People often forget the evil they’ve done unto others, but retain forever the antipathy toward those they’ve wronged – reasons for this are found and fit into the puzzle later, retroactively.

Ibland stöter man på romaner där idén att skriva en hjälpligt objektiv recension känns hopplös från början, där allt man kan säga känns futtigt. Delvis för att den här romanen är förjävla bra, men också för att det är den sortens bok (tänk Joyce, Morrison, Cartarescu etc och skit sen i jämförelserna) som är så genomsyrad av språk, historia och trauman som inte är mina att jag egentligen bara vill hålla käft och låta Zabuzjkos huvudpersoner tala åt mig.

Men det är ju en del av historien det också, som på ytan är så enkel, just för att ge henne möjlighet att gräva ner sig i komplexiteterna. TV-journalisten Daryna Goshchynska (tänk Ukrainas Kristofer Lundström), dotter till en sovjetdissident som dog på mentalsjukhuset, lever i 00-talets Ukraina och får idén till en dokumentär. I Ukraina pågick ju stridigheterna mellan röda armén och ukrainska självständighetskämpar/ kontrarevolutionärer i flera år efter andra världskriget, och nu har hon hittat en bild på en kvinna som var med och stred och dog för gerillan, och som råkar vara hennes pojkvän Adrians gammelmoster; hennes berättelse ska letas upp, grävas fram, visas upp. Det måste finnas en annan historia att berätta än en som bara rabblar siffror på antal döda och försvunna. Och när hon börjar gräva i historien börjar han drömma om henne… men drömmarna blir alltmer levande, och både Daryna och Adrian dras in i en historia som utspelar sig både i det nyss självständiga Ukraina, med korruption och sexslaveri, där de stora idéernas död leder till cynisk egoism och blind nationalism, och 1940-talets Ukraina med gerillakrig, svält, stalinistiska utrensningar som räknas i miljoner, och de 60 år av tystnad som ligger mellan. Vi kastas från eldstrider i skogar till politiska intriger, från resonemang om modern konst till intima kärleksscener, från en kvävande fastlagd historieskrivning till personliga berättelser. Så mycket har begravts i matjorden här, så mycket har aldrig sagts högt, så många bevis har bränts. Zabuzjko väver in historier i historier i historier för att kunna blottlägga det ena lagret efter det andra. I en passage riktar hon en rasande bredsida åt Bulgakov – eller rättare sagt, åt Bulgakov som tröst, om självbedrägeriet som följer i tystnadens spår.

And we comforted ourselves with ”manuscripts don’t burn.” Oh, but they do burn. And cannot be restored. Our entire culture is built on faulty foundations. The history we are taught is nothing but the clamor-increasingly deafening and difficult to disentangle-of voices out-yelling each other: I am! I am! I am! I, so and so, did this and that-and so on, ad infinitum. But the voices resound over burnt-out voids-over the silence of those who’ve been robbed of their chance to cry out, I am! Over those who had their mouths gagged, their throats slashed, their manuscripts burned. We don’t know how to hear their silence; we live as if they never existed. But they did. And their silence, too, is the stuff of which our lives are made.

Som alla böcker som vill sätta ordet ”Stor” framför ”roman” är det inte en helt perfekt konstruktion, det finns ställen där jag vill räcka upp handen och säga ”Vänta nu här, Oksana, var det verkligen…” Den romantiserade bilden av 1940-talets nationalism, inte minst. Men vafan, Zabuzjko har tillräcklig kontroll över sin berättelse och de olika personliga perspektiven att romanen bara växer för varje kapitel, lindar upp alla de olika sätt historien (på papper, i muntlig tradition, i beröring, i blod och sperma) står skrivet i allt. I alla de ursäkter och självgoda förklaringar en lär sig utantill och upprepar tills en tror att det är verkligheten.

What if this is the elemental essence of love: Having a person who shares your life but remembers everything differently? Like a constant source of wonder: world not just there, but given to you anew every minute-all you have to do is take her hand. Sometimes, even often, the same idea occurs to both of us at once, and we finish each other’s sentences-”that’s just it, exactly, that’s what I just thought”-thrilling us as if we’d just found a secret door in a shared home, but I bet had we tried to write out our individual trains of thought, separately, and then compared notes, we’d see we weren’t thinking the same thing at all-only about the same thing.

Jag vill citera boken i evighet, om inte annat så för att den som alla totalromaner låter så trist när man försöker förklara den. Maktstrukturer språkets roll invanda könsrelationer bla bla. Det är ju också en bok så full av kärlek, ibland olycklig eller misslyckad eller bortglömd eller kvävd eller rent otäck, men alltid där, alltid en startpunkt för att jaga en idé som kan bära. Några år efter att Zabuzjko skrev färdigt detta har konflikterna blivit beväpnade igen, trots att det precis som då officiellt inte råder något krig. Så många som vill skrika högst, vifta med sin flagga. Zabuzjko gräver där hon står och hittar en historia, hittar ett språk, backar inte undan, men låter det handla om förbindelser snarare än murar. Det är, trots allt, den enda vägen framåt om man inte ska behöva gräva fler gravar.

Hello, then. Who are you?

Similar Posts:

• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Det enda vi lär oss av historien är historien

Fältstudier i ukrainskt sex utspelar sig visserligen snarare i USA än Ukraina, men handlar om det ukrainska. Om att ha ett språk ingen bryr sig om, vara ett offer för diktaturer alla andra lagt bakom sig, en periferi som kan plockas fram över ett glas vin i akademiska kretsar. Så exotiskt! Romanjaget är, liksom författaren, ukrainsk poet som gästföreläser vid amerikanska universitet. Men framför allt är hon deprimerad, lojt självmordbenägen, och ältar den nyligen avslutade relationen med en ukrainsk konstnär. En sådan där karlkarlkonstnär som liksom suger ner en kvinna i en mörk spiral av destruktivt sex och plågad känslolöshet för att, när han tröttnat, spotta ur sig ett vrak. Hört den förut, någon?

Ukrainska män behandlar sina kvinnor som de själva blivit behandlade av världen. Det är författarens tes. Varför sa du inte ifrån? undrar den naiva amerikanska väninnan. Det svar huvudpersonen formulerar för sig själv – och jo, jag vet, som varenda recensent citerar – blir:

Att vi uppfostrades av män som blivit knullade från alla håll och kanter och på alla möjliga sätt? Att samma typ av män senare knullade oss, och att de i båda gjorde med oss det som andra, de andra, hade gjort med dem? Och att vi tog dem och älskade dem precis som de var, ty att inte ta dem som de var vore att byta sida, gå över till de andra? Att vårt enda val följaktligen var och förblev det mellan offer och bödel – mellan icke-vara och vara som tar livet av oss?

Det här är ju en intressant tanke – en politiskt situation där kvinnorna solidariska med sitt land väljer sin offerposition. Den som varit förtryckt behöver någon att trycka ner själv. Enkel psykologi. Och så var vi tillbaka i den där nedåtgående spiralen igen.

För även om det onekligen finns spännande vändningar är det allt uppslukande elementet ältandet kring relationen – och den känns ungefär lika fräsch som de nidbilder man brukar göra sig av romantiksliskiga populärromaner. Här blir hjälten visserligen inte snäll på slutet, hans manligt ”rovlystna sinnlighet” vänds aldrig i någon ömsint förklaring. Faktiskt händer inte direkt någonting. Den inre monologen ältar på i en härva av personliga pronomen och en bitvis så skriande brist på punkter att jag ibland nöjer mig med ett komma eller vad som helst för att få lägga ner den ett tag.

Det är så spännande när det då och då dyker upp böcker från hörn av Europa eller övriga världen som vi i vår bisarrt etnocentriska lilla litteraturvärld tenderar att förtränga. Men jag är ledsen, den här boken gillar jag bara inte.

Similar Posts:

• Historien skrivs av revisorer
• Mittemellan
• Uppror är nostalgi
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Fulla unga män