Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Ibsen har själv understrukit att Collett haft utomordentligt stor betydelse för utformningen av hans verk och han översände ett exemplar av sitt dockhem så fort boken publicerats. Och Collett var inte sen att uttrycka sin begeistring: ”Uforlignelige Ibsen! Hvil vaere Dem der af alle, Store og Små, har Mod til att slå riktig i Bordet til os herhjemme.”

De här uppgifterna om den för mig tidigare okända Camilla Colletts påverkan på Ibsen är det allra mest intressanta i Margareta Wirmarks bok. Det andra är den inblick man får i de kvinnliga, skandinaviska författarnas och konstnärernas tillvaro i Rom under mitten och senare delen av 1800-talet. Ibsen bodde många år i Rom, första gången han kom dit var 1864 och han tillhörde, liksom de skandinaviska kvinnorna och männen i Rom, den Skandinaviska föreningen, där det visat sig att han verkade för att kvinnorna skulle få mer inflytande över föreningen.

Man behöver inte veta något om Ibsens pjäs för att läsa denna bok. I första kapitlet beskrivs Ett dockhem i detalj från scen till scen och illustreras med fotografier från uruppförandet i Köpenhamn strax före jul 1879 – passande, eftersom pjäsen utspelar sig under en julhelg. Wirmark har i det följande kapitlet närstuderat Ingmar Bergmans uppsättning på Dramaten, som hade premiär den 17 november 1989 med Pernilla August som Nora. Själv såg jag Bergmans föreställning i december det året. Pernilla August eller Östergren, som hon då hette, var vid den tiden inte jämnårig med Nora, alltså lite över tjugo år, som det påstås i boken, utan 31 år.

I kapitlet om Bergmans uppsättning berättar Wirmark om hans strykningar i texten och hur han även gjorde långa, egna tillägg. Främst har pjäsen blivit mer fysisk, han använde sig av ett nytt modernt kroppspråk. Nora är mer sensuell och man får även komma in i paret Nora och Torvald Helmers sovrum. Kapitlet illustreras med många fotografier från föreställningen. Det är naturligtvis intressant att ta del av hur Bergman tar bort och lägger till i texten, och hur han ändrar de olika personernas betydelse i sin version av pjäsen. Men upplägget att hela pjäsen i detalj gås igenom på nytt i detta andra kapitel gör att det känns som att det blir för många upprepningar.

Och tanken uppstår: ska man och får man ändra så mycket i en klassisk pjäs? Så har naturligvis gjorts ofta på senare tid, men frågan skulle ändå vara intressant att diskutera. Titeln till trots nämns Bergman sedan inte mer i boken.

Det tredje och sista kapitlet handlar om de många kvinnliga skandinaviska författare och konstnärer som då bodde i Rom och som kan ha påverkat Ibsens kvinnosyn. Där blir det särskilt intressant att upptäcka att Ibsen var en mycket aktiv låntagare i Skandinaviska föreningens bibliotek och vid två tillfällen, 1865 och 1867, lånade han Emilie Flygare-Carléns roman Rosen på Tistelön.

Näst efter Shakespeare är Ibsen den mest spelade dramatikern i världen och Ett dockhem är en av världens mest spelade pjäser. Medan jag läste Wirmarks bok, upptäckte jag att Ett dockhem kommer att sättas upp på Dramaten denna höst 2007, med premiär den 10 november i regi av Sofia Jupither och med Anna Björk som Nora. Det ser jag fram emot, ju mer man vet om ett drama desto mer behållning har man helt säkert av det, när man ser det spelas.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Ett dockhem i romanform
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Denna gigant…
• Den äktenskapliga rävsaxen