Nicola Yoon "Saker man inte vill veta"

Fredrika Carlsén — Sun, 20 Feb 2022 23:00:57 +0000

Evie har förlorat hoppet om kärleken. Det började när hon kom på sin pappa med att ha en affär. Efter föräldrarnas skilsmässa ter sig de romantiska böcker hon tidigare älskat platta och osannolika. Kärlekshistorierna har förlorat sitt skimmer.

Evie samlar resolut ihop sina gamla favoritböcker och cyklar till biblioteket. Som är stängt. På väg hem passerar hon av en slump en bokbytarlåda, en sån där ”lämna en bok, ta en bok”-låda. Lådan är tom sånär som på en tunn pocket med titeln Dansinstruktioner. Evie hoppar till när en äldre dam plötsligt uppenbarar sig. Det visar sig vara ägaren till boklådan, som insisterar på att Evie ska ta med sig pocketboken.

Senare ser hon sin syster Danica kyssa en kille och plötsligt ser hon hela deras relation spelas upp i sitt inre. Hur de träffades, viktiga ögonblick, och slutet – som tyvärr är nära förestående. Det innebär att hennes föraning snart kan bekräftas – Danica och killen gör slut. På exakt samma sätt som i Evies vision.

Evie, som spyr på allt vad kärlek heter, kan nu ser början, mitten och slutet på romanser omkring henne. Det gör henne inte direkt mer peppad på relationer, om man säger så. Samtidigt väcks nyfikenheten när Dansinstruktioner visar sig innehålla en adress till en dansstudio. Vad har hon att förlora?

Det här är en bok om kärlek och de frågor som vi nog alla brottats med vid något tillfälle. Är det värt att älska när det gör så förbannat ont när det tar slut? Är kärlek mindre äkta om den inte varar för evigt? Efter första kärleken, en skilsmässa, förlust av någon närstående.

Många som växer upp gör det med en bild av att kärlek ska vara något underbart som varar för alltid. En del av att växa upp är att förstå att allting inte är svart eller vitt, att det sällan är så enkelt som att en bär hela skulden. Livet är rörigt, komplext och smärtsamt. Yoon beskriver också på ett fint sätt hur olika personer kan reagera på olika sätt inför livsomvälvande händelser. Evie och hennes syster har helt olika bild av skilsmässans betydelse.

Som så ofta när man översätter den här typen av bok så tappas en smula av engelskans slagfärdighet. Med det sagt så är det ingen dålig översättning – tvärtom. Jag fnissade högt åt fyndiga ordvitsar vid flera tillfällen.

Det här är mysig feelgood som är precis vad den utlovar. Varken mer eller mindre. Något klyschig, absolut – men det hör till genren. Vill man läsa en romantisk bladvändare som får en att både skratta och gråta en skvätt så är Saker man inte vill veta ett utomordentligt bra val.

Nicola Yoon "Ingenting och allting"

Katze Collmar — Tue, 01 Nov 2016 23:00:57 +0000

Maddy är sjutton år gammal och har aldrig varit utanför dörren. De enda människorna hon umgås med är sin mamma (som även är hennes läkare) och sin sköterska Carla. Hon pluggar på distans och fördriver dagarna med att läsa böcker. De få gånger det kommer en besökare till huset måste hen genomgå en noggrann hälsoundersökning, gå igenom en luftsluss och dekontamineras i en timme. Som Maddy själv uttrycker det: ”Det är ett elände att komma och hälsa på mig”. Maddy lider nämligen av en ovanlig sjukdom som gör henne allergisk mot det mesta i världen, och alla nya saker och människor är förenade med dödsfara. Trots det är Maddy ganska nöjd med sitt liv, och tycker inte att det finns någon poäng i att längta efter sådant hon aldrig kan få (som ett magiskt botemedel mot sin sjukdom). Sedan flyttar jämnårige Olly in i huset mittemot, och Maddys värld ställs på ände. För första gången i sitt liv börjar Maddy känna av sin isolering på allvar, och ju mer hon och Olly skriver till varandra på internet, desto mer övertygad blir Maddy om att hon måste få träffa honom på riktigt, oavsett riskerna.

Hur underligt det än må låta, så är Ingenting och allting en söt berättelse om dödsdömd kärlek. Jag har stundtals svårt att relatera till hur snabbt Maddy och Olly börjar älska varandra: med mina vuxna ögon ser jag mest två lite udda tonåringar som utan några större anledning bestämmer sig för att de är varandras livs kärlek. De långdragna beskrivningarna av Ollys fantastiska ögon och underbara kroppsspråk och unika själ luktar mer ohälsosam besatthet än kärlek. På så sätt vore det ganska lätt att avfärda Ingenting och allting, men … sen minns jag hur jag själv var som tonåring. Hur saker kunde kännas med en styrka av tusen solar och hur varje potentiell kärlek var ÖDET. Om man dessutom tar hänsyn till att Maddy haft en minst sagt udda uppväxt och att Olly kommer från rätt instabila omständigheter han också, så är deras beteende inte längre extremt, utan ganska tonårsnormalt. Jag tror att Ingenting och allting helt enkelt vinner på att läsas av faktiska tonåringar.

Maddy och Olly kommunicerar främst via chatt i boken, och vad man än tycker om Ollys tendens att missa versaler i början av meningar, så känns det realistiskt. I Ingenting och allting blandas deras inklistrade chattkonversationer med Maddys illustrationer, diagram, bokrecensioner(!) och en del mer traditionellt berättande. Kapitlen är korta, många av dem består bara av en eller två meningar. I början hoppade jag över många av illustrationerna, men det var ett misstag. Även de små klottriga teckningarna fyller en berättarteknisk funktion, och boken hade varit tråkigare utan dem. Yoon gör saker som att rita av en kreditskortsansökan istället för att Maddy berättar för läsaren att hon ansökt om ett kreditkort, och det är onekligen effektfullt, men gör det desto viktigare att inte bara skumma de tecknade bitarna.

Maddy och Olly har jämförts med Hazel och Augustus från John Greens Förr eller senare exploderar jag, fast med färre tårar inblandade. Jag får en känsla av att ”sjuka och/eller döende ungdomar som blir kära i varandra” är de nya ”godhjärtade, men farliga, vampyrer som blir kära i människor” inom genren tonårsromans. Det är inte nödvändigtvis fel, bara lite underligt. För mig är vampyrer, trollkarlar och magiska världar en efterlängtad verklighetsflykt, medan sjukhus och döende tonåringar utgör en ganska konstig destination för romantiska fantasier. Samtidigt kan jag förstå lockelsen i de mer hjärtskärande förutsättningarna också, de är onekligen väldigt medryckande. Miljoner av läsare av böcker som Förr eller senare exploderar jag och Jennifer Nivens Som stjärnor i natten visar också på hur sådana böcker fyller en funktion och behov hos tonåriga (och en hel del vuxna också) läsare. Det är ingenting att moralisera över, utan bara vara tacksam över att skickliga författare tar sig an ämnen som till en början känns lite konstiga. Nicola Yoon är en av dem, och det är goda nyheter för läsarna.

dagensbok.com » Nicola Yoon

Nicola Yoon "Saker man inte vill veta"

Similar Posts:

Nicola Yoon "Ingenting och allting"

Similar Posts: