Måns Wadensjö debuterade med en arbetsplatsskildring, Förlossningen, som länge stått i min att läsa-hylla men som nu sannerligen tagit ett stort kliv framåt där. Med nya Monopolet tar han sig an en helt annan typ av arbete, det i en butik, och inte i vilket butik som helst, utan på Systembolaget.

Huvudpersonen Alice har nog inte intresserat sig mer för Systemet än någon annan. Hon får mest jobb där i brist på annat, först på timmar, men det dröjer inte länge innan hon liksom sugs in i butikens eviga strävan efter ordning. Flaskorna, burkarna och lådorna som varje morgon ska ställas upp – tonvis varje dag – och stå i perfekta rader med etiketterna åt rätt håll.

Kunderna är både förutsättningen för denna ordning och hotet emot den. I perioder, när Alice sitter i kassan, vill hon skrika åt dem: ”Det här hade kunnat vara den snabbaste butikskassan i världen om det inte hade varit för er!” Och kunderna, de är ju av alla sorter, de som vill skryta med den allra dyraste champagnen och de som behöver morgonens första fulöl för att ta sig igenom ännu en dag på bänkarna utanför köpcentret.

Det gör också Systemet till en oändligt fascinerande institution, en folkhemsinstitution, som på en gång ska tillhandahålla den farliga, lockande alkoholen och reglera den. De anställda där har makten och skyldigheten att neka kunderna att få handla. Och alla kommer, förr eller senare, dit.

På någon sätt har Wadensjö lyckats skriva om butiken som just en sådan fascinerande plats, en som säger någonting centralt om hela vårt samhälle. Jag läser Monopolet nästan som en spänningsroman, trots att ganska lite egentligen händer. Varor packas upp och säljs, snattas eller går i kras. Anställda kommer nya, passerar vidare eller blir kvar på livstid. Det blir jul och nyår, årets hetsigaste dagar, och sedan januari igen.

Om Alice får man som läsare egentligen inte veta särskilt mycket, inte om hennes liv utanför eller innan butiken i alla fall. Hon kommer ny dit, är Alice i flaskornas skimrande underland, och hon lär sig alltmer av rutinerna och jargongen. Hon iakttar och upplever.

På sätt och vis är Monopolet en relationsroman, men det handlar inte främst om en relation mellan två personer, utan om relationen mellan en anställd och en arbetsplats. En butik. Om förälskelsen och irritationen, om hur stor del av ett liv som ett arbete ofta är.

För nog är det konstigt att den här delen av våra liv syns så lite i skönlitteraturen? Arbetet som försörjning, som rutiner, som en så uppslukande del av ens dag? Arbetet som bekräftelse, som identitet, som något vi lätt blir vilsna utan, men kanske också lätt går vilse i?

Similar Posts:

• Tankeställare för konsumenter
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Blommor, vänner och en hund (och en nypa magi)
• Surrealistisk egoism
• Utanförskapet, skavet, skuggorna

Det går inte att förstå Vällingby utan tunnelbanan. Inne i Stockholm vet man alltid åt vilket håll ett visst gatunummer ligger eftersom det första numret på en gata alltid ligger vid den ände som är närmast det kungliga slottet. Så har det varit så länge någon kan minnas, och på sätt och vis har man gjort likadant i Vällingby, men istället för Stockholms slott utgår varje gata här från tunnelbanestationen; det är ju därifrån allt kommer.

1949 började man bygga den nya staden som hade planerats i två års tid. Platsen hette Vällingby, projektet kallades ABC-staden. Där uppfördes på samma område Arbetsplatser, Bostäder och ett Centrum med affärer, urmakare, apotek, vårdcentral, skolor, konditori, biograf, kulturhus och teater. Vill man inte ska man inte behöva lämna Vällingby. Idag har man byggt en galleria och biografen ägs av SF men de flesta byggnaderna i det gamla centrumet står kvar. Skylten till biograf Fontänen tronar fortfarande över torget fastän biografen inte längre heter Fontänen, eftersom skylten och mycket annat i Vällingby centrum numera är K-märkt. Om det och mycket annat skriver Måns Wadensjö i denna roman om Vällingby som idé, utopi och en verklig förort samt om vardagslivet och tristessen.

Romanen är på så sätt förankrad i dåtid och nutid när berättelser om Vällingbys framväxt blandas med berättarjagets betraktelser under det år i början av 2000-talet som han bor i förorten. Måns Wadensjös debutroman Förlossningen bygger på hans egna arbetserfarenheter och jag funderar på om den här romanen också bygger på hans egna erfarenheter. Han beskriver atmosfären i Vällingby så träffande och jag skrattar högt när jag läser berättarjagets anteckningar från jobbet som nummerupplysare vilka känns på pricken. Jag skulle kunna citera alla de avsnitten, ni kommer också att skratta om ni väljer att läsa boken.

16:03 Då och då nekar jag ett samtal för att tugga klart chipsen. På något sätt önskar jag att mina chefer någon gång kommer att få läsa den här dagboken. Det svåraste är ändå när man råkar ta ett samtal fast man har chips i munnen och liksom måste balansera dem mellan tänderna medan man pratar och försöka att inte sluddra.

Recensionen har jag skrivit sittandes på Konditori Pallas. Det är samma konditori som berättarjaget och Anna, vi kan kalla henne hans flickvän, fikar på i romanen. Det är också samma konditori som min mormor ofta köpte fikabröd på och där hon varje jul köpte ett stort dekorerat pepparkakshjärta att hänga i köksfönstret även efter att hon flyttat ifrån Vällingby. Fast nu är givetvis inredningen anpassad för samtidens lattemammor efter rundan i gallerian.

Till Vällingby flyttade mina morföräldrar och där lät de min moster och min mamma växa upp. Jag kommer inte ihåg så mycket därifrån, jag var så liten när morfar dog och mormor flyttade men mycket har jag fått återberättat för mig. Då förstår ni kanske också hur pass nära mig den här romanen kommer. Därför kunde jag inte låta bli att åka till Vällingby, insupa atmosfären av det som finns kvar av centrum och ännu mer tycka om ABC-staden för att Måns Wadensjö så klockrent lyckas sammanfatta vad Vällingby är.

Jag vill tillägga att med eller utan koppling till Vällingby kan man läsa ABC-staden med stor behållning. Den intresserar och roar och jag skrattar högt många gånger. Det här är en intressant roman att läsa i tider då det socialistiska samhället håller på att plockas isär bit för bit precis som det byggdes upp i Vällingby modul för modul. Måns Wadensjö har gjort det igen, skrivit en fantastisk roman. Jag skulle inte ha något emot om hans författarkarriär blir lång, jag gillar hans idéer och det förnuftiga språket.

I en förort som har allt så att dess invånare aldrig ska behöva lämna området finns det givetvis också en idrottsplats i närheten, Grimsta IP, ett sjukhus, Bromma sjukhus, ett före detta sinnessjukhus, Beckomberga, och ett krematorium och en begravningsplats i Råcksta. Allt med promenadavstånd från Vällingby centrum. I minneslunden på den begravningsplatsen tände jag två ljus idag.

Utan krematoriet och minneslunden hade Vällingby inte varit komplett. Först sedan det stod färdigt blev visionen förverkligad, och man kunde äntligen leva hela sitt liv i Grimsta, dö i en av lägenheterna och spridas för vinden utan att någonsin komma härifrån.

Similar Posts:

• Vecka 45 på dagensbok.com
• Måns Wadensjö tilldelas Katapultpriset
• Inifrån och ut
• Alice i flaskornas underland
• Årets bästa svenska romaner

Den här veckan började med att Oscar skrev om Britt-Marie Matssons Vi tolererar inga förlorare – en roman där Matsson följer Kennedyklanen under hundra år.

Idag skriver Johan om nobelpristagaren Tomas Tranströmers Ungdomsdikter och hittar utgåvans största stund i Anteckningar från lappsjukans domän.

Tommy recenserar Mariken Wessels Elisabeth – I want to eat. Hur mår Elisabeth egentligen? Varför är hon på sjukhus? Mariken Wessels berättar en gripande och tragisk historia. Det är en bok som består av bilder och vykort från 70 talet som hittats på en loppmarknad, som redigerats ihop till en berättelse, sann eller påhittad.

Camilla skriver om Måns Wadensjös ABC-staden, som handlar om Vällingby då och nu och är Wadensjös andra bok. Tidigare har han gett ut rosade debuten Förlossningen.

Imorgon handlar det om mat när Kettil som skriver om Matmolekyler: Kokbok för nyfikna av Lisa Förare Winbladh.

Det blir även seriefredag i form av Matilda Rutas Tummelisa eller den andre vildmarken, som recenseras av Anna N. Emelie bidrar med en text om Lina Neidestams erotiska serieroman Maran.

Trevlig vecka

önskar

Similar Posts:

• Om det socialistiska samhällets utopi – Vällingby
• Inifrån och ut
• Måns Wadensjö tilldelas Katapultpriset
• Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!
• Veckan på dagensbok.com

”Det är en dokumentärt avspeglande och samtidigt gestaltande bok om ett område i livet och samhället som alltid omgärdats av såväl myters starka förställningar som vetenskapernas läror. Mjukt och med stor uppmärksamhet riktad mot arbetet på en förlossningsavdelning och på relationerna mellan dem som arbetar där skildrar Måns Wadensjö denna lilla värld som en rymd inuti den stora samhällskroppen. Det är inte en förlossning i sig som är i fokus, det är vad som dagligen händer på avdelningen som ges metaforisk och emblematisk karaktär – alla de i sig vardagliga skeendena där utgör ramverket till en port mot livet. I Förlossningen har Måns Wadensjö med stor insikt visat på människans dubbla roll som en varelse invävd i mytologi och historia och som beroende av vetenskap och rationalitet.”.

Jag läste Förlossningen bara för någon månad sen, det var en dag i sängen under täcket, det var en känsla av att inte riktigt hitta ut ur den labyrint som Förlossningen innebär. Att gå vilse bland röster och regler och sånt som är, bara för att. Det som samtidigt är stillestånd och framåtrörelse i Förlossningen är både trygghet och hot och jag kan inte avgöra om jag verkligen vill vara kvar där. Det är en känsla av att vilja få det gjort, få det avklarat. Kanske är det rösten, språket, det där att höra något som inte går att ta avstånd ifrån som gör det.

Ääven om upplevelsen av Förlossningen var smått obehaglig kan jag inte låta bli att vilja ha mer av den. Precis som motiveringen för priset lyder rör sig romanen så lätt mellan det som skulle kunna vara någon typ av verklighet och det som skulle kunna vara något helt annat, jag tror inte att det är fiktion, snarare något allsmäktigt.

Similar Posts:

• Inifrån och ut
• Vecka 45 på dagensbok.com
• Om det socialistiska samhällets utopi – Vällingby
• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Alice i flaskornas underland

Det är med ett slags konstaterande, registrerande torrhet som denna röst leder oss in på förlossningsavdelningen, stänger in oss och låter oss bo bland chefsbarnmorskor med dödskallefoppatofflor, usk:or (undersköterskor) som drömmer om en vecka på Kos och överläkare som tycker att de är lite som folk är mest. Måns Wadensjö rör sig i den begränsade värld som kallas sjukhusvärlden. En många gånger lika fascinerande som skrämmande värld, som lika mycket skärmar av sig från, som håller uppe omvärlden. På sjukhuset härskar Regeln sida vid sida med det ingrodda hierarkiska system som talar om vem och vilket yrke som har vilken roll i den ständigt pågående verksamheten. Vem som får ha hand om de beryktade HIV-patienterna, vem som får skena iväg med sparkcykel och hämta blod och vem som får 400 kronor i timmen bara för att sova. På förlossningen är allt sedan länge reglerat, saker görs i tysthet, utan att ifrågasättas, ingen vet när, hur eller vem som startade det, bara att det måste fortgå. Det är inte en fråga hur man gör i ordning förlossningsbrickorna eller hur man stoppar in lakanen i den rena sängen efter att den nyförlösta modern lämnat avdelningen, det är en reflex.

Förlossningen är inte en roman av traditionell karaktär. Det finns ingen tydlig kronologi, ingen egentlig nutid eller dåtid och inga tillbakablickar. Det som finns är däremot det ständiga fastställandet, den från sidan inkommande blicken på det som pågår mellan korridorer och förlossningssalar. Men att säga att Måns Wadensjö har öga för det konkreta vore inte bara en grov underdrift, det vore också en aning förenklande eftersom han i mångt och mycket är en del i alla de detaljer och system han beskriver. Dessutom är det som om hans registrerande kommer ur fler sinnen än bara synen, som om det kanske är inbyggt i kropp och ryggmärg och inte försvinner ens när han lämnar sjukhuset.

Först mot slutet lyfter Måns Wadensjö läsaren ut från Avdelningen. Ut och in på insidan av en havande kvinna – och så blir förlossningen något mer än bara en titel. Något rör sig utåt på fler sätt än bara rent bildligt. Måns Wadensjö känner in detaljerna och de paradoxala känslorna i det underliga tillstånd som kallas gravididet. Han visar alla de små, tydliga moment som får åtminstone mig att känna att det är verkligen såhär det känns att vara gravid, trots att jag egentligen inte har den blekaste aning. En sådan känsla måste bara innebära ett gott betyg.

Similar Posts:

• Måns Wadensjö tilldelas Katapultpriset
• Vecka 45 på dagensbok.com
• Alice i flaskornas underland
• Om det socialistiska samhällets utopi – Vällingby
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’