Men nu var det inte en konstrecension detta skulle bli, utan en recension om en bok. Jockum har visserligen illustrerat den, men det är faktiskt den gamle ryske berättaren Leo Tolstoj (1828-1910) som skrivit den. En barnbok får man väl kalla Fabler och andra berättelser. Den är utkommen på svenska på initiativ av ett av Leo Tolstojs barnbarnsbarn, Daniil. Det var också han som ville att just Jockum Nordström skulle illustrera verket.

Det är tveklöst en vacker bok jag håller i och sådant är viktigt för böcker jag ännu inte har någon relation till. Det ger mig chansen att åtminstone få ett första intryck när jag upptäcker den i bokhandeln, innan jag förkastar eller hyllar det som står skrivet innanför pärmarna.

Som recensent kan jag vara fysiskt rätt skoningslös mot de böcker jag är satt att tycka till något om. Bläckpennan går varm över boksidorna, jag stryker under, över, ringar in – gör stora utropstecken där jag verkligen gillar något. Men denna bok så fin, att jag för allra första gången istället suttit med ett A4-blad intill och gjort mina anteckningar.

Och visst det finns en poetisk och filosofisk elegans i dessa berättelser som fortfarande håller, nästan så jag hellre skulle rekommendera en vuxen läsare denna bok för alla dess nyanser. Visst förekommer en och annan högtravande hjort bland fablerna, men i det stora hela är det mycket elegant serverade moralkakor, som inte alls innehåller några pekpinnar som annars är lätta att sätta i halsen. Det är teman som hur sinnen var för sig kan förvirra oss och skapa en felaktig helhetsbild. Det är tankar om att det inte de enskilda känslorna vi har inom oss som är våra största egna fiender utan den kropp som hyser dem. Det är sagor om hur man ska akta sig för fåfänga, för då hör du snart inte hemma någonstans.
Det är en vacker värld att få befinna sig i och trösterik. Och jo den skulle kanske även passa ett barn, för ju mer jag läser, ju mer invaggad i sagans trygghet blir jag.

Daniil Tolstoy berättar i efterordet att många hans farfarfars berättelser är tolkningar av den grekiske diktaren Aisopos fabler. Jag kan inget om denne grek, men jag slås av en annan sak. Ett av Leo Tolstojs andra verk heter Guds rike finns inom dig och innehåller idéer om icke-våld som senare kom att inspirera både Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr.
Med lite god vilja kan man se spår av sådana tankar redan i denna bok – i aforismens form.

Similar Posts:

• Vecka 34: Historia och poesikonstverk
• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Räv med rätt att finta

Däremot tror jag att det är klokt att vara på det klara med att åka till Bokmässan inte automatiskt innebär att man ”tar debatten”. Att ignorera Nya Tiders monter medan man går vidare till trevligare utställare är inte samma sak som motstånd. Jag säger inte att man måste gå fram till de unga ariska gossarna och förklara för dem varför de inte hör hemma på Bokmässan (eller ens i ett civiliserat samhälle, för den delen), tvärtom tror jag att det är ett säkert sätt att garantera att man kommer råka illa ut på ett eller annat sätt. Det finns organiserade motståndsaktioner, och en alternativ bokmässa, om ni vill kan ni ansluta er till dem istället för att ta saken i egna händer.

Det pratas mycket om att Nya Tider får plats på Bokmässan för att…”mummel mummel fritt land”, ”YTTRANDEFRIHET!”, ”vi har faktiskt tryckfrihet i Sverige!”. Den mer passionerade personen citerar kanske ”jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt uttrycka den”. Underförstått: du är en kass människa för att du inte är okej med hatisk propaganda mot människor baserat på deras hudfärg, religion, eller sexuella läggning. Jag tror visserligen knappast att individerna bakom Nya Tider skulle vara beredda att dö för min rätt att uttrycka min åsikt att de är trångsynta troglodyter från fel sida av 1930-talet, men deras öppensinnade försvarare verkar i alla fall vara beredda att dö för rätten att få citera (något som liknar) Voltaire. Hursomhelst. Tryckfrihet och yttrandefrihet innebär att staten inte kan censurera dig eller fängsla dig för dina åsikter, inte att du automatiskt har rätt till ett bord på Bokmässan (som dessutom är en privat aktör), men det verkar vara en skillnad som gör många Voltaire-entusiaster lite förvirrade.

Att Bokmässan släpper in främlingsfientliga makter betyder i praktiken att man tar ett steg mot att göra smutsbruna uniformer lite mer rumsrena. Att ge dem ett bord är att säga att de spelar i samma liga, och hör hemma i ett öppet och demokratiskt kulturcentrum. Det gör Nya Tider till lite mindre extremister från högerkanten, och lite mer till vilken vanlig publikation som helst. Just nu är Bokmässan värd för den trevliga festen med sansade och trevliga människor som bara vill dricka vin och umgås. Det är bra stämning och alla har kul, problemet är bara att Bokmässan envisas med att bjuda in den där jobbiga Nya Nicke som alltid blir för full och talar alldeles för högt och blir skränig. Ingen gillar att ha honom där egentligen, men det känns ju taskigt att inte bjuda in honom, och oartigt att säga till värdfolket att Nya Nicke sabbar stämningen. Ju fullare Nya Nicke blir, desto mer ylar han om att invandrarna tar jobb från svenskar, och när någon lite generat försöker argumentera mot honom spiller han ut halva sin öl i soffan i sin iver att berätta om PK-medias stora konspiration. ”De mörkar uppgifter för vi ska tro att Mustafa inte våldtar svenska tjejer!” ylar Nya Nicke, medan resten av sällskapet stirrar ner i vinglasen och drar sig undan. Någon viskar till någon annan att ”han är för full, fattar han inte det?”. Bekymrade blickar. ”Någon borde sätta honom i en taxi…” Men alla är schyssta och öppna människor som inte vill döma någon i onödan, så ingen slänger ut Nya Nicke. För helvete, Bokmässan. Jag säger inte att ni måste ge Nya Nicke en rak höger (även om det skulle finnas en lingvistisk rättvisa i det), men se för fan till att inte bjuda in honom på fler fester.

Att bjuda in mig till samma fest som förespråkare för en ideologi som hävdar att mina föräldrar och vänner inte hör hemma i det här landet, att jag och min fru inte borde få gifta oss eftersom det är ”onaturligt” med homosexualitet, att personerna jag växte upp med egentligen är terrorister… det är jävligt respektlöst. Jag kommer inte närvara på en tillställning där vissa gäster ifrågasätter mitt grundläggande mänskliga värde. Nästa fest kanske fler människor som inte själva tillhör de utsatta grupperna också väljer att avstå, som en solidarisk handling.

Jag står fast vid mitt tidigare uttalande om att jag inte tänker skuldbelägga någon, och sanningen är att jag förmodligen hade resonerat likadant som alla litteraturälskare som väljer att åka, om jag inte kände mig hatad på ett personligt plan. Men låt mig mota bort lite av Voltaire med Martin Luther King Jr:

”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• Därför åker jag inte till bokmässan i år
• Istället för bokmässan
• Det där med politisk litteratur

Det var 2009 som jag såg Joan Baez på Storan i Göteborg. Hon berättade då bland annat om hur hon blivit ombedd att väcka en slumrande Martin Luther King med sång. Han skulle ju hålla tal. Ögonblicket blev emblematiskt för hennes ännu pågående livsgärning: musiken och kampen.

Låten ”Diamonds & Rust” från 1975 spelades inte på konserten – men jag tror bestämt önskemålet ropades ut av någon som satt närmast scenen. Den är en av hennes största och viktigaste låtar: en intim, intensiv text om ett omtumlande telefonsamtal. Lyssna på den.

En låt som hon däremot sjöng var ”God is God” från 2008. Lyssna på den. Den är en utsaga i enlighet med den kväkerska tanken om att att vi alla bär på det inre ljuset, ett slags gudomlighet som genomsyrar allt och gör vardagen helig, utan att man som individ nödvändigtvis måste bekänna sig till en gudstro. Familjen Baez har bakgrund inom kväkarrörelsen, vars pacifism Joan Baez har burit med sig genom hela livet.

En annan låt som framfördes var ”Forever Young” från 1974, ursprungligen av självaste Bob Dylan. Lyssna på den. Jag undrar om det inte var den hon berättade att hon vid något tillfälle hade tillägnat sina föräldrar. De skulle ha återförenats på äldre dar, efter att fadern friat till modern som den enda kvinna han ville vara gift med.

På aktivismfronten hittar vi Baez sofistikerade pondus än idag. Hon är 75 år och jämte turnerandet är det för närvarande kampen för Standing Rock och motståndet mot Donald Trump som får hennes stöd, liksom hbtq-personers och flyktingars förbättrade villkor. Bland annat framträder hon på välgörenhetskonserter och skriver öppna brev till makthavare. Hon har gått från sin sång till Martin Luther King på tu man hand, till att ha framfört ”We Shall Overcome” i Vita huset under Barack Obamas presidentskap. Så musiken och ordet har varit hennes civiliserade vapen, men det ska läggas till att protestaktioner i olika former och civil olydnad inte har varit henne främmande.

Nu väntar vi på ett erkännande, och vi nöjer oss inte med mindre än pompa och ståt. Joan Baez nominerades i år till Rock and Roll Hall of Fame – det vore kanske en början?

Similar Posts:

• Was that the thunder that I heard?
• Den amerikanska vänstern
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Recept på lyckade moralkakor
• Myten om mannen bakom myten