Rubriken är hämtad ur en av de första texterna i Huset. I texten staplar Rengman myndighetens språk i kronologisk bokstavsordning – från A som i anmälningsplikt och ansvar till Ö som i övervaka och överklaga. Orden krockar med varandra. Brutalt. Orden som beskriver socialförvaltningens ansvar, i det här fallet arbetet med barnen, krockar med de ord som beskriver organisationens villkor. Begrepp som rättvisa, respekt, etik och integritet är centrala, men lika stort utrymme ges åt helt andra begrepp, organisationsteoretiska sådana. Kvantitativa. Mätbara. Det ger en bild av en organisation som håller på att kvävas av sina egna förutsättningar, och som har gjort så under en lång tid.

Barn, behov, brott, bup, bistånd, behandling, barnets bästa, budget, brist
Cybernetik, civilkurage
De, dem, dom, domstol
Evidens, effektivitet, etik

Genom texterna skrivs socialsekreterarnas frustration och maktlöshet fram. De som brinner för sitt arbete, och som vet exakt hur avgörande deras arbetsinsats är för de människor som är i behov av stöd. De som står öga mot öga med dem som faller mellan stolarna och som känner dessas panik och desperation. De som lovar insatser som aldrig sätts in, och som stångar sig blodiga för att få någon instans någonstans att ta ansvar. För att de bryr sig på riktigt.

Det är dessa människor som kvävs av organisationen i Huset. En text har formen av ett möte där aktuella ärenden ska fördelas mellan de anställda. Alla har alltid för mycket att göra. Någon måste alltid ta sig an mer. I en dialog frågar någon hur många ärenden det rekommenderas att man har igång samtidigt. 25 är svaret. Senare återkommer samma dialogtyp.

- 35
- 40
- 32
- 37
- 42
- 33
- 35
- 41
- 39
- Någon måste ta det.
- Ok då bestämmer jag. Sofie du får det.

Nästföljande text har formen av ett mejl. Socialchefen vill tacka alla sina medarbetare för att de hållit budgeten. Det kommer att bjudas på tårta på torsdag.

Tidigare i år läste jag Tjänster i hemmet, Marie Hållanders debut om arbetet inom hemtjänsten, och jag drar gärna paralleller mellan dessa båda. Förutom att det är två debutanter som rör sig mellan poesi, prosalyrik och prosa, så är det också två böcker om människor under enorm stress. En stress som deras arbete framkallar. En ohållbar arbetsbörda får olika konsekvenser beroende på typ av arbete. För de som arbetar med gamla, sjuka och svaga, de som vet att människor far illa om inte allt hinns med … Ja de ser till att allt hinns med. Tills det inte går längre. Tills de inte längre kommer upp ur sängen. Eller tills de inte kan komma ihåg när de skrattade senast. Ni med huvudvärk och sömnproblem, det är om er som de här böckerna handlar. Och jag älskar att det skrivs om er.

Det är visserligen en smula otämjt, men på ett sådant där härligt debutantsätt. Det märks att Rengman har tusen idéer, att hon tänker utanför den traditionella ramen för en poesisamling. Texterna skiljer sig åt – vissa är radbruten poesi, andra har formen av autentiska dokument eller mejlväxlingar. Åter andra är i dialogform. Bland dessa finns även texter som jag definitivt inte förväntar mig: en tidningsnotis, en karta, ett organisationsschema. Det blir aldrig tråkigt och jag tjusas av det otämjda och oförutsägbara i den här boken. Men i all denna experimentlusta försvinner också poetens egen röst. Jag har läst en poesisamling av Rengman, men vem hon är som poet vet jag fortfarande inte. Däremot vet jag att hon, i den här boken, har något jäkligt viktigt att berätta.

Similar Posts:

• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Vecka 32: Höstlängtan och diktsamlingar, DDR och mord
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Vackert om det kroppsliga arbetet

Athena Farrokhzads Vitsvit (Albert Bonniers Förlag) kretsar pragmatiskt kring vithet, närmare bestämt kroppens, begärets och språkets vithet. Formgivningen korresponderar dessutom med innehållet och dikterna presenteras på svarta textremsor med vit text. Här får vi möta krig, revolution och migration i en slags kollektivitet. Formen har Athena Farrokhzad lånat av en iransk poet med samma efternamn som henne själv. Vitsvit kan liknas vid ett körverk från det antika dramat där olika röster ger sig till tals.

Marie Hållander debuterar med Tjänster i hemmet (Kabusa). Hon har jobbat som vårdbiträde i flera år och tagit in det i skrivandet. Vad är etiskt möjligt i mötet mellan vårdtagare och vårdbiträde verkar vara en central fråga som behandlas. Här handlar det om en tidsmässig ram och ett maktberoende. Moderator Harald Hultqvist menar att det är en diktisk, poetisk hållen historia som berättas på ett impressionistiskt vis.

Tove Mörkbergs Barnen (Brombergs) fastnar jag också för. Barnens röst kommer inte så ofta till tals utanför familjen, och ur detta relativt cementerade maktförhållande finns massor att gräva. Barnet liksom instängt i sin lilla värld trots att det tar del av den stora världen.

Elin Bengtsson skriver om döden och relationer i upplösning i sin Mellan vinter och himmel (Natur & Kultur). Här får vi möta unga Andreas som väntar på att dö i cancer. Under tiden funderar han på vem han är och i förhållande till vad? Bland annat jämför han sig med sin gitarrspelande bror som verkar ha fått det mesta. Det handlar förutom om döden också om identitetsskapande och livet.

Annakarin Thorburn berättar en historia om en kvinna som går in i ett dubbelliv. Det handlar om två parallella världar som bara existerar en i taget. Jag biter i apelsiner (Gilla böcker) undersöker vad det är som gör att en begår omoraliska och själviska handlingar och hur vi formas av det.

Caroline Hainer fick i uppdrag att skriva en faktabok om kärlek men det blev istället en självbiografi om hennes egna relationer vilket bidrog till att hennes psykolog gav henne relationsförbud. Debutromanen heter Inte helt hundra (Volante) och som Hainer så klokt sa; Relationer är inte något man drabbas av, det är något man är aktiv i.

Jag gick strosade hem ifrån vårterminens DebutBar med två böcker i väskan. En till morsan som jobbat inom äldrevården, och en till mig själv som inte är klockren på relationer…

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• Poetsamarbete
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Debutantbar med fokus på samtid och relationer
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?

Jag har ingen distans och full distans.
Samtidigt.

Jag är främlingen som träder in i olika hem
i era hem.
Det är så ni möter mig.

Eller,
kanske snarare:

jag är inslängd i era hem,
får pengar för det.

Berättarjaget står framför en lägenhetsdörr. Hon läser ett namn från en papperslapp, kontrollerar att det är samma namn som på dörren, och kliver in. I en okänd människas allra mest privata – i ett okänt hem. Med den bilden inleds Tjänster i hemmet, Marie Hållanders debut om en ung kvinna som arbetar som timanställd inom hemtjänsten. Därefter får vi genom tjugoen poetiska texter följa med in i olika människors hem, följa med in genom tjugoen dörrar.

Kroppen är det centrala i boken. Kropp, beröring, intimitet. Men också full distans som i citatet ovan. Man måste ha distans, annars skulle man ätas upp av jobbet. Det tror jag alla som arbetar eller arbetat inom äldreomsorgen fått lära sig. Eventuellt den hårda vägen. Men trots en mental distans så är den fysiska distansen mellan vårdbiträdet och människan som vårdas helt utplånad. Den kroppsliga närheten, intimiteten, är en förutsättning för arbetet. Hållander beskriver i en scen hur berättarjaget tvättar en man i sängen.

Dina nyckelben skymtar fram och vätska samlas i groparna kring dem. Jag drar mina händer över ditt ansikte och tvättar rent din mun och dina ögon. Du blundar när jag för tvättlappen över ditt ansikte. Över din panna och pannben. Du vänder din baksida mot mig och jag smeker lätt kring din analöppning, dina skinkor och dina ljumskar.

Tre gånger gör jag det.
Först med tvål
sedan med vatten,
sist för jag en liten handduk över kroppen.

Det hon beskriver är en inom omsorgen närmast instrumentell arbetsuppgift – att tvätta, duscha, raka, tömma katetrar, lägga upp hår, slita med stödstrumpor – det är vad man gör majoriteten av arbetsdagen. Men genom att zooma in på vad som faktiskt händer när kropparna interagerar skapar Hållander poesi av det banala och monotona.

Även det äckliga och fula behandlas på samma poetiska vis. Ålderdom, ensamhet och sjukdom är inte vackert. Det är ovärdigt och inte sällan äckligt. Det är förvirrade och rädda människor som vankar sömnlöst i sina hem om nätterna. Som kletar ner sig med sin egen avföring och som gråter av skam medan de skrubbas rena av för dem okända människor. Det är de som tappat talet och som enbart kan förklara sin frustration med hjälp av kroppen. De som sparkar och rivs och spottar och skriker. Men som ändå tvingas duscha, äta och ta sina mediciner. Ibland är gränsen mellan vård och våld nästan utsuddad.

Kvinnan i boken är konstant medveten om hur hon relaterar till sin omgivning. Hon vet vem hon är i förhållande till de hon möter – till de hon stiger in hos, till de boende i området som hon möter under sina arbetspass och till de tjänstemän, socialarbetare och kontorsnissar som hon delar spårvagn med på sin väg till arbetet i en av Göteborgs förorter.

De kliver av innan den långa färden på snabbspåret, som går förbi tågen och förbi byggarbetsplatserna. Förbi kranarna och grävskoporna som numera huserar längs med snabbspåret, före förorten och efter stan.

Om jag ställer mig bredvid henne eller honom är jag garanterad en plats, hon eller han kliver av före snabbspåret.
Det slår aldrig fel.

Kan man peka ut dem,
får man sitta på vagnen
och slipper stå.

Hon vet vem hon är utifrån sin klass, men också utifrån var i staden hon arbetar. Hon kan peka ut de som arbetar inne i stan. Just för att hon inte är en av dem.

Tjänster i hemmet är poetiskt skör och brutalt ärlig. Den skildrar ett vårdbiträdes växlingar mellan empati och äckel, närhet och våld. Och den skildrar människorna hon möter. De ensamma, bittra, rara, våldsamma, deprimerade, fantastiska och hemska människorna som aldrig får bli litteratur. Äntligen har de fått det.

Similar Posts:

• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• ”Hur mår Rut?”
• Politik och människor
• Knivskarpt, förvillande, förtrollande
• DebutBar bland brandlarm och relationer

Idag handlar det om Historien om Euron av Lars Lundberg. Torrt så det knastrar, menar Kari som har läst en mindre engagerande bok om ett intressant och viktigt ämne.

På torsdag recenserar Anna Liv återutgivningen av Maria Langs debut Mördaren ljuger inte ensam. Enligt Anna är detta en helt förtjusande liten deckarpärla full av sent 40-tal samt naturligtvis en spännande pusselmordgåta.

Till helgen blir det tema i arbetet och arbetslivets tecken. Då skriver Marie om Tjänster i hemmet. Det här är boken Marie har väntat på i flera år – välskriven och poetisk prosa som behandlar arbetet inom hemtjänsten. Marie Hållander skriver empatiskt utan att vara präktig, cyniskt utan att bli elak. Hon skriver om ensamheten, tidsbristen, tårarna, och våldet. Och om kropparna, deras och hennes.

Marcus har läst om Per Hagmans Cigarett vars karaktärer i restaurangbranschen var mycket mer cyniska och hemska än vad han minns dem.

Det kommer också att handla om arbetslöshet och det osäkra arbetslivet. Jag har läst två viktiga böcker – Pär Thörns novell Survivalisten och antologin Skitliv.

Veckan slutar med att Lina skriver om Caroline Hainers debut Inte helt hundra. Det är en underhållande och till viss del undervisande psykologiskt intressant bok om en ung människas letande efter sann kärlek. Dejting, igenkänning, ångest och humor på ett för det mesta väldigt bra språk. Lina gillar den skarpt.

Similar Posts:

• DebutBar bland brandlarm och relationer
• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Äta, sova, överleva
• En cynikers deprimerande landskap