Läran om det som behövs.

Frågar man istället Psykologiguiden får man veta att ”deontologi” är en:

Etisk teori enligt vilken vissa yttranden, handlingar eller åtgärder är moraliskt riktiga eller inte, helt oavsett vilka konsekvenser de har.

Alltså ungefär att en handling ska bedömas utifrån dess inneboende värde, inte vad handlingen orsakade.

I det här fallet är hur som helst Deontologi en liten tunn (endast 55 sidor) häftad bok med rosa pärmar.

Varför Olof Pettersson valt att skriva den under pseudonymen Dhmnpss Aeouy vet jag inte, men är det blygsamhet så behövs den inte. Deontologi är en ganska spännande liten bok som han inte behöver skämmas för.

Redan hans debutroman (Viktor Catervas Accdordern, 2014) hade solklara poetiska drag i språket och här i Deontologi är det absolut poesi vi talar om. Någonslags modernistisk befrielsepolitisk/teologisk kampdikt skulle jag nog kalla det om jag måste måla in den (eller mig) i ett hörn.

Målet är inget mindre än:

Alla levande varelsers gemensamma frigörelse.

Nog så nobelt, vägen är utstakad i bokens texter och innefattar allt från kommunikation på individnivå med djuren i naturen till ren kulturkritik.

Hösten 2014 hade Styx förlag ett ”Deontologiskt upprop” där de bad om svar på frågorna: Vart vill vi? Var är vi? Hur ska det gå till?

Tydligen fick de många svar på dessa för mig rätt knepiga frågor. Först hade de tankar på att ge ut en antologi med dessa texter. Så blev det inte. Petterssons Deontologi är i alla fall ett av resultaten av uppropet (andra texter och författare kan man få läsa om man letar sig fram via förlagets hemsida, på deontologi.com).

Bitvis tycker jag att boken är alldeles lysande, vissa formuleringar och meningar gör mig glad och väcker citeringslustan:

Det är som om de inoljade ytorna lutar inåt. Därför blir det hela tiden mer av samma. Det är enklare. Det går att känna igen. De hamnar högst upp på listorna. De exponeras.

En nog så korrekt beskrivning av dagsläget när det gäller all slags rapportering, vare sig det handlar om kultur eller politik eller något annat.

Tyvärr är Deontologi lite tyngd av Petterssons språkglädje. Att han älskar att använda ovanliga och svårtolkade ord och meningar visste jag redan. Jag brukar gilla det, men den här gången blev det ibland en läsandets häcklöpning. Ett stycke prosalyrik, ett ordblock jag hoppar över för att kolla upp senare, ett stycke prosalyrik etc. Lite tröttsamt och gjorde att åtminstone jag ibland bara skummade igenom hela sidor.

Så både hurra, bu och bä för Deontologi. Lite mer självcensur när det gäller vokabulär och läsbarhet hade kanske varit av godo, men Dhmnpss Aeouy har ändå skrivit en av de intressantare politiska lyrikböckerna jag har läst på länge.

Om boken har någon potential att förändra världen vet jag väl inte, men låt mig citera författaren igen:

Vi inser att vägen till en ny era av biosemantisk forskning är svårfinansierad. Korsbefruktad antropologi och zoologi är inte lönsamt. Men saken är den att det redan finns konkreta strategier för att finansiera denna verksamhet.

Kanske någon av strategierna är bokförsäljning. I så fall borde du dra ditt strå till stacken och köpa dig ett exemplar (eller stöder du inte tanken på allt levandes gemensamma frigörelse?). Jag rekommenderar en genomläsning och sen en längre process där du låter texten jäsa i din hjärna. Lycka till!

Similar Posts:

• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Skimrande äckel och mörker
• En resa till innan
• Teori och praktik

en accdorderflock kan förmodligen bestå av tiotusentals individer, men uppgifterna är osäkra och rapporterna få.

Sen brakar det loss … Två män mediterar sig genom tid och rum, sen följer en skildring av en riktigt vedervärdig överklassmiddag med känslokalla beräknande översittare, sedan en fundersam ensam mystisk fånge i ett rum utan fönster. Det låter kanske märkligt (och är det) men texten hänger ihop bra och allt får (känns det som) en förklaring.

Handlingen är lite kortfattat att accorderfåglarna är på flykt i rymdtidsnätet (eller något i den stilen), de är förföljda av en slags illasinnad företeelse som kallas Creon. Jag vill inte förklara för mycket om kopplingarna mellan Creon, överklassmiddagssällskapet eller den mystiske fången. Men jag hoppas att jag väcker tillräckligt mycket nyfikenhet för att ni ska ge er på den här boken själva.

Accdordern är varken en ordinär roman eller en vanlig fantasyhistoria, snarare känns den som en filosofisk och språklig övning. Det osar lite vagt av både Borges och Burroughs någonstans mellan raderna. Att det är Olof Petterssons debutroman märker man inte mycket av, det är tydligt att han har haft att göra med textskapande och snåriga tankebanor tidigare.

Ibland är språket ganska komplicerat men det är också lite av charmen med Accdordern, så det verkar onödigt att klaga på det. Minns vagt att nån stor författare (minns dock inte vem) har sagt något i stil med att man inte ska använda femtiokronorsord när ett enkronorsord duger bra. Jag har aldrig fattat poängen med det påståendet (kanske för att jag fick utstå nio år av plågsam skolgång bland annat för att jag hade en för avancerad (gubbig) vokabulär för mina klasskamrater. Hursomhelst så känns orden välvalda och välavvägda, Accdordern är fullt fungerande som skönlitteratur om man klarar av något utöver den vanligaste deckarprosan.

Boken har också några små fina illustrationer av Timothy Crisp och accdorderfåglarnas sånger har noter (som jag inte kan läsa) av Pål Nyberg. Jag kan inte uttala mig om hur den musiken låter eftersom jag är notblind, men kul att dom finns där för den mer musikaliska läsaren. Lustigt nog har fågelsången texter också. Avancerade och poetiska fåglar dessa accdorders (eller hur man nu pluraliserar dem).

Det här var en av de underligaste (svenska) böckerna jag har läst på länge. Filosofi, medvetande, sånger, själsförlamade människor från de fina kvarteren, mystiska fåglar, meditation … Allt detta (och mer) ryms inom bokens röda pärmar. Trots det täta innehållet och det (ibland) storvulna språket, så upplevde jag aldrig att den var svårläst. En del funderingar väcktes och även om inte allt var glasklart, så var boken tillräckligt transparent för att jag skulle kunna uppskatta helheten.

Jag rekommenderar en genomläsning och ser fram mot att se fler böcker av Pettersson i framtiden.

Similar Posts:

• Obegriplig och fängslande
• Lovande debutant
• Som en drog med telepatisk kraft
• Pseudonymiskt
• En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan