När jag hör att Marlon James själv kallat detta ”en afrikansk Game of Thrones” vill jag tro att det är en ironisk blinkning åt förlagets marknadsavdelning. Inte för att dissa GRRM, och om det får fler att läsa den så visst, men…

It was the year your most excellent King shat his most excellent life out in the most excellent shit pit.

Speaking ill of the King is punishable by death in the South Kingdom.

He’s a corpse, not a king.

Fast även om jag lutar mer åt ”queer afrokaribisk Gravity’s Rainbow” eller ”The Palm-Wine Drinkard på meskalin” som hisspitch vore det ju dumt att förneka att Black Leopard, Red Wolf är ett fantasyepos – del ett av tre, dessutom, sägs det.

Vi har en familjelös hjälte, Tracker, som blir anlitad av en mystisk storman för att tillsammans med ett hastigt hoprafsat följe av hamnskiftare, jättar, häxor och andra antihjältar spåra upp en pojke som kanske eller kanske inte är kungadömets rättmätige arvtagare, och på sin resa genom magiska träsk och högteknologiska trädtoppstäder upptäcka hemligheter både om sig själv och om hur världen fungerar. Men till skillnad från till exempel Solstenen nöjer han sig inte med att flytta över en standardfantasyplot till en annan kultur. Han släpper läsaren pang bom rakt ner i en våldsam, till synes kaotisk blandning av afrikansk och karibisk mytologi och bestiarium, kaotiska politiska intriger och personliga anslag, utan intresse av att hålla oss i handen eller passa in allt i en enkel treaktsstruktur, och med ett språk som…

I James språk får du antingen en vansinnesfärd eller drunknar, där varje mening bär på dubbeltydigheter och månghundraårig historia vi inte har rätt att få förklarad. Där En kort krönika om sju mord lekte med olika dialekter av engelska måste hans språk här återge ett halvdussin olika språk, återge idéer och myter de talande är mer bekanta med än vi, en berättelse där de stora hoten och orättvisorna blivit så självklara och ingrodda att verktygen de tagit fram för att hantera dem blivit helt omedvetna, och herregud vad mycket kul han har när han gradvis skalar av lager efter lager. Att han i Tracker skapar en av årets bästa huvudpersoner – så motvillig, så oförutsägbar, så full av knutar, den perfekta ciceronen på en resa som aldrig tar den uppenbara vägen – skadar inte.

Jag vet, jag vet, jag tappade er säkert så fort jag ens nämnde Game of Thrones. Men det finns en poäng. Där den TV-serien urartade till att bara trött rapa upp samma fantasyklichéer den en gång vände utochin, behöver vi historier som faktiskt går åt andra hållet – som plockar isär dem till oigenkännlighet tills vi ser dem för vad de faktiskt är, och hur svåra de är att knäcka, och hur befriande de är när de till slut hamnar i rätt händer och får betyda något.

Black Leopard, Red Wolf är så tät att man knappt kan andas, men också med så många små hooks och tunnlar man vill upptäcka vidare. Och det kommer vi tydligen att få, eftersom de två kommande delarna lovar helt nya infallsvinklar på samma story. Jag kan knappt vänta.

Similar Posts:

• Punky Reggae Dub
• Heeeeere’s Danny!
• Martins magiska värld
• Magiskt på riktigt
• Äntligen riktigt bra fantasy

That’s what happens when you personify hopes and dreams in one person. He becomes nothing more than a literary device.

A Brief History of Seven Killings handlar inte om Bob Marley. Eller jo, han är med i den både som en rollfigur och som en ständig närvaro, fast aldrig nämnd med namn; han är ”The Singer”, för mytisk och ikonisk för att ens behöva ett namn, en gigantisk valhaj i en liten damm med hungriga pirayor; men boken handlar inte om honom. James använder det misslyckade mordförsöket på Marley i december 1976 som nav för att berätta en mycket större och komplexare historia om ett litet land som plötsligt hamnar i strålkastarljuset hos både musiker, drogkarteller och kalla kriget-aktörer, som en The Wire i baktakt och extra tape echo.

And killing don’t need no reason. This is ghetto. Reason is for rich people. We have madness.

Alltså, omfattningen på det James vill göra i A Brief History (som, för att påpeka det uppenbara, alltså är 700 sidor lång och täcker flera decennier, möjligen sekel) är imponerande, men inte hälften så imponerande som hur självklart han hanterar det. Se hur han byter berättare; en död politiker, en gangsterboss från ghettot i Kingston, den lokale CIA-bossen som måste se till att Jamaica inte gör en Cuba, en Rolling Stone-journalist född tio år för sent, en kvinna som bara kände Marley för en natt och varit på flykt sedan dess, yrkesmördare, langare och vanliga maskrosbarn från både Trenchtown och Bronx som försöker leva sina egna liv mitt i det här stora. Se hur taktsäker han är; det var evigheter sedan jag läste en litterär roman som använder vanliga hederliga cliffhangers så här skickligt, varje kapitel tillför en ny vinkel och lämnar mig ändå precis på tröskeln till något större. Se på språket, den jamaicanska patoisen; han berusar sig på språket – ingen brytning, en egen engelska – men använder det för att säga något, för att vända på perspektiven, och se upp när någon byter dialekt för något händer i varje språkvändning.

People stupid. The dream didn’t leave, people just don’t know a nightmare when they right in the middle of one.

Inget får ligga still. Varje koncept av klass, ras, nationalitet, sexualitet, tro ska baxas upp och kollidera. Reggaemusiken är både upprorisk och full med homofobiska budskap. Religionen lovar uttåg och frihet men kräver att kvinnorna tjänar männen. USA och Storbritannien är både ett löfte om att fly slummen och kolonialmakterna som inte ens ser dem de kör över. Men i centrum hela tiden människor återgivna så närgånget att det gör ont långt innan det slutar som det måste för de flesta. Visst är det i mångt och mycket en amerikansk roman, arvet efter Faulkner, DeLillo och Morrison är tydligt. Säkert kan man hävda att det är något klichéartat att en jamaicansk romanförfattare ska använda sig av Marley. Men varför i hela fridens namn skulle han låta bli det när det låter honom skriva sådant här?

Three girls from Kashmir sling on bass, guitar and drums, fresh faces brimming out of burkas, propped up and held together by a backdrop of the Singer streaked in red, green and gold stripes, thick like pillars. They call themselves First Ray of Light, soul sisters to the Singer smiling with the rising sun. Out of a wrapped face comes a melody so fragile it almost vanishes in the air. But it lands on a drum that kicks the groove back up to where the song lingers, sweeps and soothes. Now the Singer is a balm to spread over broken countries. Soon, the men who kill girls issue a holy order and boys all over the valley vow to clean their guns, and stiffen their cocks, to hold down and take away. The Singer is support, but he cannot shield, and the band breaks away.

But in another city, another valley, another ghetto, another slum, another favela, another township, another intifada, another war, another birth, somebody is singing Redemption Song, as if the Singer wrote it for no other reason but for this sufferah to sing, shout, whisper, weep, bawl, and scream right here, right now.

Det finns så mycket passion i den här romanen, så mycket ilska och kärlek och sorg och skönhet. Och James får det att sjunga.

Similar Posts:

• Sånger för Ras Tafari
• ”I will murder the world”
• Historien skrivs av revisorer
• …In England’s green and pleasant land
• The really American way of life