Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans i tonåren men exploderar när barnen är små och mannen arbetar borta. Hon söker hjälp från vården gång på gång men den medicin hon får räcker inte och hon letar och tjatar, läser på och får till sist ytterligare en remiss och ännu en lång väntan tar sin början.

Och så söker hon febrilt efter kunskap om migrän och framför allt om lindring och bot. Hon har ett strikt medicinskt och neurologiskt perspektiv på sin migrän och blir sur när en studiekamrat föreslår KBT som behandlingsmetod. Hon läser om blodkärl, signalsubstanser, mediciner. Vanlig huvudvärk eller migrän? Hon fördjupar sig i migränen genom tiderna, hur den yttrat sig och behandlats, med den ena metoden märkligare och farligare än den andra, med huskurer och livsstilsförändringar – ska man springa eller låta bli? Dricka kaffe eller inte dricka kaffe?

Läsaren får hela tiden följa med på vägen till nya insikter, på vägen förbi placebo och studier med brister, tjänstledighet och avgiftning från smärtstillande som lett till en annan sorts huvudvärk jämte migränen, intervjuer med experter och misslyckad sommarsemester.

Det växlar mellan de större perspektiven – historia, litteratur, konst, samhällsutveckling – och det egna, mer begränsade, och jag fascineras av hur hon får fram så mycket, lyckas se så mycket genom det filter av smärta som är hennes vardag och verklighet. Men kunskapen är något att hålla sig fast i när det känns som om man faller fritt och man kan behöva spegla sig i andra för att hitta sig själv. Virginia Woolf och Charles Darwin, Sigmund Freud och Lewis Carroll led av svår huvudvärk och troligen migrän och de har alla skrivit om den.

Och det är i de personliga avsnitten det bränner till. Alla känslor som väcks av den egna oförmågan, människorna runt omkring som gör vad de kan men inte riktigt rätt eller tillräckligt, samtidigt som hon förstår att det är en omöjlighet. En medicin som hon efter lång väntan får innebär dagliga självskattningar och med dessa data kan hon i efterhand se mönstren, se hur hennes ursprungliga syn på sig själv och sin sjukdom var lite för snäv.

Det är ett elddop, en skärseld, och som läsare lider jag med henne och önskar intensivt att hon ska finna lindring, ska få rätt sorts hjälp. Och förundras över hur lite man faktiskt vet om denna inte så ovanliga men väldigt plågsamma åkomma.

Similar Posts:

• Är surströmmingen eller pepparbiffen mitt matarv?
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Coffeetable-bok om kaffe
• Att visa vad man läser och ser
• Ur smärtan liv och poesi

Om jag inte läst Bente Klarlund Pedersens förra och första bok, kanske jag inte skulle läst Yngre med åren. En bok om hälsa – för ett friskt liv med flera goda år. Titeln lovar verkligen mycket. För mycket?

Men som sagt, jag läste och recenserade här hennes Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv (2020). Bente Klarlund Pedersen är forskare, överläkare och professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Hennes sätt att presentera sin livsviktiga forskning gjorde starkt intryck på mig. Tipsen var enkla, jordnära, ofta självklara och ständigt med forskning som grund. Inget dyrt eller asketiskt.

Den här boken består av åtta kapitel med underkapitel. Innehållet förstärks av illustrationer, forskningsdiagram, skyltmeningar, listor, sammanfattningar och till sist författarens “Mitt råd”.

I förordet kritiserar Bente Klarlund Pedersen dagens kommersiella hälsoindustri och kändisskap i sociala medier som omsätter miljarder. Syftet med boken är att vara “en vetenskapens röst” och ge hälsoråd utan att locka oss att slösa stora summor på ibland ren humbug i form av meningslösa produkter eller rent av farliga behandlingar.

Tidigt tas begreppet KRAM-vänlig livsstil upp; det vill säga kost, rökning, alkohol och motion. Att äta hälsosamt med mycket grönt, undvika all form av tobaksprodukter, använda alkohol med måtta och motionera regelbundet bidrar till att du kan leva utan sjukdomar långt upp i åren. Här lyfts vad en hälsosam livsstil gör med våra utseenden. Som exempel tar hon klassfoton (och foton från återträffar). Med blotta ögat ser vi vilka som lever och har levt friskare. Det här kanske vi anat men inte vågat tänka högt. Bente Klarlund Pedersen lyfter fram undersökningar som påvisar faktum.

Forskning kring våra telomerer presenteras, det vill säga de yttersta ändarna på kromosomer som hos barn är långa och hos gamla korta. Bente Klarlund Pedersen liknar dem vid klippkort och för varje celldelning sker en avkortning. Största hotet är kroniska inflammationer som får celldelning att ske allt snabbare. Kroppen åldras och sjukdomar får fästa i inre organ.

En av pristagarna i Nobelpriset i medicin år 2009 var Elizabeth Blackburn som forskar kring telomerer, livsstil och livsinställning. Bente Klarlund Pedersen sammanfattar Blackburns nio teser för att leva friskare ungefär så här: rör på dig så att du får en rejäl pulshöjning minst tre gånger i veckan, ta ansvar för ditt liv och visa viljestyrka samt entusiasm, avsluta dåliga relationer, lär känna dina grannar, vistas utomhus året om (kom ihåg solkräm), ha goda sömnrutiner, ha sex oftare, använd alkohol måttligt och drick kaffe dagligen. Efter denna lista i inledningen följer bokens innehåll i liknande följd med en fördjupning.

Vad fäster jag mig som läsare särskilt vid? Till exempel detta med att vissa människor faktiskt ser yngre ut än sina år. Ungdomligt utseende och livsglädje möts positivare i sociala sammanhang. Det är inte (bara) gener – mera beror följdriktigt på livsval.

Rökning förorsakar kroniska inflammationer i kroppen och därpå en snabb delning av celler som till slut går under. Motståndskraften mot sjukdomar blir mycket lägre jämfört med icke-rökare. Livsstilssjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes-typ-2) uppträder i nätverk; får du en, får du flera. Rökfria samhällen har garanterat friskare medborgare så här är fortsatt upplysning bland barn och unga viktigt.

Fysisk träning är ett mycket starkt antiinflammatoriskt medel. Därtill minskar den på det farliga bukfettet som omger inre organ och som samtidigt utsöndrar farliga inflammatoriska ämnen och som gärna leder till stroke, diabetes, blodproppar och så vidare. Ditt midjemått ska maximalt vara ungefär hälften av din längd. Fysisk aktivitet ger också en större, starkare hjärna med bättre minneskapacitet och stresstålighet.

Ett annat handfast råd är att röra på sig direkt efter en måltid vilket stävjar just bildning av bukfett. Bente Klarlund Pedersen råder att inte äta oss proppmätta. Hon förespråkar även periodisk fasta; från tidig kväll till nästa morgon. Fastan kan vara åtta, tio, tolv timmar. Matsmältningsorganen får därmed en välbehövlig vila. Hungerkänslor kan i början ge stresspåslag men kroppen vänjs och mår i längden bättre. Just den här typen av “liten fasta” är ett särskilt kraftigt verktyg mot bukfettet.

Fåfänga kallar Bente Klarlund Pedersen för överlevnadsmekanism; som hjälper oss – om än tillfälligt – att glömma förgängligheten. Fåfänga i lagom mängd visar att människor känner omsorg om sig själva och sin omgivning. Stil är något personligt som vi alla kan odla. Här serverar författaren forskning (University of Chicago sedan 1995) om personer som vårdar sitt utseende med tiden har högre inkomster än övriga – vilket har att göra med livsinställning. Ett driv inte att förakta.

Bokens innehåll är rikt. Klarlund Pedersen skriver om handtvätt, vitaminer, vinterbad, virus, vila, tarmen, omega-3-fetter, mörka bär, nyttigt omättat fett, nordisk kost, kosttillskott, fullkorn, förundran, familjemåltider, asfaltblommor och sociala relationer. Med mera. Allt med en lätt personlig och filosofiskt touch.

För att runda av: jag värdesätter Bente Klarlund Pedersens bok. Inte för inte är hon en av Danmarks mest inflytelserika personer. Hennes råd är inspirerande och tankeväckande. Livskloka.

Naturligtvis är författaren medveten om livets lotteri; allt påverkar vi inte, ibland har vi rejäl otur och morgondagen har ingen sett. MEN: vi kan faktiskt göra en del för vår egen hälsa och framtid. Ingen annan kan röra på sig åt oss, ta en tupplur eller äta mindre. Det kan vi bara göra själva. Gärna med glädje. Och vi blir gladare när vi mår bättre.

Similar Posts:

• Att gå varje dag
• Pest, kolera, och mycket mer
• Besatt av den sociala gradienten
• Gammelmansgnäll
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk.
Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen.

Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens om medicinsk humaniora hon är med och anordnar landar Ur mammas mörker i min brevlåda. Skriven av Åsa Slotte som sysslar med – just det – medicinsk humaniora. Jag hade faktiskt missat att den benämningen och disciplinen existerade men mycket av den facklitteratur jag får lust att läsa faller inom den..

Ur mammas mörker är fyra längre essäer med den gemensamma nämnaren psykisk ohälsa, främst ur ett vård- och omvårdnadsperspektiv som även inkluderar närstående. Grunden är den personliga erfarenheten av att växa upp med en mor med allvarliga depressioner och sakna stöd och hjälp för familjen som helhet.

Alltså kretsar en väsentlig del av texterna kring mor-dotter-konstellationen, idéer kring den, drömmar om den och sorgen och besvikelsen över vad som blev. Men som motvikt skildras också upplevelsen av att när mörkret plötsligt intog författaren kunde det mötas och hanteras av just modern, som inte väjde, eftersom allt var så välbekant.

Växlingen mellan det personliga och det mer analyserande synsättet blir ibland lite luddig, också eftersom författarens forskning handlar om andras subjektiva upplevelser. Ibland tecknas stora bågar över medicin- och diagnoshistoria från antiken och framåt med gott om referenser, ibland är det ett närgånget sökande i den egna familjehistorien och ibland möts perspektiven, ibland inte. Poängen är kanske inte de definitiva svaren utan just reflektionerna kring synsätt och hur de förändrats genom åren.

Vad är egentligen sjukdom? När blir en allmänmänsklig känsla eller reaktion föremål för en diagnos? Vad är vård och vad är omvårdnad? Kan sjukdom samtidigt som den är ett medicinskt mätbart tillstånd vara ett val, en protest, ett samhällskritiskt förhållningssätt?

En av de längsta essäerna handlar om anorektiker och den är intressant men samtidigt har jag svårt att få ihop den. Diagnosen som sådan kom till på 1800-talet men långt tidigare har det nedtecknats berättelser om kvinnor (och män) som ägnat sig åt självsvält. Motiven har främst varit religiösa men även andra har funnits. Att tolka historien utifrån nutida diagnosbegrepp är vanskligt och det tycks författaren hålla med om, men nästan tvärsäkert hävdar hon också att en av de mer berömda självsvälterskorna inte var att betrakta som en anorektiker – möjligen drabbad av religiöst vansinne.

Där känns det inte som om hon lever – skriver – riktigt som hon lär men i grunden uppskattar jag författarens tankar och reflektioner, som även om de kanske inte är så nydanande ändå är viktiga.

Similar Posts:

• Vi måste sluta prata om psykisk ohälsa
• I minnets labyrinter
• Läses på egen risk
• Att gå varje dag
• Tröstprästinnan