Jag kommer att tänka på den där lugnare andningen när jag bläddrar i Maria Westerbergs Hjärtklappning. Liksom föregångaren Vildhjärta har den i all sin underfundighet och skönhet också det där lugnet. Jag skrattar och jag tänker, men framför allt liksom bara andas jag. Som man gör i skogen. Låter hjärtat slå i takt med något annat för en stund.

Det har förstås med de vackra fotografierna av skogen och Westerbergs egensinniga skulpturer att göra, men också med hela bokens lågmälda, vackra formgivning. Westerbergs böcker är böcker man vill leva tillsammans med, och ge bort till andra att leva tillsammans med.

”Jag tror inte att hon har haft ambitionen att ’bli konstnär’”, skriver Bengt Berg i ett litet efterord i Hjärtklappning, ”men däremot är jag övertygad om att skogen gjort henne till en.” På samma sätt beskriver Westerberg skogen som sitt universitet, där ”pinnarna är säreget inspirerande lärare. Ett efter ett visar sig små under på stigen och så blir jag undervisad.”

Det är det ofullständiga som lockar. En krök, en skymtning, en halv tanke. Det gamla vanliga som jag aldrig varit med om förut. Mossornas namn lyckas jag aldrig lära mig, men jag vet att i deras dofter bor min anständighet som människa.

Naturligtvis tillför Maria Westerberg mycket till det hon möter där i skogen (och jag tror att hon här tillfört mer färg än i den förra boken), men hon gör det med synbar lätthet, så opretentiöst. Hon blandar existentiella, filosofiska och politiska frågor med underbart fåniga ordvitsar som ändå träffar precis rätt – om man ser ”den vädurskanin som din mamma varnat dig för”, ”den store tenoren Pavaråtta”, vrångsvanen, spillifinken, grävlingsmadonnan och de andra så förstår man.

Det är som om hon varsamt plockat fram figurerna – och ordvitsarna – ur materialet, förlöst dem försiktigt med täljkniv och penslar, lyft fram mytiska gestalter, knasiga smådjur och skogsandar. Plockat fram dem och porträtterat dem som de personligheter de är – ”något unikt, rörande, begåvat, sorgligt och en aning löjligt”; ”inte helt olikt oss”.

Similar Posts:

• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• I gammelskogen hänger allt samman?
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Tema: Skogen
• Ved och potatis

Däremot tror jag mig minnas, fast jag inte precis är den som samlat på mig stora naturupplevelser, första gången jag insåg att skogen omkring oss till stor del är odlad. Det där ögonblicket när man plötsligt befinner sig på en punkt där de snörräta raderna framträder. På något sätt en skrämmande ordning, där man inte förväntat sig ordning. Plantageskog. Eller virkesåker, som en del säger.

Gammelskogen är något annat och jag måste erkänna att jag fallit för själva orden: gammelskog, vindfällen, lågor – till och med högstubbe. Det finns något romantiskt, närmast Mobergskt över dem. Och så förknippar jag dem förstås med fina Skogsfestivalen och med Maria Westerbergs lekfulla, vemodiga, underbara träskulpturer – jo, att jag måste le till och med åt högstubbar, det är nog avgjort Westerbergs fel.

Gammelskog (eller naturskog) är alltså, precis som det låter, riktigt gammal skog. Inte nödvändigtvis urskog, men skog som fått stå orörd en bra bit över hundra år – skog med ekosystemet intakt, mer eller mindre. ”Det finns skog. Och så finns det riktig skog.” lyder en av rubrikerna i boken Än lever skogen. Pelle Svensson, som står för bokens texter, skriver: ”De flesta av oss har aldrig sett riktig skog.”

Det finns förstås ett samband mellan att den skog som fått stå orörd länge också finns på ganska otillgängliga platser. Syftet med Än lever skogen är att ta läsaren med till dessa platser med hjälp av Roine Magnussons landskapsbilder och John Hallméns makrobilder av främst insekter som lever i gammelskogen. Att ekosystemet i gammelskogen är orört innebär att de är centrala för den biologiska mångfalden. Många av de arter som behöver skyddas är insekter, svampar, lavar och liknande – arter som minst sagt har svårare att väcka människors engagemang än gulliga däggdjur.

Hallméns närgångna insektsbilder, tillsammans med de faktatexter som följer dem, fungerar emellertid fint för att väcka fascinationen. De extrema närbilderna visar på det närmast arkitektoniska i insekternas fysik. Att jag har ganska få referensramar i insektsvärlden får mig också att associera åt alla möjliga håll: den vitgryniga nållaven och de små, små vitfotade svartspikarna ser ut att höra hemma i någon Miyazaki-film, och flatbaggarna som kryper omkring på en gammal granlåga (det vill säga en liggande, död gran) påminner om radiobilar.

Landskapsbilderna däremot följs sällan av små faktaspäckade bildtexter. Den funktionen ska väl de övergripande texterna fylla, men det blir inte riktigt samma sak. De bilderna tillför ibland mindre just för att ingen förklarar vad som fällt det där trädet, eller vad det där är för mossa, eller vilka arter som lever här. Det gör också att det känns som att det saknas delar av den där utlovade fungerande helheten, ekosystemet. I gammelskogen hänger allt samman, skriver Svensson, men på bilderna finns inte riktigt det sammanhanget. Det saknas något mellan makronivån och landskapsbilderna. Bara på enstaka bilder kan man ens se hur insekterna faktiskt lever på träden.

Jag skulle alltså inte säga att Än lever skogen är den ultimata boken om gammelskogen, men det är en vacker och lärorik bok, en sorts introduktion till vad gammelskogen är och varför vi behöver den.

I Sverige utgör andelen gammelskog mindre än 5 procent (och urskogen mindre än 0,5 procent). Områdena är dessutom ofta små och osammanhängande, vilket gör ekosystemen ännu mer sårbara. Ungefär 20 procent skulle behöva avsättas, enligt experter, och i Nagoya-avtalet har vi förbundit oss att bevara 17. Så det vore kanske dags att börja agera i den riktningen?

Similar Posts:

• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• Att låta hjärtat slå i kapp med skogens för en stund
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Debatten som växer i skogen?
• Se skogen!

I alla fall är det skogsfestival igen. Jag sitter utanför tältet och skriver brev och smälter intryck. På ena sidan scenen pågår en liten verkstad i akrobatik, på den andra är det barnaktiviteter och lite längre in i skogen står en stor grupp samlade kring en ardenner och lyssnar på något om hästen i skogsbruket. Inne i föredragstipin handlar det om svamp, och borta vid eldstaden diskuteras det glesbygdspolitik.

En kvinna säger att i Sovjetunionen fanns det en stämpel för byar som ansågs ineffektiva och borde avvecklas. ”Byar utan framtid”. Så. Stämplat. Utdömt. I Sverige finns ingen sådan faktiskt stämpel, men den skulle lika gärna kunna finnas, menar hon.

Nu sitter vi ändå någonstans i skogen i södra Närke. Det är inte precis Norrlands inland – och ändå finns det småorter här som faktiskt framstår som det. Platser som kring där jag kommer ifrån, där livsvillkoren dränerats sedan jag och mina klasskompisar växte upp där. Affärerna försvinner. Skolor och barnomsorg försvinner. Man blir alltmer beroende av bil och vill man köpa hus så ska man nog knappast räkna med möjligheten att få igen sina pengar. Eller att hitta jobb på orten.

Kanske borde det vara så. Kanske är det naturligt att vi lever mer hopklumpat, i mer effektiva stadsformationer. Många miljödebattörer förordar ju det, och det kan säkert vara klokt på många sätt. Ändå måste jag säga att det fyller mig med motvilja hur snabbt livet utanför staden mer och mer blir en omöjlighet. Jag har svårt att tro att Det Enda i längden kan vara det kloka, nästan oavsett vilket detta Enda alternativ är.

Kristina Mattsson har skrivit mycket vettigt och intressant om det där i sin Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden. Eva-Lotta Hultén har för övrigt gjort något liknande just vad gäller vårt förhållande till skogen i sin reportagebok Skogen vi ärvde. Idag handlar det om Dan Jönssons Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida här på dagensbok.com, och för mig har den kanske mer än något annat just fyllt funktionen att jag fått syn på hur arg och orolig jag är över alltsammans.

Jag blir galen på att sitta i min småstad och höra nyheterna rapportera att nu går börsen upp och den ekonomiska krisen är över, medan varsel och uppsägningar här fortsätter hagla och det ibland känns som varannan villa man passerar fått en Till salu-skylt. Jag blir galen på att en ynka timmes strömavbrott i Stockholm blir en jävla riksnyhet, medan folk sitter strömlösa i månader i glesbygden och energibolagen samtidigt inhöstar jättevinster. Jag blir galen av det eviga tjatet om bostadsbrist när majoriteten av Sveriges kommuner istället präglas av befolkningsbrist och ofta tvingas riva fullt dugliga bostäder och jag blir inte minst galen när till och med en briljant men numera uppenbart Stockholmsbaserad kulturperson som Johan Hilton kan sitta i SVT:s morgonsoffa och påstå att han vet hur det är att vara från en ort ”utan kultur”, när han kommer från Borås (en stad som möjligen inte är det paradis på jorden som jag av olika anledningar uppfattade den som i yngre tonåren, men inte desto mindre till exempel har flera fasta teatrar och knappast kan beskrivas som en ort utan kultur).

Och jag är skiträdd att om jag flyttar nu så glömmer jag kanske bort igen hur det är. Att det finns ett Sverige bortanför storstäderna och universitetsorterna, fast man nästan aldrig hör talas om det. Att problemen här kanske ser helt annorlunda ut än vad de som innehar det så kallade problemformuleringsprivilegiet anser – men också att människor i grunden faktiskt är ganska lika, har i stort sett samma grundläggande behov.

Det verkar helt enkelt inte rimligt, när vi nu har bättre möjligheter att överbrygga avstånd, att kommunicera, röra oss, handla, utbyta idéer – långt mer än någonsin, någonsin förut – att vi ändå bara skulle bli trängre i huvudet. Kanske har det med ”tidsandan” att göra, att alla är så upptagna med att hamna på rätt sida gränserna att ingen riktigt orkar ifrågasätta gränserna i sig. Fast jag kan inte tro att en sådan situation heller är given.

Då kan man till exempel med Kristina Mattsson jämföra den svenska glesbygdspolitiken med den norska och plötsligt se helt andra möjligheter. Man kan som Eva-Lotta Hultén eller många av föreläsarna på Skogsfestivalen jämföra ett ekologiskt hållbart skogsbruk med den gamla ”enda rätta” kalhyggesmetoden. Man kan också sitta där på festivalen och lyssna på ekofilosofer från Karlstad universitetet och fundera på vad värde egentligen är och hur det uppstår, stå i blåbärsriset och bara vilja gråta när Maria Westerberg i sällskap av sina underbara pinnfigurer berättar om bland annat Ikeas framfart i den karelska gammelskogen, men också våga tro på hennes drömska skogsvärld av lekfull eftertanke och segnackat motstånd.

Där någonstans har väl också min stadsångest sin grund. Jag vill inte plötsligt stå på ”rätt sida” och glömma bort att vara arg, för det finns så mycket vi borde vara arga på. Inte dras in i ett tempo där man uppenbarligen aldrig hinner reflektera ens över att det skulle kunna se annorlunda ut. Jag vill få sitta i en tältby då och då, idissla mina intryck, tjyvlyssna på spännande samtal och veta att de här idéerna, de här människorna, de finns också.

Måste få finnas.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Där industri och myndighet växt samman
• Samtidigt, någon annanstans
• Sverige bortom storstäderna
• I gammelskogen hänger allt samman?

Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog samlar fantastiskt vackra fotografier på skogen och på de där pinnarna som fått nytt liv och blivit skogsfruar, sagoväsen och kluriga djur av olika slag i Westerbergs lyhörda händer. Här bjuder hon upp till dans med skogens alla knytt och väsen, en lekfull, opretentiös men också allvarlig danslek om livet och om våra allra viktigaste naturtillgångar.

Till fotona finns enkla, musikaliska texter som leker med språkets alla dubbeltydligheter och som lika gärna refererar till det finska nationaleposet Kalevala som till Star Wars. Det är poetiskt och politiskt, finurligt och melankoliskt om vartannat.

Det är barfotafötter som dansar i mossan, det är förtjusningen över oväntade former i barken på ett träd eller smältande snö, men också en påtaglig sorg över människans ofta hänsynslösa framfart i naturen. Här finns en liten varg i Hamlet-pose med vargdödskalle, här finns en punkig skogsälva som helst vill ge skogsindustrin en ”fet, jävla karatespark i högstubben”, men framför allt finns här en blick för varje enskild liten rot som sällan får utrymme i de flesta människors stressiga vardag.

Att bläddra i Vildhjärta är lite som att stiga in i en äldre eller mer romantisk tid, där varje liten del av tillvaron ses som besjälad. Som om varje ting som vid första anblicken framstår som dött, har sin historia, sitt ansikte att nyfiket sticka fram. Det är en sorts natur där allt kan hända, och en natur som kräver oändlig försiktighet.

Det är en magi som inte går att undvara.

Similar Posts:

• Att låta hjärtat slå i kapp med skogens för en stund
• I gammelskogen hänger allt samman?
• Debatten som växer i skogen?
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Läsvärt om tvivel och idéer som går på tvärs