I Måns Ivarssons tredje och sista del av biografin om Lundell, vilken är upplagd på samma sätt som de båda tidigare volymerna, skildras ett liv fyllt av en, som det tycks, aldrig sinande produktivitet. Skivinspelningar avlöses av turnéer, som avlöses av skivinspelningar, som avlöses av turnéer, som avlöses av romanskrivande osv. Framgångar följer på framgångar, priser mottas och inkomsterna blir allt större. Ivarsson följer skeendet, recenserar, intervjuar. De tre husgudarna inom musiken, inspiratörerna och förebilderna är fortsatt Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young, men även gruppen U2 beundras mycket av Lundell. Ivarsson noterar ofta varifrån han ser att inspirationen kommit. Men en gång har han fel. När Ulf Lundell i november 1997 ger ut sin skiva Män utan kvinnor, berättar Ivarsson:

Jag ironiserar över titeln på en rocksida i Expressen. Nu är det inte av Bruce Springsteen han lånar längre, utan av Springsteens bästis Little Steven – som släppt en skiva kallad just Men without women. Någon dag senare får jag en anonym brevförsändelse, innehållande Hemingways novellsamling Men without women.

Det är sådana mindre, men mycket belysande händelser, ibland smålustiga, vilka Ivarsson gärna berättar om, som gör biografin riktigt läsvärd. Just denna visar ju också på hur noga Lundell läser recensioner. (För det var väl han som skickade novellsamlingen?)

Det kan inte vara mycket av stor vikt som hände Ulf Lundell under denna tidsperiod, som inte tas med i biografin, den känns väldigt täckande. Smått förbluffad inser jag att det redan gått tio år sedan skandalen kring brevet som Lundell skickade till journalisten Karolina Ramqvist, efter hennes oblida recension av hans Notbok – best of. Hennes recension citeras i biografin, liksom hans brev. Hela historien känns överdriven, den handlar mest om bristande respekt och otrevligheter från båda håll. Knappast något som har med ”könskamp” och seriösa jämställdhetstankar att göra. Lundell fick dock rätt i domstol vad gällde upphovsrätten – brevets ord var hans egendom. Brevet hade utan hans tillåtelse publicerats i antologin Fittstim. Därmed kunde han förhindra att det trycktes på nytt i andra upplagan av boken.

Ännu mer detaljerad inblick i Lundells liv får man genom en del intervjuer som citeras. Före skivsläppet av Club Zebra, år 2002, intervjuar Ivarsson Lundell på hotell Malmen på Söder i Stockholm, den 25 september:

Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
- Jag går alltid upp klockan sju. Sen motionerar jag. Springer en runda på åtta kilometer. Sen äter jag frukost. Det är viktigt att äta en bra frukost varje dag. Yoghurt, frukt, grovt bröd. Massor med vitaminer ur mina burkar. En kopp kaffe. Det är den enda koppen kaffe jag dricker per dag.

Är du hälsofreak?
- Jag är inte vegetarian, men jag har alltid varit intresserad av att äta rätt, att få i mig vad man måste få i sig. Det har jag aldrig slarvat med. Det är viktigt att vara vän med sin mage. Äta en bra frukost och äta på bestämda tider. Och att ge fan i att äta socker. Socker är ett jävla gissel.
- Efter frukosten arbetar jag till elva tolv på kvällen, ibland med ett litet avbrott då jag går ut och driver lite på eftermiddagen.

Det låter som att du arbetar väldigt mycket.
- Jag försöker låta bli att jobba på söndagar. Låta bli att springa också. Säger till mig själv att det måste finnas någon idé med att vi har en vilodag.

Det som Lundell ofta återkommit till i sångtexter och romaner är hans besvikelse över samhället, som det ser ut nu, till skillnad från de drömmar och visioner och förhoppningar han en gång hade om hur det skulle ha kunnat bli. Ivarsson citerar Lundells sommarprogram i radion 2007:

En av de barnsligaste men faktiskt starkaste tankar jag burit med mig sen 60-talet, och en av de mest långlivade, det är tanken att vi faktiskt vann då, att historien kastade sig i ett glädjestort vågsvall framåt. Hur fel hade jag inte och hur envist har jag inte vägrat att erkänna det? Backlashen har varit enorm. Kanske just därför detta envisa fasthållandet vid 60-talet, även om jag inte är ensam om det. Man får gärna kalla mig nostalgiker eller romantiker – jag är det, det är ju alla människor.

Så går den långa och fängslande biografin mot sitt slut, och på skivbolaget EMI, i maj 2007, intervjuar Ivarsson Kjell Andersson, Ulf Lundells mångårige producent:

När jag frågar honom om det finns många outgivna Lundell-inspelningar kvar i arkivet går Kjell fram till ett skåp i sitt rum, drar ut en låda och tecknar åt mig med handen att kika. Framför mig ligger protoypen till den största skivbox jag sett, en rejäl tårtkartong.

Similar Posts:

• I krig mot vardagen
• Från Bandet går till åtta utsålda Stockholms Konserthus
• Gröt och fralla och yoghurt och salami, skinka, allt på en gång!
• Ulf Lundell byter förlag
• Lundells modus vivendi 

Varför hör Lundell-plattorna till de mest slitna i min samling? Varför är han i en klass för sig i svensk rock? [...] Med Vargmåne fanns det plötsligt svensk rock som faktiskt gick att leva med. Lundell var ärlig. Han sa som det var. Idag kan det kanske tyckas underligt att betona just den saken. Men mot bakgrund av den svenska rocken i övrigt 1972-75 kändes han revolutionerande i mina öron. Här fann jag för första gången en svensk att på allvar ställa jämsides med de stora amerikanerna. Han håller vid sidan av namn som Dylan, Springsteen och Jackson Browne. [...] Lundell har återupptäckt ett självklart svenskt språk och hans ord smälter mig. [...] Lundell är den perfekte vägvisaren till skönheten även i de mest absurda och förtvivlade situationer. Han är bäst. Så fick jag det sagt.

Efter denna kärleksförklaring förstår man rent påtagligt att hela biografin nog skulle kunna vara skriven med än större hänfördhet. Däremot visar Måns Ivarsson nu verkligen i denna andra volym att han mycket ofta befinner sig i händelsernas centrum; han refererar till intervjuer han gjort med artisten, till recensioner han skrivit om konserter och skivor. Han berättar t. o. m. att han dansat med Lundells andra f. d. fru, Fredrika Gunnarsdotter.

I radioprogrammet Sommar, den 29 juni 1985, pratar Ulf Lundell om rockmusikens kraft, om hur den är en befrielse från vardagen. Samtidigt undrar han om kriget mot vardagen är ett krig som går att försvara. ”Bör det pågå för jämnan eller blir man då med tiden fullständigt omöjlig att ha och göra med som människa?”.

Att fly från vardagen med rockmusik kan väl vara fullt försvarbart, men att fly från vardagen med alkohol, som Ulf Lundell gjorde helt omåttligt under delar av 80-talet är naturligtvis direkt livsfarligt. Måns Ivarsson låter alkoholproblemen spela en mycket central roll i biografin, men han skriver ändå med respekt, och kanske inte utan en viss beundran inför artistens förmåga till utlevelse och främst att han vid sidan av missbruket kunde vara så produktiv och kreativ. (Lundell betonar dock att det alltid var nödvändigt att vara nykter när han komponerade och skrev. Undantaget var den period då han skrev Tårpilen.) Liksom i den första volymen följer kronologiska berättelser om skivinspelningar och konserter och presentationer av skivor och böcker, därtill även av det påbörjade konstnärsskapet inom måleri. Men i denna volym finns inte så många skildringar av samtida händelser i samhället runt omkring som i första volymen. Räknandet av förekomster av bl. a. alkohol i romanerna och tilläggen under rubriken nördfakta fortsätter.

Ulf Lundell lever verkligen upp till myten om rockmusikern. Men vad som får honom att dricka mer än förut är den stundande skilsmässan från första frun Barbro och rädslan för att han håller på att förlora barnen och oro över den skada skilsmässan kan åsamka dem. I omgivningen oroar man sig över att han ska supa ihjäl sig. Mitt under allt detta drickande lyckas han ändå 1985 spela in succéskivan Den vassa eggen, som uppvisar stor smärta.

Till slut kommer räddningen, främst tack vare några kvinnors ingripande. Nykterheten varar dock inte så länge – denna gång. Turnén sommaren 1991, blir påfrestande och kaotisk med många skandalrubriker i pressen. Det är då, när en konsert i Folkets Park i Hultsfred ställts in, som Ulf Lundell myntar uttrycket: ”en inställd spelning är också en spelning” eller, lägger Ivarsson till, som han egentligen uttryckte sig: ”en inställd spelning är en spelning det också”. Intervjun där man kan läsa om detta publiceras i Expressen den 5 augusti.

Själv går jag på min allra första konsert med artisten just på kvällen denna måndag, den 5 augusti 1991. Jag är på Gröna Lund minst en timme före konsertstart, för att kunna få en plats så långt framme vid scenen som möjligt. Successivt fylls konsertområdet bakom mig. Enligt Måns Ivarsson ska det bli 21 000 personer, den största publik Lundell någonsin haft och publikrekord för en enskild svensk artist på Gröna Lund. Att publiken är så stor är något jag själv inte uppfattar så mycket av, eftersom jag befinner mig så nära scenen. Med denna konsert vänder han skandal till triumf. Konserten gör dock inte ett lika starkt intryck på mig, som en av följande års inomhuskonserter, då han, den 28 december 1992 med start kl. 20.00, spelar på Västmanlands-Dala nation på S:t Larsgatan i Uppsala. Det är en liten konsertlokal och en fantastisk stämning, med sångarens passionerade energi nervdallrande påtaglig. Berusningen av denna musikupplevelse finns kvar hos mig ett par dygn framöver, i min just nyfunna tillvaron som nyanställd på Carolina Rediviva.

Men när denna för mig viktiga konsert ytterst flyktigt noteras av Ivarsson, är vi redan på första sidan av biografins tredje volym. Före och under denna turné, som gjordes i december 1992, är Ulf Lundells tillvaro både privat och professionellt fylld av konflikter och problem. Men livet visar sig också under denna period snart gå vidare i helt annorlunda hjulspår. Strategiskt och effektivt avslutar Måns Ivarsson biografins innehållsrika andra volym med en cliffhanger. Man vill genast påbörja tredje och sista volymen.

Similar Posts:

• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Från Bandet går till åtta utsålda Stockholms Konserthus
• Lundells modus vivendi 
• Ulf Lundell byter förlag
• Was that the thunder that I heard?

I volym I skriver Måns Ivarsson om Ulf Lundells familjebakgrund, uppväxt och musikaliska utveckling från bandinskickning till radioprogrammet Bandet går 1972, fram till och med de åtta(!) utsålda konserterna i Stockholms Konserthus i november och december 1982. Parallellt skildras hans litterära utveckling från den första diktpubliceringen i undergroundtidskriften Inferi 1972, till den fjärde romanen Kyssen 1981, utgiven på förlaget Wahlström & Widstrand. Och det finns en liten avdelning med intressanta och roliga fotografier, nästan samtliga tagna av Joakim Strömholm.

Troligtvis läser man inte så gärna Ivarssons omfattande biografi om man inte är ett någorlunda inbitet Lundell-fan. Undertecknad tillhör den kategorin och kunde av detta skäl inte läsa biografin annat än i en lyrisk sinnesstämning och naturligtvis med de givna soundtracken i tankarna. Inga detaljerade fakta ur Lundells bakgrund, uppväxt, leverne och verk, kändes för mycket att få veta – biografin är rik på sådana. Därför förstår jag inte varför Måns Ivarsson plötsligt, på flera ställen börjar placera in just detaljerad fakta, som inte skiljer sig nämnvärt från annan fakta, under rubriken nördfakta, med fetade bokstäver. Nog kan man verkligen utgå från att all möjlig information är intressant för den som vill läsa biografin. Antingen är väl större delen av biografin nördfakta eller är ingenting det. Snarare vill varje intresserad läsare med all säkerhet veta ännu mer.

Min fascination över boken hör också ihop med att Ivarsson anstränger sig för att skildra samtida händelser i Sverige, parallellt med att Lundell sakta men säkert upptäcker musiken, litteraturen, sin talang och får framgångar. I och med att Ivarsson kryddar med så många samtidsdetaljer, så blir det hela mycket spännande att läsa. Igenkännandet gör sitt till, men det beror ju också på vilket år läsaren själv är född.

Själv befann jag mig tydligen några gånger helt nära händelsernas centrum, utan att vara medveten om vad som pågick. Med både förtjusning och grämelse läser jag att den allra första konserten på den två månader långa inomhusturnén hösten 1979, spelades onsdagen den 3 oktober i aulan på Finnvedsskolan i Värnamo, den gymnasieskola, där jag samma höst hade börjat min första termin. Jag hade inte upptäckt Lundells musik då, så jag visste ingenting, noterade inte att det var en konsert på gång. Vilken upplevelse det måste ha varit att ha varit där! Måns Ivarsson uppehåller sig en stund vid konserten och vistelsen i min uppväxtstad: Lundell var oerhört nervös inför denna premiär och han hade tidigare fått övertalas att genomföra den. Han skadade sig före konserten, fick en spricka i handen och fick plåstras om på sjukhuset. Niklas Strömstedt, 21 år, spelade piano i bandet, det var hans allra första scenframträdande någonsin, förutom en skolfestspelning tio år tidigare. Ja, vad gör man då efter att ha läst allt detta, om man bor i Stockholm och därmed har Kungliga Biblioteket lätt tillgängligt? Jo, man beger sig snabbt ner i mikrofilmsläsesalen för att läsa i den mikrofilmade Värnamo Nyheter om tilldragelsen. Årtiondena rusar förbi i mitt medvetande när jag ser Ulf Lundell titta in i kameran, ståendes i Värnamo centrum, med gipsad hand, efter att ha skrivit autografer åt några av mina skolkamrater. Det är snart trettio år sedan. Intervjun görs före konserten: Lundell fick reda på att biljettpriset till konserten var 40 kronor och det tyckte han var lite väl högt, men lovade att de som betalat skulle få valuta för pengarna. Recensionen sedan är mycket positiv, det är succé och fullsatt: 500 personer i publiken. Han spelade både sina gamla, kända låtar och nya från skivan Ripp rapp, som nyligen kommit ut. Med detta vill jag visa på att man i den innehållsrika biografin kan plocka fram sina egna alldeles personliga guldkorn eller inspireras till egen vidare forskning.

Biografins volym I är en noggrann beskrivning av händelseförloppen och den är skriven med ett mycket lättillgängligt språk. Ganska sakligt framberättad, ingen stor hänförelse från Ivarssons sida. Allra mest visar han vad han själv tycker om den artist han skriver om i de med annat typsnitt än övrig text tryckta skiv- och bokpresentationerna. Där gör han referat av böckernas innehåll och går igenom låtar och förmedlar egna tankar och omdömen, nästan uteslutande om musiken och sångtexterna. Dessa bok- och skivbeskrivningar är insprängda i den löpande texten som egna kapitel i sitt rätta kronologiska sammanhang.

Några saker reagerar jag mot. Varför envisas Ivarsson med att statistiskt räkna upp hur många gånger alkoholhaltiga drycker, knark och sex förekommer i alla de under denna period skrivna fyra romanerna? Visst, det kan ge en bild av böckerna, men en sådan analys blir inte så rättvis. Och det är den mer djupanalytiska framställningen jag saknar. Men som Ivarsson själv deklarerar i sitt förord är biografin om Ulf Lundell ”en kronologisk beskrivning av hans liv så som det tagit sig ut i offentligheten, i hans verk, i intervjuer och i samtida media.” Till exempel slår mig tanken att Lundell ändå var ganska gammal i rocksammanhang när han slog igenom som musikartist. Född i november 1949 var han ju 26 år när debutskivan Vargmåne kom ut och 33 år när han blev riktigt stor och dessutom folkkär med Öppna landskap. Men detta faktum berörs inte alls i biografin.

Den oerhörda, rastlösa produktivitet och passionerade kreativitet som Ulf Lundell haft och har, måste helt säkert stressa upp den mest rutinerade skribent, som föresatt sig att skriva en biografi. Det skulle säkert ha inneburit ytterligare ett par års arbete att i samma verk djupanalysera musik och litteratur. Men det är på det hela taget vackert och magnifikt som det har blivit – och äntligen har Ulf Lundell fått sin levnadstecknare.

Similar Posts:

• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• I krig mot vardagen
• Lundells modus vivendi 
• Ulf Lundell byter förlag
• En vital skildring av ett oförglömligt decennium