Och då är ju det ändå en skitsak i jämförelse. Ben Watt, som utgjorde hälften av bandet Everything But The Girl tillsammans med sambon Tracey Thorn, börjar under våren 1992 må allt sämre. Astman han alltid haft blir till andfåddhet, andfåddheten till kronisk trötthet, tröttheten till komplett kollaps. ”Om du har tur har du haft en hjärtattack”, säger hans läkare; ”om du har otur är det bara förstadiet till en massiv hjärtattack.” Han är 29 år gammal. Hans bror säger till honom att ta det lugnt med rockstjärnelivet, Ben fattar inte vad brorsan menar; EBTG är ju inte direkt Mötley Crüe, han har inte gjort något som gör att han förtjänar det här. Men nu ligger han här på intensiven, döende, och läkarna kan inte hitta något fel – det är inte hjärtat, inte lungorna, inte cancer, inte AIDS – förrän de karvar upp honom på vinst och förlust och upptäcker att hans immunförsvar fått tuppjuck och attackerat honom själv, ätit sönder honom inuti. De skär bort 85% av hans ruttna tunntarm, det han behöver för att kunna äta, leva, och sedan väntar månader av smärta, dvala, behandling, återfall, krascher, förtvivlan, rehab, dropp och katetrar innan han ens kan börja tänka på vad som händer härnäst.

Patient är, som ni kanske gissat, ingen vanlig rockstjärnebiografi, och om man ens hört EBTGs musik är fullständigt irrelevant. Inget om groupies, knark, turnéer, skivinspelningar; allt sådant där är plötsligt inte bara omöjligt utan också oviktigt under det år som boken utspelar sig. Fokus ligger på den allt magrare, allt mer avskalade människan i sjuksängen, som inte kan göra något för att rädda sig själv och måste lämna över sig åt läkare och familj, som i brist på ett matsmältningssystem måste börja bearbeta sig själv i stället. Standardberättelsen om livshotande sjukdomar som vi ofta ser den i både film och litteratur är ju att man antingen dör eller överlever; i det förra fallet finns inget mer att säga utöver möjligen något trösterikt om att ”dö värdigt” vad det nu innebär; i det senare antas man vara lycklig över att ha besegrat döden och att man går stärkt därur. Men Patient ligger i mångt och mycket närmare Fjärilen i glaskupan än de flesta triumferande historier om överlevnad – visst klarar han livhanken, men han besegrar ju inte sjukdomen. Ben Watt kommer ut från sjukhuset mager som en fågelskrämma, med återkommande smärta så svår att han inte kan ligga ner, med en livstid av vitt bröd framför sig. Han är inte längre den han var, det som inte dödade honom gjorde honom svagare. Hur bygger man då upp sig igen?

Jag har läst mången musikerbiografi som får en att förstå varför författaren håller sig till treminuters poplåtar, men Watt är inte bara en riktigt bra skribent med ett fantastiskt sinne för detaljer (lyckan över att kunna dricka en centiliter svag apelsinsaft!) utan har också byggt upp tillräcklig distans till alltihop för att kunna beskriva det utifrån: den knubbige killen som skrev trallvänliga radiopoplåtar, det magra nästanliket som tillbringade en hel sommar mellan liv och död, varenda smärtsam och överlycklig liten vardaglig detalj, och kan inte bara sätta ihop dem till sig själv utan också skapa en berättelse som är både läsvärd och framför allt känns ärlig, utan dramatiserat självömkande eller hollywoodska moralkakor om tapperhet. Den handlar om honom själv, den handlar om alla han såg komma och gå på sjukhuset, den handlar om läkarna som räddade hans liv, den handlar om kvinnan som inte vek en tum från hans sida. Den gör ont, men det finns en kärna i den som hårdare än man någonsin kunde tro.

Similar Posts:

• Dekadens
• Mörkrets furste
• Vackert om en förrädisk sjukdom
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk

Nu har han lyckats plita ner sin egen självbiografi, eller rättare sagt, berättat vad han kan komma ihåg för författaren Chris Ayers. Just minnet nämner han redan i försättsbladen. Det är ju något dimmigt numera efter alla år av missbruk och man frågar sig omgående hur mycket the Prince of darkness verkligen kommer ihåg eller överhuvudtaget ens har fragmentariska minnesbilder av?

Oavsett, så är boken en hyfsat undehållande berättelse om hur den klassiska arbetargrabben drömmer stort och slutligen lyckas. Minnen av en tidig och tämligen misslyckad karriär som inbrottstjuv till mötet med medlemmarna som han senare skulle komma att spela in klassiska album med under det givna namnet Black Sabbath.

Största behållningen i boken är språket, då det många gånger verkligen fångar Ozzy och hans smått humoristiska sätt att prata. Faktum är att man mer än en gång hör hans röst när man läser och detta får en att skratta till på flera ställen genom boken.

Men som ett stort musikfan och med tanke på att jag läst åtskilliga böcker om Black Sabbath tidigare, är det inte mycket nytt som kommer fram. Och givetvis återkommer man hela tiden till minnet. Är det Ozzys egna minnen eller är det diverse fragment av händelser som han genom åren fått berättat för sig av andra? Jag tror en hel del på det sistnämnda, vilket även framkommer i boken då han flera gånger berättar att han egentligen inte minns, men att det säkert kan ha hänt. Hans omtalade och omskrivna turné med Mötley Crüe 1984 är ett sådant minne. Å andra sidan bygger väl de flesta självsanerande biografier på egna och även andras minnen.

Det boken ger först och främst är Ozzys egna tankar och funderingar och i viss mån, lite smådetaljer om diverse kända, bra eller dåliga, händelser, som exempelvis den gången han hög som ett hus ”went postal” på sina egna hönor och kycklingar.

I am Ozzy är en helt ok rockbiografi, men är du ett gammalt fan av Black Sabbath och hans solokarriär, är det som sagt inte alltför mycket nytt som kommer upp till ytan.

Similar Posts:

• Dekadens
• Pistoler och rosor
• Mer än bara en trappa till himlen
• It´s Only Rock ‘n Roll
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis

Vince Neil tyckte att han inte fick fram allt i bandets The Dirt och ville berätta sin egen version av uppväxten, bandet och det allmäna kaoset. Visst berättar han ärligt genom hela boken och alla hans exfruar får komma till tals, men det är ju inte en speciellt sympatisk bild som målas upp av den blonde sångaren. Dock är det kanske meningen, vem vet?

Med hjälp av Mike Sager berättas hela historien med början i den tidiga uppväxten i Compton, som då var ett helt ok område, men som sedan försämrades snabbt. Gängvåld och drive-bys hörde till vardagen och mitt i den smeten läggs grunden till den galenskap som senare skulle komma.

Visst är det en del intressanta historier som förtäljs, men när man läst sista sidan har man bara en tanke i huvudet och det är vilket svin Vince Neil har varit, och i mångt och mycket, fortfarande är. Notoriskt otrogen genom alla fyra äktenskapen, där det sista tog slut strax innan boken kom ut. Han sa själv nyligen i en intervju att skälet till at han ville bli rockstjärna var att ”get laid and drink free beer”. Man kan som sagt inte beskylla herr Neil för att hymla.

Något som fattas i boken är musicerandet, låtskrivandet, den kreativa sidan. Genom hela boken talas det mest bara om vilka och hur många brudar han knullat och att han inte under några omständigheter kan vara för sig själv, därav den ständiga otroheten. Boken ger helt klart en bild av en emotionellt skadad man som aldrig växer upp.

Han snackar skit om sina bandkollegor sida upp och sida ner, vilket får en att tänka att nästa stora bandmöte efter boksläppet måst ha haft en något tryckt stämning. Dock hävdar han också att de alla tycker lika illa om varandra, samtidigt som de älskar varandra som bröder.

De enda avsnitten i boken som egentligen berör är bilolyckan som orsakade Razzles (trummis i Hanoi Rocks) död, samt hans fyraåriga dotters förlorade strid mot cancern. I de avsnitten visas nog Vince Neils allra innersta upp med ånger, skuld och sorg. Tragiska händelser som ändrat honom för alltid.

Men som sagt, det är egentligen inte så mycket nytt som kommer fram. Det hela blir mest som ett hopkok av The Dirt och Nikki Sixx The heroin diaries, där den sistnämnde egentligen är betydligt mer intressant än de andra två tillsammans.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Mörkrets furste
• Backstagesnusk
• Pistoler och rosor
• None more black

Roxana Shirazi växer upp i Iran och anser sig själv ha varit väldigt sexuell redan i tidig ålder. Det berättas om hur hon ser fram emot att jagas av grannpojkarna, att åma sig och även upptäcka onani. Som pappa till två döttrar blir jag lite lätt mörkrädd och ser mig själv vakta över dem på hemtrappen med hagelbössan i knät.

Shirazi berättar om tydliga sexuella övergrepp, utförda av relativt närstående personer, men det hela tas lite med en klackspark i själva berättandet. Hon har en frånvarande far som sedan ersätts med en våldsam man. Hon kommer till England som tioåring och får senare stå ut med grov misshandel från just denne ”styvfar”.

När jag läste förhandssnacket om boken lät den intressant, ungefär som en kvinnlig version av Mötley Crües The dirt, men jag kunde ganska snabbt konstatera att den i många avseenden är grövre än L.A.-killarnas självbiografi.

Shirazi bestämmer sig i tidig 20-års ålder att knulla sig genom allt vad rock and roll heter. Band för band, medlem för medlem förnedras hon av på allehanda sätt. Ett liv så destruktivt att det ibland nästan blir svårt att vända sida och läsa om nästa ”erövring”. Och det är inga lokala garageband vi snackar om, utan här finns musiker från Guns ‘N’ Roses, Mötley Crüe, Buckcherry och Towers of London för att nämna några.

Hon framställer sig själv som en sexhungrande maskin som aldrig blir mätt och de diverse rockstjärnor som passerar revy är som ouppfostrade, infantila tonåringar som lever i något sorts parallelluniversum där ”anything goes”, oavsett konsekvenser.

The last living slut är en tragisk läsning på alla möjliga sätt. Det lämnas ingen egentlig förklaring till författarens beteende, men sexuella övergrepp, misshandel och en frånvarande far låter som en perfekt kompott för framtida bekymmer. Shirazi framstår som en tjej som varit med om alldeles för mycket skit och som hela tiden söker bekräftelse genom att bli förnedrad och sönderknullad av dekadenta rockkillar som inte bryr sig ett skvatt om henne. Hon är en groupie i mängden, inte mer, även om hon själv någonstans i mörkret söker riktig kärlek.

The last living slut är intressant och ger ännu en dyster och sjuk bild av livet på vägarna, rockstjärnors leverne och allmän förnedring – dock kanske på ett många gånger naknare och råare sätt än tidigare.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Pistoler och rosor
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis
• Tillträde till alla
• Zeppelin på topp

Många är historierna om Bill Bailey eller W Axl Rose, som han är mer känd som, och i Davis bok ges exempel på hans galenskap sida upp och sida ner.

Allt tar sin början i Lafayette, Indiana där den ökände sångaren växer upp i en familj präglad av religion, och där våld är en del av vardagen. Drygt 20 år gammal flyr han vischan och den stad och stat han senare kom att förtala gång på gång. Han anländer till ett sjudande Los Angeles, sluter upp med barndomskompisen Izzy Stradlin och sedan är stenen i rullning.

Davis lägger mycket kraft på åren närmast före och efter debutskivan Appetite for destruction (1987) och det är verkligen en gåta att det här bandet överhuvudtaget lyckades prestera något. Flera högt uppsatta personer på deras skivbolag Geffen Records uttryckte stor oro under bandets första tid, och menade att man skulle se till att spela in precis allt som gick, för det var stor risk att minst en av medlemmarna skulle dö av en överdos innan debuten såg dagens ljus.

Livet i Hollywood är ett rockstjärneliv utanför lagen, väldigt likt det liv Mötley Crüe presentarar i sin biografi The dirt. Dock är Watch you bleed ingen biografi skriven tillsammans med bandet. Den är precis som författarens hyllade och samtidigt bespottade bok om Led Zeppelin, Hammer of the gods, en historia delvis byggd på intervjuer med folket runt bandet kombinerat med Davis egna upplevelser med Led Zeppelin.

Skivbolagsfolk, managers, studiopersonal, journalister med flera bidrar med sina minnen och allt fogas samman med intervjuer från bl.a. Rolling Stone, Interview och Kerrang – tidningar som Axl Rose kom att spy galla över och som säkerligen bidrog en hel del till hans paranoida sida.

Då historien bygger på vad andra berättat får man kanske ta en del av det som förtäljs med en nypa salt, även om jag tror att det mesta ligger väldigt nära sanningen. Den ende som kommenterat boken är gitarristen Gilby Clarke och det med orden "Well, you've got to remember he wasn't there.". Dock har författaren hävdat att mycket av materialet bekräftats av en medlem i bandet. Vem detta är lär dock säkert förbli en hemlighet.

Mycket av bokens text ägnas självfallet åt Axl Rose, en människa som numera verkar vara helt isolerad från omvärlden. Han diagnosticeras som manodepressiv tidigt i karriären och hans egendomliga beteende blir bara mer och mer mystiskt ju större bandet blir. Mot slutet av originalbandets tid låter han ett medium undersöka magnetiska fält på scen, han tittar på tv och låter publiken vänta i timmar eller så dyker han inte upp alls. Från scen ägnar han stor tid att spy galla över media, sin familj och allt annat som är i vägen för käre Axl. Han har ett ego så stort att den enda möjliga vägen för bandet att gå, var att splittras. Samtidigt förstår man att Axl Rose i och med kombinationen av sjukdom, pengar och notoriska ja-sägare omkring sig, inte kunde bli annat än konstig. Det framkommer också att mycket av hans diktatoriska styre av bandet härstammar från hans uppfattning av hur Mick Jagger i The Rolling Stones styr sitt band. Den stora frågan är väl hur bandet hade blivit om Rose inte fått storhetsvansinne?

Davis skriver mycket underhållande och man har svårt att lägga ner boken. Dessutom kan man ibland nästan känna lukten av drogerna, sexet och blodet. Det är smutsigt, ångestfyllt och hejdlöst galet, men också så ofantligt roligt att läsa om. Dock tycker jag bildmaterialet är riktigt dåligt och diverse fel står att finna i texten. Paul Stanley i KISS påstås vara basist och Phil Lynott stavas Linott. Petitesser kan tyckas, men detta tillsammans med en del andra kommentarer gör att det ibland känns som att författaren inte har riktig koll på den mer nutida rockhistorien på samma sätt som han har på 70-talets historia och megaband som Fleetwood Mac och Led Zeppelin. Dessutom tror jag inte att Guns 'n' Roses var en lika stor del av hans liv som exempelvis Led Zeppelin. Det var faktiskt på förslag från sin redaktör som han skrev den här boken.

Som ett litet tips kan jag även rekommendera er att läsa Marc Canters bok Reckless road. Ett utmärkt komplement till Watch you bleed och tillsammans blir de den ultimata rockbiografin.

Similar Posts:

• Zeppelin på topp
• Mer än bara en trappa till himlen
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis

The Dirt är skriven av bandet tillsammans med Neil Strauss, som för övrigt var med och skrev Marilyn Mansons biografi The Long Hard Road Out Of Hell, också den mycket läsvärd. Strauss är i grunden journalist och vet att skriva på ett fängslande sätt. Detta lyfter boken och själva dispositionen är också väl genomtänkt, med små historier som tillsammans ger en bild av bandet Mötley Crüe i alla fall. Jag läste för ett tag sen att någon av medlemmarna, jag tror det var Tommy Lee, skulle göra en The Dirt II eftersom han tydligen inte var nöjd med resultatet av den första. Skulle inte bli förvånad om det kommet en trea och en fyra och en femma också i så fall. Mötley är ju inte kända för att vara det mest konfliktfria bandet på planeten…

Vad handlar då The Dirt om? Som ni redan listat ut handlar den om bandet Mötley Crües historia, från de första stapplande stegen på 1980-talet till en försoning (nåja) med blick framåt idag. Det är en bok som dryper av rockstjärnekomplex och skandalösa historier som avlöser varandra. Precis det man som ung grabb beundrade grupperna för när det begav sig och man var mer lättlurad än nu, kanske… Vi får följa bandet på deras väg genom sin karriär där skivorna, turnéerna, knarket, spriten, tjejerna och katastroferna skildras ur medlemmarnas egen synvinkel. Bilolyckan där Hanoi Rocks trummis Nicholas ”Razzle” Dingley avlider, Tommy Lees fängelsedom, ett gäng rundor in och ut på avgiftningar, några bröllop med playboytjejer, Mick Mars ledsjukdom och Vince Neils fighter med Axl Rose, som till dags dato tydligen har en inbjudan till holmgång stående från den gode Vince.

Samtidigt vävs bandets kreativitet in och man får en blick av var ifrån bandet kommer och vad de ville med sin musik, vilket är ganska intressant ur min synvinkel som aldrig riktigt diggat bandet. Huruvida det är sant eller bara skrönor av avdankade rockstjärnor har jag ingen aning om men de får det att låta ganska trovärdigt. Frågetecknet gäller även den eventuella historien om det egentligen fanns två olika Nikki Sixx i bandet under olika perioder. Personligen var det inget jag märkte av i boken och har heller inte hört om förrän efter jag läste boken så i den frågan är jag ett stort frågetecken och lämnar debatten fri till de som verkligen kan sin Mötley.

Det som skiljer ut den här boken från andra gruppers biografier är att den vänder på steken. I vanliga fall på VH1 eller något handlar det om ett band som börjar spela, slår igenom, lever rockmyten, börjar knarka, allt håller på att rasa samman eller gör det och sen återförenas man på äldre dar och finner att magin är tillbaka. Mötley börjar istället med att knarka, lever rockmyten, allt går i princip åt skogen, man blir ren och försöker spela ihop men det går inte och allt går åt skogen igen.

Gene Simmons från Kiss har även anmält sitt intresse för att göra film på spektaklet, men frågan är om en film verkligen kan väga upp den behållning som den här boken är.

Similar Posts:

• Backstagesnusk
• Pistoler och rosor
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis
• Dekadens
• Mer än bara en trappa till himlen