Nina av en slump är en märklig liten berättelse. Michèle Lesbre skriver omsorgsfullt och med lätt hand om en ung kvinnas uppvaknande från sömnig flicka till livstörstande människa. Det är dock bara en av alla de berättelser som cirkulerar i den här knappt tvåhundra sidor långa romanen. Här löper hela tiden flera parallella livstrådar, som ibland är svårt att hålla isär. De vävs in i varandra och det är svårt att avgöra om vi befinner oss i drömmar, minnen, fantasier eller i verkligheten.

Här finns avsnitten om den gåtfulle Pjotr, liksom barndomens minnen där folk dansade och var lyckliga (på franskt melankoliskt sätt) och så är det de kursiverade partierna som utspelar sig i fabrikschefens Delplats hem. Han är en äkta skitstövel och ”hans” historia har något otäckt, nästan sadomasochistiskt över sig. Allra starkast är kanske berättelsen om Ninas mamma Suzy. Hon arbetar för Delplat, på hans textilfabirk och är en av hjärnorna bakom den strejk som utbryter när fabrikens arbetare varslas om nedläggning och avsked. En konflikt som ska få ödesdigra konsekvenser…

Även om boken bara kretsar kring ett par lediga dagar i Ninas liv känns det som om den handlar om ett helt liv, om flera liv. Tiden är liksom satt ur system, den finns men ändå: det är som om den inte existerade. Att Michèle Lesbre har jobbat med en upplöst form av berättande är tydligt, men atmosfären är tät, slingrande och sugande. Språket blir närmast hypnotiskt. Jag älskar när detta händer. De gånger som jag faktiskt blir bergtagen av litteratur är få och kanske just därför så värdefulla. Detta är ett sådant ögonblick.

Därför kommer jag att läsa om Nina av en slump. En läsning är nämligen inte tillräcklig. Den här boken har så många underströmmar och dunkla rum som helt enkelt måste upptäckas.

Slutligen: Det här är en bok för både stora och små. Okej, kanske inte för de allra minsta, men jag tror att Lesbre har förmåga att tilltala ett ganska brett åldersspektra. Jag vill inte definiera detta som vare sig en renodlad ungdoms- eller vuxenroman, men den är utan tvekan precis en sådan bok jag skulle sätta i händerna på min dotter. Om jag hade någon.

Similar Posts:

• En litterär resa
• Trivsamt
• Spillror efter radikalisering
• Byggd av minnen
• Promenad längs minnenas esplanad

Ju närmare hon kommer målet för resan, desto mindre viktigt blir det att verkligen återse den gamla kärleken, han som flytt Frankrike för att leva efter sin ungdoms bohemiska ideal vid en sjö i Ryssland. Istället är det den gamla damen i samma trapphus, som kvinnan brukar underhålla genom att läsa högt ur böcker om gripande kvinnoöden för, som tar alltmer plats i kvinnans hjärta. Dessa modiga, radikala och älskande kvinnor i böckerna är vad som har bundit samman kvinnan och damen, genom dessa historier har de i djupt samförstånd närmat sig sina egna gamla kärleksaffärer som både varit passionerade och djupt förtvivlade.

Jag har flera problem med den här romanen. Delvis så är den för ofokuserad och flackig, rent innehållsmässigt, för att kunna gripa tag i mig på riktigt. Flera historier i en kan fungera, men då måste man ha kraft att ro dem alla i land också. Lesbre djupdyker inte riktigt i någon av de relationer som hon med sådan högtidlig röst talar om, man får liksom inte tillräckligt med kött på benen för att inse varför den här resan är så otroligt känslomässigt viktig för huvudpersonen.

Intellektualiserandet av omgivningen och de egna tankarna ställer sig i vägen för en djupare och personligare skildring av den här kvinnans inre, omvälvande resa. Det hela känns mest som en ganska pretentiös, litterärt utstuderad skildring med blödiga ögonblicksbilder, halvsuddiga minnesfragment och filosofiska bokcitat. Förvisso kan man se det hela som en skildring över hur litteraturen blir det viktigaste i livet, det som skapar ens huvudsakliga trygghet och möjlighet att fly från allt jobbigt. Med ett sådant synsätt känns romanen starkare, men jag vill heller inte behöva intellektualisera den spontana upplevelsen av en bok för att den ska kännas bättre, det bär mig emot. Bearbetningen till litteratur känns helt enkelt för medvetet pretentiös.

Även språket, om det så är översättningen, haltar. Orden känns inte naturliga med varandra, de knuffas istället för att framhäva. Men i det något klumpiga språket går, som tur är, ändå till viss del att uppleva Lesbres mjuka, poetiska språkdräkt som i sig är behaglig och lugnande, väldigt passande för den här typen av livsfilosofisk litteratur.

Similar Posts:

• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• En angenäm helhet
• Betraktelse av en människa
• Intelligens går inte att lita på
• Vad kriget gör med människor