Emelie skriver om Liten parlör för älskande på tisdag. Det är en rak och ärlig kärleksroman som är uppbyggd på alfabetet. För varje bokstav är det en eller flera små berättelser eller brev från ett jag till ett du. Det är en roman som tar upp alla faser i hur det är att älska någon, och som berör hela känsloregistret.

På onsdag bjuder Richard på en liten betraktelse över James Joyces monumentalverk Ulysses, i bra men umbärlig nyöversättning av Erik Andersson.

Det våras för Babel vänner. Onsdagen den 7 mars är det dags. Ny studio, ny programledare och ny sändningstid kl 22.15. Det kommer att bli en fantastisk Babelvår enligt svt. Vi på Dagensbok är naturligvis spända, nyfikna och engagerade. De öppnar med legendaren Per Hagman. Vad tror och tycker ni?

Babels nya programledare Jessika Gedin. Foto: Carl Johan Söder

På torsdag, 8:e mars, bjuder vi på nyutgåvan av Marilyn Frenchs 70-talsklassiker Kvinnorummet, en feministisk vardagskildring av kvinnors villkor i 50- och 60-talens USA som på många sätt fortfarande känns aktuell och angelägen tycker Ella.

Similar Posts:

• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”
• Billigt men hyfsat
• Bist du allein?
• Att knyta tunna band
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005

I begynnelsen var ordet, heter det nånstans, och ordet var starkare än svärdet. Med rätt ord kan man skapa en värld. Men det är 2000-tal, och i Turkiet är det våldet som sätter igång handlingen och orden kan bara följa efter: Bomben som dödar en ung norska på semester och skickar hennes turkiske man tillbaka till den lilla blåsiga ön i Nordsjön där han aldrig kan bli annat än främling. Kulan som träffar en ung kurdisk kvinna i magen och dödar hennes ofödda barn. Snaran som väntade henne hemma för att ha solkat familjens heder, kulan som träffade hennes fästman i axeln när han tvekade i striderna mot turkiska trupper i bergen. Alla rikoschetterar de; varje våldsdåd får dem att ändra riktning, kollidera med varandra eller driva isär, och allt man verkar kunna säga på turkiska, kurdiska eller norska är att du antingen måste ta upp svärdet och slå tillbaka eller slå till reträtt, fly från striden, fly från livet.

En tillflykt där ingen skulle finna honom eller störa hans sinnesfrid. Ett land där inga bomber exploderade och där inga lik låg på solstekta gator som luktade blod. (…) Norge är det sista land i världen där skinnskallar och fascister frodas; de har inget här att hämta.

Vi snackar nattsvart ironi där, boken skrevs naturligtvis i en förutøysk värld. Men hur hemskt det än låter så gör det snarare att boken fungerar bättre; rycker bort det där bekväma avståndet som man ibland kan känna när man läser om hemskheter i andra länder. Och det är ju härligt att läsa en bok som vill göra så här mycket och faktiskt tänkt igenom det. Baydar vill tackla orientalism, nationalism, främlingsrädsla, uråldriga konflikter där ingen kan tala den andres språk, det kultiverade postmoderna Europas svårighet att bemöta rent oförställt våld (se bara på Syrien), allt placerat i en thrillerhandling med visslande kulor och brinnande hem men berättat så intimt och välskrivet att vi bara behöver träffa en handfull personer för att få hela bilden. Hur kan vi ha kommit så långt, skapat så stora saker, och ändå gång på gång återvända till samma gamla konflikter? Vi löste ju alla de där frågorna, vi drog ju ut demonerna i dagsljuset 1789, 1945, 1989, varför dog de inte?

Sen är Förlorade ord inte en helt perfekt roman; Baydars stilgrepp att byta perspektiv hej vilt är rätt störande till en början, och värre är att vissa av konflikterna – inte de stora politiska, men de rent personliga – känns smått krystade. Men ändå, de där splittrade familjerna hon visar upp känns; den kurdiske fadern som bönfaller sina söner att studera men måste se dem fly upp i bergen med vapen i hand, den världsberömda forskaren som inte känner sin norske sonson, kärleken som tror i blind desperation, den intellektuelle författaren som måste ge sig tillbaka till Östern, stället där solen går upp, leta efter broarna han trodde att han byggt där en gång och försöka hitta en berättelse som inte slutar med onödig död. En historieberättare är ordets barnmorska, säger en kvinna; hon föder inte bara en historia, hon gör det möjligt för andra att berätta sina. Kanske är det det vi behöver mer än en stor roman. Förlorade ord börjar med ett skott, och sen gror det små möjligheter överallt.

Similar Posts:

• En Robinson med ön mellan öronen
• …och ofta mötas de två
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Ur tid är leden
• Istanbul – i en svartvit melankoli