörde om folk som flyttade till Grekland, Tyskland, Frankrike, Kosovo, Makedonien och Turkiet – vart det bara gick. Barnen i grannskapet vällde ut på gatorna och sålde allt familjen ägde, flickor som knappast var äldre än jag flockades på livligt trafikerade gator och utanför hotellen, de sålde sig för pengar, och inte förrän nu insåg vi hur fattiga vi var, hur fattigt hela landet var, att Albanien betraktades som en svart fläck i Europa, ett absurt ställe utan riktning och mening, en plats som egentligen ingen visste något om.

När vi återknyter bekantskapen nio år senare, i en jakt på ett hem genom Italien, Tyskland, Spanien, New York och Finland, är det tydligt att allt inte var så enkelt. Trots alla fina ord om demokrati och jämlikhet och accepterande och rivna murar är det svårt att passa in. Säg inte att du är alban, säg hellre italienare. Ge ett rakt och tydligt svar på frågor om din könstillhörighet och sexualitet – inte för att vi bryr oss, men vi måste ju veta. Säg för litet-g-guds skull inte att du är muslim. Berätta gärna om vad du varit med om, men se till att det passar in i en berättelse vi känner igen och kan vara bekväma med, utan oläkta sår och trauman. Och framför allt, var ärlig, var oförblommerat lycklig, och var tacksam för att vi inte behandlar dig som såna som du egentligen borde behandlas. Så så fort de genomskådar alla de lögner du blivit tvungen att väva för att kunna tala sanning får du se till att åka någon annanstans. När Statovci väl knuffar in en av våra hjältar i en bokstavlig dokusåpa känns det som en helt naturlig utveckling av ett liv som måste levas som performance.

Bland det mest slående med Tiranas hjärta är hur lätt Statovci ändå levererar all denna smärta, den svarta humor och satir han levererar utan att släppa taget om allvaret. Om man spänner sig på en Tung bok om ett Viktigt ämne blir man glatt överraskad; hans prosa är så medryckande, en konstant flod av detaljerade intryck som tumlar över varann åt olika håll och drar med sig massor av olika idéer och dubbeltydigheter, att det enda som får mig att lägga ifrån mig den regelbundet är hur ont den gör. (Den lägger sig snabbt bredvid mitt minne av Eugenides Middlesex och börjar lite försiktigt snacka skit med den.) Det är en sån mångsidig krock av längtan, historier och tankar att inget någonsin landar enkelt, inget någonsin får en bekväm etikett. Vår hjälte byter identitet – kön, sexualitet, nationalitet – för varje ny hemstad, inte alltid utan återverkningar på andra, och inte alltid på ett helt sympatiskt sätt. Hur autentisk den är, den där krypande känslan att den kanske använder något verkligt som en praktisk metafor, får någon annan bedöma, men det kanske är en del av poängen. Om du inte behöver dra ett djupt andetag – av det ena eller andra slaget – när du väl kommer fram till sista sidan har du missat något.

Similar Posts:

• Katten. Landet. Kärleken
• Viktigt och färgglatt
• En ny identitet i blomning
• Levande schabloner
• I upplevelsen av landskap och människor

Snart är giftermålet arrangerat. Alla är nöjda. Bajram är snygg och självsäker. Hans familj är rik. Redan på vägen till bröllopsfesten lappar han till henne för första gången.

Egentligen är det här Min katt Jugoslavien har sin startpunkt. På boksidorna börjar den någon helt annanstans, i Helsingfors, med ett tillfälligt sexuellt möte, arrangerat på ett nätforum. Killen som dyker upp är förvånansvärt snygg och trevlig, men Bekim är snabb att slänga ut honom efter förrättat värv. Istället faller han pladask för en talande, manipulativ katt som han träffat på en bar, och tar tåligt emot den ena rasistiska gliringen efter den andra, samtidigt som han ständigt servar med städning och mat.

De båda generationernas destruktiva kärleksrelationer berättas parallellt, Bekims och hans föräldrars, Emine och Bajram. Det moderna Helsingfors och det tidiga 1980-talets Kosovo i Jugoslavien, ett land som snart ska bryta samman i krig och tvinga den unga familjen att lämna allt välbekant bakom sig.

Det är så Pajtim Statovcis hyllade debutroman beskrivs i recensioner jag har läst, som en familjs sönderfall i skuggan av ett lands. Visst är flytten till Finland en påfrestning, inte minst för mannen som är van att vara familjens självklara överhuvud, en man med pengar, utbildning och jobb, som plötsligt helt saknar sammanhang och makt i det nya landet. Men det är ingen bra familj från början, och jag ser snarare just hur mycket Bekim upprepar sin mors roll. Hur ska man egentligen känna igen kärlek om den saknats omkring en som barn?

Nu har jag skrivit nästan bara om den naturalistiska sidan av romanen, och så långt är det en stark berättelse, men så finns ju det här andra också. Katten, som väl är en litterär blinkning till Bulgakov, men varför? Jag har inget bra svar på det. Den är inte det enda djuret av betydelse i romanen, inte ens den enda katten, men det är det enda antropomorfa djuret, det enda som talar.

Bitvis fascinerar inte minst Bekims komplicerade förhållande till ormar – varför han väljer att släppa in inte bara den avskyvärda katten utan också en enorm boaorm i sitt hem – men särskilt alla katterna blir uppriktigt sagt mest ett hinder för min läsning. Jag förstår inte vad de ska betyda, vad han vill med dem. Om de bara är ett sätt av vara cool och svår och höglitterär?

Från början berättas också Bekims historia i jag-form och Emines i tredje person, men när Emines plötsligt växlar till jag-form också blir det lite snurrigt. Det tar ett par avsnitt innan jag är säkert på vem det är som berättar. Det förstår jag heller inte, och det är väl en fin gräns det där – man vill gärna ha böcker som utmanar en, men man gillar sällan att känna sig dum.

Min katt Jugoslavien är intressant, den biter sig fast i mitt huvud, men den lyckas inte med den där balansen och därför tycker jag inte riktigt om den ändå. Huruvida det helt enkelt beror på att jag är dum får nog du som läser det här avgöra.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Modet att dra eller modet att stanna?
• Att älska någon som har ett förflutet
• Kärleken, friheten och priset
• Min far var en lögnare, som alla historieberättare