Man brukar säga att det bara krävs två ungefär samtida böcker om samma ämne för att skapa en trend och när det gäller det eventuella återupprättandet av Marianne Höök (1918-1970) har Kullenberg och förlaget Atlas inte tagit några chanser utan själva gett ut båda dessa böcker. Under hösten och vintern har kommit dels Kullenbergs biografi över Höök, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet, dels den här antologin.

Höök skrev i många genrer och under flera decennier. Kullenberg har sorterat texterna efter media, genre och tematik tämligen hej vilt. Klart är att indelningen trotsar all kronologi och gör det svårt att greppa Hööks utveckling som både skribent och opinionsbildare. 60-talskrönikornas feminism kommer till exempel långt innan 40-talets försäkran att det är rent oförskämt att utsätta sin omgivning för ett osminkat ansikte eller ett otillräckligt permanentat hår. Vill man ha kronologi får man leta ordentligt och ibland förgäves efter årtal.

Tegelstensantologin ligger på över 850 sidor och Kullenberg ger intryck av ett närmast fanatiskt och fullkomligt urskiljningslöst samlande. Det gör att den skickliga skribenten Höök, som förtjänar att lyftas fram, helt enkelt riskerar att drunkna i kuriosa. Kullenberg tycks vilja ge en allomfattande bild av Hööks författarskap och det är kanske en sympatisk idé i teorin. I praktiken kan man bara konstatera att det är skillnad på fenomen att ta upp i en biografi och texter att inkludera i en antologi – eller borde vara skillnad.

Diverse små anteckningar och citat är helt enkelt svåra att orientera sig i och Kullenbergs ovan nämnda ointresse för kronologi hjälper knappast. Privata brev, små Stockholmsskisser med mera kunde man gott klarat sig utan och ett par triviala reklamtexter om bananer är rent förbluffande att gräva fram i sammanhanget. De flesta yrkesskribenter skriver förmodligen ett och annat för brödfödan – eller i Hööks fall snarare för att upprätthålla en dyrbar tillvaro som stilikon – som förtjänar att helt enkelt glömmas. Eller åtminstone inte att lyftas fram i antologier med redaktörens och den gamla väninnans syrliga kommentar: ”Hoppas hon fick bra betalt.”

Till andra märkliga inslag hör tre små skrifter om skönhet och inredning från 40-talets Damernas värld som etnologiskt sett är en smula roande. Tidens krav på personlig hygien avhandlas, liksom hur man kemtvättar hemma, syr snygga underkläder och, om man behöver plats för barnen i sovrummet, helt oproblematiskt förvisar maken någon annanstans.

Det finns aspekter som åldrats betydligt bättre. Vid sidan av modereportage och snusförnuftiga inredningstips skrev Höök också initierade resereportage, bland annat som ”första turist i Sovjet” och personportätt – däribland den första boken om Ingmar Bergman, en lättillgänglig och intelligent liten skrift som också den inkluderats i antologin. Hennes mer politiska krönikor är små mästerverk i sin genre, kvicka och förvånansvärt ofta ännu vettiga och aktuella. Där argumenterar hon kring bistånd, rasism och könsroller och hon gör det med en kvickhet och lätthet som närmast för tankarna till fluffiga efterätter.

Det finns absolut något att hämta hos Marianne Höök. Personligen gör jag det gärna med lite större urskiljning än Kullenberg. Fördelen med det virrvarr som är Får man vara lite tilltalande i det här samhället? är kanske ändå att läsaren, om än med lite ansträngning, själv kan välja.

Similar Posts:

• De gamla vännerna Glamour och Tragedi
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Beklämmande virrigt
• Musikvecka: Gammal punkare reser bort
• Personligt porträtt av Mannerheim

Annette Kullenberg, som skrivit biografin, har en personlig relation till Marianne Höök. Hon är Hööks yngre vän och beundrarinna som efter självmordet 1970 inser hur lite hon egentligen vet om vännen. Det är en drabbande ingång som möjligen ger hela ämnet en viss lutning åt tragedi – att temat är Gåtan Marianne Höök råder det ingen tvekan om. Lite ironiskt blir det förstås att Kullenberg återkommer till Hööks svårigheter att hålla isär privata och professionella intressen (bland annat som resereporter och ambassadörshustru). Och frågan är om det inte också leder till en viss hemmablindhet.

Tragedin Marianne Höök inramas av ett dubbelt självmord: Hööks eget 1970 och moderns 1919, när Marianne Höök – eller snarare Calonius, Höök var ett av första makens efternamn – bara var några månader gammal. I den mäktiga, frireligiösa släkten förtegs alltsammans och Marianne Höök själv talade ytterst sällan alls om sin bakgrund. När Kullenberg intervjuar vänner och bekanta är tystnaden påtaglig. Höök är undflyende på ett närmast glamouröst sätt som hon förmodligen själv hade uppskattat. En ikon, höljd i tragisk mystik, av en slag som helt enkelt inte tillverkas längre.

Samtidigt verkar Marianne Höök som uppenbarelse ytterligt modern. Man får intrycket att hon verkligen såg sig själv som ett varumärke att vårda. Bredden som skribent, återigen, är dock mer renässansartad än modern. Höök skrev i otaliga genrer, från inredningstips till politiska krönikor, resereportage, reklam, aforismer och filmkritik. Hon var självlärd och pragmatisk och hon tycks ha vägrat att välja sida. Hon var stilikon och hon hade förhållandevis radikala åsikter som åldrats bättre än mycket annat från samma tid.

Så jo, Marianne Höök är ett spännande stycke svenskt 1900-tal att läsa om. Precis som i antologin Får man vara lite tilltalande i det här samhället? går dubbelheten som en röd tråd och Höök glider en ständigt mellan fingrarna. Precis som i antologin saknar dock Kullenberg till stor del sömmar i sin lapptäcksteknik. Intervjuerna med Hööks släkt och vänner sammanfogas aldrig och saker som antyds får ofta stå okommenterade och outredda. Över huvud taget tenderar Kullenberg att skriva snarast associativt och det är inte alltid lätt att följa med i hennes tankebanor. Läsupplevelsen blir en smula spattig och jag pendlar från filosofiska funderingar på hur människan nog faktiskt är omöjlig att fånga till ren och skär frustration.

Similar Posts:

• Virrvarr av politik, inredning och bananer
• Beklämmande virrigt
• Olika inför döden
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Musikvecka: Chic mystique