Det är svårt att sätta fingret på vad som gör det. Den där sagotonen. Hur den kan infinna sig, mitt i julkommersen och diskbänksrealismen, hur det ändå kan smyga sig in någonting lite formelartat, upphöjt. Sagobetonat.

Norska Ingvild H Rishøi gavs ut första gången på svenska för några år sedan med Vinternoveller. Liksom Stargate kom den ut på det lilla bokförlaget Flo förlag, ett förlag som jag helt missat, men som verkar inrikta sig på nordisk kvalitetslitteratur. Det tackar vi för!

I Stargate bor tioåriga Ronja i Oslo-stadsdelen Tøyen. Hennes pappa är arbetslös, men vaktmästaren på skolan, som fungerar som en sådan där magisk sagomedhjälpare på något sätt, tipsar om ett jobb som julgransförsäljare.

Först går det bra. Pappa är glad. Går till jobbet, kommer hem igen, och kokar spagetti till sina flickor. Storasyster Melissa är skeptisk, men Ronja börjar tro att de ska kunna få en riktig jul, för en gångs skull. Kanske till och med en julgran.

Ganska snart kommer emellertid dagen då pappan inte kommer hem från jobbet. Då han tjatat till sig ett förskott på lönen och försvunnit till stamkrogen Stargate. In i alkoholdimman.

Systrarna får klara sig själva. Sextonåriga Melissa tar över jobbet som julgransförsäljare, sliter före och efter skolan till långt in på kvällen, och snart kommer de på att alla vill köpa julkransar och –kärvar av en gullig tioåring som ropar ”till förmån för fattiga barn”. För det är ju det de är. Och livet är hårt för skyddslösa flickor, till och med i den rika norska huvudstaden.

Stargate är en klassisk julsaga i dickensk tradition, med hjärtskärande patos, skarp blick och karg humor. Den ska du definitivt läsa i jul, eller när som helst, inte bara för att minnas de barn som inte får det de önskar sig under granen i år heller, utan för att den på något märkligt sätt ändå lyckas innehålla en skopa av den där sköra, melankoliska julmagin.

Similar Posts:

• Kärlek över gränser. Och till naturen
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Fängslande mordhistoria
• Spår efter en familj
• Intellektuellt drama i Norge

Pappan har jobb på en reklamfirma vars aktuella uppdrag hänger ihop med att Oslo ska fira 900-årsjubileum. Man kan känna tidsandan med den tydligt amerikanska visionen om att allt bara kan bli bättre. Eller? När staden inviger sitt rådhus kommenterar någon att byggnaden mest liknar en brunost. Inte bara Stockholm har byggnader med ironiska smeknamn, med tanke på ”Plockepinn” (granne med Stadshuset).

I romanen finns inget brott som ska lösas, inga inre monologer som skruvar sig allt längre in i någons privata kärna. Här är enbart vardagsliv, ett liv som innehåller förtret, glädjeämnen och besvikelser. Kvinnor göre sig icke besvär på arbetsmarknaden. Möjligen kan de engagera sig i välgörenhet, vilket kvinnorna också gör. Därför får vi som läsare en inblick i Röda Korsets lokalförening. Protokoll är inlagda mellan kapitlen och här beskrivs basarer, lotterier, utflykter med gamla och ensamma samt veckorna när judiska barn kommer till den nordiska sommaren.

Under läsningen glider perspektiven nästan omärkligt från den ena personen till den andra. När någon rör sig i kvarteren speglas även människorna som korsar deras väg. Några får en allt större betydelse, såsom grannfrun – änka sedan något år tillbaka. Slaktaren är pappa till Jespers klasskamrat. Barpianisten spelar i kulisserna på Bristol, där reklambyråns anställda tillbringar kvällar i manlig gemenskap. En styvson till ägaren av bokantikvariatet bryter sig sporadiskt in i handlingen.

Figurerna riskerar att bli aningen för platta i Saabye Christensens stackatoartade stil och jag kan ibland känna en längtan efter en mer vindlande språkhantering. Men ändå växer sig skildringen i bokens andra halva. Den påvra materiella standarden är starkt närvarande och när snöblasket tränger sig in i skorna känns även mina fötter kallvåta. I den glesa trafiken på gatorna kan olyckor ske. En annan reflektion jag gör handlar om äldrevården. Att den skulle varit bättre förr är en myt.

Författaren lyckas också förmedla hur matkulturen såg ut i slutet av 1940-talet. Den var präglad dels av den korta inhemska odlingssäsongen men också av att vi faktiskt inte hade så mycket import av de grönsaker som numera dignar i matvaruaffärernas diskar.

Främst fastnar jag för porträttet av Jesper. Han är en pojke som börjar skolan och han har en viss svårighet med att föra sig enligt omgivningens förväntningar. Han har ändå tur och blir inte enbart en ensling, eftersom några människor tar sig an honom.

Visst kan vi som är svenskspråkiga läsa böcker på norska. Börja gärna med Lars Saabye Christensen, vars lättillgängliga stil kommer att göra dig mer nyfiken på vårt västra grannlands närhistoria.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Maskrosor växer inte på träd
• Föräldrasvek och julmagi
• Intellektuellt drama i Norge

Att Kjaerstad hade utkommit med ytterligare en bok hade jag missat, så vilken glädje jag kände när jag fick Berge i min hand.

Boken tar oss till Oslo – både till de centrala delarna och skogarna utanför. Fem personer har kallblodigt mördats i ett fritidshus utanför staden. Händelsen påverkar hela Norge och de tre personerna i boken berättar sin del av historien.

Eftersom flera av de döda personerna är kända inom politiken och Arbeiderpartiet (AP) börjas det spekuleras att det är ett terroristattentat med politiskt motiv.

De tre personerna vi får följa är Ine Wang – journalist, Peter Malm – domare och Nicolai Berge – författare.

Ine Wang är journalisten som har The Pretenders låt ”Brass in pocket” på som theme song. ”I’m special so special” spelas upp i hennes huvudet trots att hon, både enligt sig själv och omgivningen, har tappat stinget i sina artiklar.

Hon närmar sig 40 år och tvekar över vem hon är och vart livet ska ta henne. Barnlösheten skaver och att hennes tidigare man gift om sig och även blivit pappa är konstigt och overkligt.

När identiteten på de döda personerna blir offentlig har Ine Wang ett stort försprång jämfört med de andra journalisterna. Hon har nämligen tidigare djupintervjuat och även påbörjat en bok om en av de mest tongivande personerna som föll offer i stugan, politikern Arve Storefjeld.

Peter Malm är den mycket korrekte domaren som huserar i en lägenhet i ett hus där det för övrigt bara finns kontor. Malm är en rutinens mästare och avviker sällan från sina planer eller promenadstråk. Hans huvudsakliga fokus är att flyga under radarn i största möjliga mån för att få vara i fred. Peter Malm njuter av livet genom klassisk musik, välkomponerade drinkar och umgänge med några få vänner. Han är en kosmopolit och anglofil som strandat i sitt Oslo.

Nicolai Berge, som fått ge namn till boktiteln, är den gemensamma nämnaren i boken. Han dyker upp både i Ine Wangs och Peter Malms liv. Han har ett tungt kulturellt arv att förvalta både från faderns och moderns sida men anses inte ha lyckats i livet. Han ser på sig själv med visst förakt och det gör även andra. Berge har gett ut några böcker som knappt blivit omnämnda i rätt press. Nicolai är en person som lätt transcenderar mellan sina olika jag – city och skogen. Han är lika van att föra sig i finkvarteren i sin tredelade kostym som att äta burkmat från ett gasolkök i de djupa skogarna i fritidskläder.

Jag fullkomligt älskar Kjaerstads sätt att få oss läsare att ta del av varje persons liv. Närheten till varje karaktär i boken är stark. Han får fram deras märkliga och mänskliga sidor och skildrar deras tankar och intressen så tydligt och klart.

Nu vill jag åka till Oslo och gå runt och nynna på ”Brass in pocket”, dricka drink och spana mot Peter Malms lägenhet! Men att tälta i skogarna … Det får någon annat göra.

Similar Posts:

• Föräldrasvek och julmagi
• Uppfriskande rått och norskt
• Staden vid fjordens mynning
• Harry och hans hårda kamp
• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs