Våra bokhyllepresentationer blev väldigt populära, och vi kommer att fortsätta med dem under hösten. Vi tar en kort paus denna måndag men sen är kavalkaden i full gång igen. Emelie berättar mer om detta i dag. Ni följer väl med?

Anna N skriver om MichaÅ‚ Witkowskis Margot på måndag. En historia om en polsk lastbilschaufför, en rullstolsbunden flicka som blir långtradarnas skyddshelgon och en man som helt plötsligt blir superkändis. En väldigt speciell och ganska absurd bok som Anna N tyckte riktigt bra om.

På torsdag har Viktor Johanssons nya roman Wrestlarna recensionsdatum. Emelie skriver självklart om den då. Det är en samhällskritisk bok om att bli vuxen i dagens Sverige. Det är undergångsstämning och vemod och Viktor Johansson har aldrig varit bättre tycker Emelie.

Delar av dagensbok har varit på bokcirkel på Bonnier fakta och diskuterat Elin Eks nya bok Supertanten, för dig som redan är en och för dig som vill bli. Om detta berättar jag mer om senare i veckan. I samband med detta har Ingrid skrivit en kritisk krönika kring Elin Eks tantdefinition. Hon menar att Elin ska hålla tassarna borta från tanterna…

Elin Ek och dagensboks chefredaktör Emelie Novotny

Varmt välkomna till en omtumlande och spännande litterär vecka tillsammans med oss på dagensbok.com

Similar Posts:

• Snipp, snapp, sug så var sagan skriven
• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• Fullkomligt vidrig och absurt rolig samhällskritik
• 00-talets allra bästa poeter i en
• En diamant i bokhyllan

Margot, bokens titel och första huvudperson, är långtradarchauffören med traumatisk barndom och prostituerade nattepisoder. Hon, och alla andra långtradare, fascineras av den rullstolsbundna och socialt isolerade Joanna, som blir deras skyddshelgon där hon sitter och pratar med dem via komradio. Så kommer Waldi in i bilden, den superkända, avgudade Waldi som inte kan dansa.

Witkowskis perversa samtidsskildring ger mig en bild av Polen som delvis känns igen (här kanske det är på sin plats att påpeka att jag är lång ifrån någon Polenexpert, och att det här med att bekanta sig med ny, polsk litteratur är en ovan, men dock mycket angenäm, erfarenhet). Här finns prostitutionen, landsbygden, fattigdomen. Men vad som först och främst slår mig vid läsningen är den underbara humorn. Och hur boken ständigt växlar och förvånar mig. Alltid överraskad och förvånad över det jag läser – ingenting kan förutsägas!

I början är det fattigdom och elände med fin (och ibland på gränsen till extrem) humor. Witkowski ringar in det som är vackert och viktigt i människors liv, exempelvis Joannas kärlek till doftljus och Paulo Coelho.

Jag tänker att det är en helt otrolig historia – men ibland funderar jag ändå på om den kanske är högst realistisk, delar av den åtminstone. Eller? Boken får mig att känna mig lite dum och naiv, för i min oerfarenhet kan jag inte riktigt skilja mellan parodi och seriositet. Gissar att det mesta hör till den första kategorin, men ändå.

Så kokar allting ner till ensamheten, alla dessa ensamma människor. Oavsett hur omringade de är av andra människor, de är ändå ensamma och varje gång jag inser det så sätter jag skrattet i halsen.

Efter en stund ändras tonen. Och den rullstolsbundna Joanna blir under åsyn av en radioaktiv ängel (åh! vad jag älskar det uttrycket) ett helgon. Därefter träffar vi prästen som är sexgalning (pojkar, pojkar, pojkar är något av hans mantra) och träningsnarkoman som säljer kosttillskott. Och kritiken mot kyrkan blir brutalt påtaglig.

Sexualiteten finns överallt, och i alla former. Hetero, homo, och i alla möjliga olika varianter. Och allt är lika vidrigt, lika rått och känslolöst, som något nödvändigt ont. Alla möjliga sexuella utlevelser skildras – det är mer än färgen på omslaget som påminner mig om Charlotte Roches Våtmarker, men det här är mycket vidrigare.

Det är grymt, skitigt, obehagligt, hårt. Särskilt kapitlet om livet som långtradare (ja, chaufförerna kallar sig själva långtradare (eller rättare sagt, de nämner sig själva efter sin last – Margot är en kylvagn)). Om den nattliga prostitutionen. Men det finns hela tiden en obehaglig, distanserande humor som gör att det hemska aldrig blir sentimental grymhetsfrossa.

Över lag är allting väldigt obehagligt. Även Margots uppväxt som är alldeles fruktansvärd. De här distanseringseffekterna mitt i all grymhet får mig nästan att tänka på Brechts Verfremdung, även om det aldrig blir riktigt så tydlig metafiktion. Till exempel författarens kommentar om att Greta efter en extremt vidrig sexscen ”bidrar till nedsmutsningen av vår planet” genom att spotta ut tuggummi i en vattenpöl.

Det finns något filmiskt över Margot. Ibland en liten Amélie-känsla, eller påminner den inte om den där bisarra dokumentärfilmen om ett kryssningsfartyg som jag såg en gång, eller någon av alla de tyska filmerna jag fick se under gymnasiet? Jag får en drömkänsla av texten – kanske är det en mardröm. Allt är absurt, nästan kafkaeskt. Liknar en skröna. Stundtals helt hysteriskt, men alltid med något hårt och påtagligt bakom.

Witkowski är kritisk mot allt. Han brister ut i en fantastisk mediaparodi. Och kombinationen media och självskadebeteenden. Driver hejdlöst med amerikaniseringen och kritiserar svidande glappet mellan USA-ytan och smutsen under.

I dagens globaliserade värld fungerar kritiken mot det polska samhället utmärkt även i Sverige – åtminstone delvis – vilket gör allting intressant, är det en egentlig kritik mot globalisering och McDonaldfiering, mot kändislivets ytlighet och resten av världens längtan efter detta?

Antar att det finns en del konkreta polska nyckelpersoner, men även på svenska finns personer som skulle kunna identifieras som Den Enkla Killen Från Landet Som Blir Superkändis, Den Vackert Bedagade Stjärnan, och Stjärnans Kopia.

Funderar på om romanen kanske är osammanhängande? Med bytena av huvudperson och berättarperspektiv? Kanske liknar den mer tre långa noveller med en lösare sammanknytning? Oavsett vilket så blir det ändå en väl fungerande historia, och de tre olika huvudpersonerna kompletterar varandra, blir tre typiska nutidsmänniskor – alla suicidala, uppmärksamhetstörstande och ensamma.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag skrattar, gråter och blir berörd. Margot är fullkomligt vidrig – på ett bra sätt.

Similar Posts:

• Snipp, snapp, sug så var sagan skriven
• Bland tanter, långtradare och vemod
• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Välkommen till Gammeltida
• Alla ensamma pojkar

Ja, Lukretcias och Patricias datum har gått ut. Deras liv tog slut 1992. Det var då fantasin mördades, det var då marknadsekonomin infördes och allt gick att köpa för pengar, till och med en ny kropp. Det var slut. Slut med att ta systemets kuk i munnen, slut med kasernerna, soldaterna, ockupationen – det blev fri marknad, fri konkurrens. I Wroclaws anrika bögpark planeras nu ett köpcentrum. Hur många bögparker har inte försvunnit i det tysta? I Göteborg hände visst ungefär samma sak, fast där planlade istället myndigheterna en freesbeegolfbana snitslad mellan de stumma och barkade träden. Och på stranden Lubiewo, utanför Wroclaw solar nu niveaindränkta och vaxade killar två och två på sina Marabou-handdukar i frotté. Ovanpå chokladkakorna diskuterar de jämlikhetsfrågor och adoption.

Den fiktiva Michal Wikowski vill skriva ett reportage. Han vill skriva den tysta historien. Han tror i och för sig inte att den kommer publiceras någonstans, men vem vet…

Och Lukrecia gråter över förlorade glansdagar. Patricia muttrar. Journalisten Michal tar fram diktafonen och berättelserna om alla polska kommunist-fjollor vars namn aldrig ristats in i parkernas träd eller klottrats på pissoarernas kakelväggar tar vid.

Det är en skickligt komponerad historia. Lubiewo är bögarnas Decamerone, en stor uppslagsbok över Polens fjollor där Witkowski återigen skriver in sig själv, den här gången som Michaska. De bögar som inte skildras i Lubiewo är de som kallar sig gay och har glasögon och hemstickade koftor. De som vaknar i sina parförhållanden och ser på frukost-tv. I Lubiewo finns bara plats för kommunist-fjollornas äventyr, öden och raggningsknep. Fler än många är antalet avsugningar och ännu fler än många fler är önskningarna om avsugningarna. Det är sug och sug sida upp och sida ned, men brutal eller porrig är Lubiewo inte. Sugen blir snabbt segdragna, rent av tråkiga att läsa om. En del fjollor går det däremot för snabbt för, deras berättelser känns mest som utfyllnad – en skojig kommentar, ett fräckt sidospår, ett anonymt inlägg. Jag hade velat läsa mer om konflikterna mellan kommunist-fjollorna och gay-killarna och fler och utförligare miljöbeskrivningar. Den slipade berättarformen där allt berättas i andra eller tredje hand har den tråkiga bieffekten att ingen fjolla riktigt får tala för sig själv, att platser sällan är ingående beskrivna och att känslorna hos den aktuella fjollan är filtrerade. Ibland, men ändå för sällan lyckas Witkowski fullt ut med konsstycket att skildra två parallella världar. Det är då bögparkens busksnår glittrar om natten, sandkornen som fastnat i röven skaver som diamanter och bajstoan doftar gulare än det gulaste citronrengöringsmedel. Det är då pisset inte längre bara är piss utan också guld.

Similar Posts:

• Fullkomligt vidrig och absurt rolig samhällskritik
• Bland tanter, långtradare och vemod
• Syns inte, finns inte?
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Det finns inga bin längre i Volynien