Det är en liten triptyk om man så vill, Owe åstadkommit. Den går från att handla om vänskap via att doppa sig i svart livsleda till samtalets betydelse för att skingra lite av den svärtan. Inte ens ett litet ”hej” vid busshållplatsen ska underskattas. Nonsens kanske gör att vi ser världen fräschare.

Vad är då egentligen vänskap? Ömsesidighet och förtroende verkar vara viktiga ingredienser. Wikström dyker ner i två av den norske idéhistorikern Helge Svares modeller. I nyttogemenskapen, menar Svare, kan vi ha mål som ligger utanför den relation vi har till varandra. Man kanske kan vinna något på den typen av förhållande – att skaffa jobb, få uppdrag, lära känna nya kontakter. Sådana vänskapsband kan vid första anblick, tyckas mycket starka. Men i själva verket är de banden beroende av hur samtalsutrymmet ser ut. Om de ene ständigt hör sin egen röst och den andra (både av sig själv och den andre) förminskas till beundrare – ja då handlar det inte om ömsesidighet längre.

Sen finns lustvänskapen. I den ligger istället fokus på ömsesidig trevnad och gemenskap inom relationen. Båda är noga med att ge av varandras tid, intresse och sitt lyssnande öra. Samtalsutrymmet är jämlikt. I sådana vänskapsband kan gränserna mellan ”ditt” och ”mitt” lösas upp i ”vårt”, menar Svarte och fortsätter: motsägelsefullt nog finns inget behov av förhållande. Båda är trygga i sina liv.

Därefter pekar Wikström in på att vissa sociologer lagt märke till att det finns skillnad mellan manlig och kvinnlig vänskap. Det här resonemanget har jag aldrig lyckats identifiera mig med, vem som än framför det. Att män ofta sägs utveckla det som man kan kalla sida-vid-sida-vänskap. När de möts gör de det för att göra saker tillsammans. Spela fotboll, resa, diskutera, jaga. När män pratar ihop sig, menar Wikström, har de ofta fokus på något annat än själva vänskapen eller på sig själva. Det är som om de stod bredvid varandra. Uppmärksamheten är riktad mot något annat än de själva.

Kvinnlig vänskap däremot berör oftare själva gemenskapen med varandra, enligt samma teori. De sägs tala mer om sig själva och om sina närstående liksom om just vänskapsrelationen. Viktigt här är ofta förtrolighet, delandet av hemligheter.

Du må kalla mig kvinna, Owe Wikström, men jag har då aldrig stått sida-vid-sida med någon, utan snarare grävt ner mig i mina vänners liv. Må så vara att de flesta av dem är av kvinnligt kön. Hur som helst har jag i mycket högre grad intresserat mig för gemenskapen och innehållet i en vänskapsrelation, än stått bredvid nån halvt okänd människa och glott på fotboll eller jagat en älg.

Professorn i religionspsykologi tar sedan itu med något riktigt intressant. Han ställer förälskelse och vänskap mot varandra och jämför. Owe tar den italienske sociologen Francesco Alberoni till hjälp. Alberoni menar att man kan vara förälskad i och beundra någon utan att det någonsin behöver vara besvarat. Den förälskades våndor beror på att den man attraheras av är idealiserad. Vänskap däremot är beroende av saklighet och ömsesidighet. Det går inte fortsätta vara vän med någon som inte är sig själv. Till skillnad från förälskelse kräver vänskap ett gemensamt och likvärdigt samtalsklimat präglat av ”att det är på riktigt”. Vänner orkar inte med att bli glorifierade eller romantiskt uppblåsta av varandra. Man väntar sig också av en vän att den ska ha ungefär samma bild av mig som jag själv har.

Wikström fördjupar det där mot slutet av boken när han diskuterar samtalets betydelse. Lite av den drivande tesen är ”jag vet inte vad jag anser förrän jag sagt det” . Man måste ibland få tala om sig själv utan att den andre vare sig ser på klockan eller blir forcerat nyfiken. Först i den lugna berättandet om sig själv blir människan till, hävdar Wikström. Men man får se upp. Just i samtal om personliga förhållanden måste man, menar han, odla en slags opersonlig saklighet.

Ha öppna frågor – inte vara påstridigt nyfiken utan istället vara ute efter fördjupad förståelse. Lite som raden i Gunnar Ekelöfs berömda dikt Jag tror på den ensamma människan från 1941:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Owe Wikströms bok är en bok där blyertspennan går varm. Jag ringar in, stryker under och käftar emot. Jag förstår att ett av författarens syften har varit att trösta och ge kraft. Det jag möjligen saknar är en längre diskussion om vänskapens baksida. Hur som helst. Efter att ha läst det här verket inser jag något. 45 år gammal har jag nog varit en bättre vän, än vad jag någonsin lyckats vara bra sambo, äkta man, älskare eller särbo.

Similar Posts:

• Tänk på döden
• Återförtrollning av arbetsliv och vardag
• Det var bättre förr?
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Ytligt om poesins och psykets djup

Lindman: Kan man vara förberedd inför döden?
Koldenius: Jag trodde att jag hade förberett mig, men då det verkligen hände visade det sig att jag inte var förberedd alls. Man kan föreställa sig hur det ska bli intellektuellt, men man kan aldrig förbereda sig känslomässigt. Vi borde sluta se döden som ett misslyckande, som något att försöka skjuta upp så länge som det är möjligt, utan istället som en realitet.

Lindman: ”Djuret människan” har insikten om döden. Hur påverkar det oss?
Gustafsson: Det skakar om oss i grundvalarna, vi tror hela tiden att vi har kontroll, men döden bevisar motsatsen. Precis vad som helst kan hända närsomhelst. Vi balanserar alltid vid stupet, det finns inga skyddsräcken. Men när man står vid stupet; vilken utsikt!
Wikström: Konsten, poesin, musiken skapar rum i vilka vi kan dväljas inför vårt tvekande, men vi får inte svar. Det vackra härbärgerar inte något svar, men bildar ett rum att tala om det svåra i. Det finns en dimension i tillvaron som inte är självklar.

Lindman: Vi lever utan bilder av döden i vår kultur. Tidigare har vi ju haft entydiga bilder; himlar, skärseldar, med mera.
Gustafsson: De gemensamma, färdiga bilderna av döden har inte samma tyngd längre. Det finns istället många privata bilder. Vi borde kanske dela våra bilder med varandra.
Koldenius: Så länge Sam klarade sig tänkte jag inte på döden. Tankarna kom när han dog. Jag har problemet att jag är ateist. Jag kan inte ha några bilder av att han är i himlen, utan för mig är bilden att allt är svart, han ligger i jorden som ett skelett, han finns inte längre. Han lever vidare i våra berättelser och minnen. Min kropp kan fortfarande inte förstå att han är borta, jag letar efter honom med blicken, händerna minns honom. Länge kunde jag inte gå till graven för jag ville bara lyfta upp honom.

Lindman: Är det bra för oss att tänka på döden?
Wikström: Ibland. Det är bra att reflektera över, för tillslut står man där. Det finns en blå hinna över livet och när man varit i ytterskärgården ligger den fortfarande kvar. Det ger en extra intensitet i tillvaron. Det lär en att kunna välja bort.

Lindman: Många sekulära personer lämnas med bilden av döden som att det bara blir svart, och frågan; om det är så det slutar, hur kan det då vara meningsfullt att leva?
Gustafsson: Som naturvetare försöker jag tänka trösterikt och ändå veta att det finns evigt liv. Allt tas till vara på materiellt i kretsloppet, varje atom används på nytt. Man ingår för evigt i gemenskapen, både som levande och sedan som död. Så om det bara blir svart är det ändå en vacker svärta.

Lindman: Kyrkans tolkningsmonopol på vad som sker efter döden är brutet, men vi har inga nya bilder, inget att egentligen hålla oss i. Det finns en ordlöshet som du beskriver väldigt bra i din bok, Annika, där du inte skriver ut ordet dö eller döden utan avslutar meningarna ”att.”.
Gustafsson: En del tankar kanske bara ska sluta med ”att.”.

När jag senare på dagen åker spårvagnen till mitt vandrarhem passerar vi kyrkogården. På en ingång kan man läsa ”Tänk på döden”. Jag tror att jag ska börja göra det lite oftare.

Similar Posts:

• Läsarnas uppgift är inte att bestämma vilken litteratur som ska skrivas.
• Litterära sällskap för nybörjare
• Det som är botten i dig är botten också i andra
• Min mässa
• Josefine rapporterar från mässgolvet