Sedan dess roar jag mig med att gå igenom min önskelista på Goodreads och i veckan hittade jag att jag ville läsa Malin Wollins När jag tänker på henne från 2021. Sagt och gjort: hemladdat och så på med hörlurarna.

Jag brukar läsa Malin Wollins blogg och ibland även hennes krönikor i Aftonbladet. Ibland tycker jag att hon är mitt i prick och ibland tycker jag att hon är ute och seglar, så jag var nyfiken på vad jag skulle tycka om romanen.

Sara och Linda är ett par synnerligen ojämlika systrar. Linda är äldst och vildast, Sara som är romanens berättarjag, vill helst bara sitta under sin korkek och lukta på blommorna. Men när Linda lever rövare, förblir inget på sin plats och familjen tar stryk. Även den stackars lillasystern eller kanske särskilt hon. Föräldrarna har ingen energi kvar till det barn som inte ständigt och jämt kräver akuta insatser utan hon för sköta sig själv och det går ju ganska bra. Åtminstone om man jämför med de katastrofer som ständigt bryter ut runt Linda …!

Malin Wollin skriver om att växa upp i skuggan av psykisk ohälsa och det låter tungt. Och ja, det är tungt. Men hon lyckas i allt det svarta krydda med sådan drastisk humor att jag flera gånger kom på mig själv med att fnissa högt. Och hon är grym på att med få penseldrag beskriva sina karaktärer, så att man tycker att man känner dem. En man som kör Saab och har en gammelsmurf hängande i backspegeln, en gammal granne som har en målarpensel i hårknuten och sådana som har överfulla askkoppar och skruttiga trädgårdsmöbler, visst får man direkt en idé om hur de är? Sen kanske det inte alltid stämmer och i nästa möte, ger Malin Wollin oss en annan detalj som reviderar det första intrycket. Det är snyggt gjort, det är lättläst men det är verkligen inte platt.

Malin Wollin är allra starkast när hon skildrar föräldraskapet: hur man som förälder går från att tro att man kan lukta sig till sitt barns problem till att inse att man inte har en blekaste vad som försiggår i en människa bara för att man har fött hen! Det sker på sekunder och jag åker med i känslokarusellen som snurra så snabbt och så häftigt att jag blir illamående. Men precis så tycker jag att det är att vara förälder.

Och jag kommer alltid att vara tacksam för att Malin Wollin inte lämnar oss i nattsvart sorg utan att det ljusnar vid horisonten. Sara har mycket ilska inom sig och är besviken på sina föräldrar, men om man tittar ordentligt finns det både kärlek och lycka i hennes liv. Kanske skymtar rent av en romans där borta i fjärran? Ja, det får vi inte veta, men jag känner allt igen ett hopp när jag ser det!

Similar Posts:

• Hög skratta-högt-faktor
• Bit mig hårdare, Ingrid
• Ingen skriver som Khemiri
• Att fara till en bror
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”

Förväntningarna infriades med råge. Den här boken har varit min ständiga följeslagare de senaste dagarna. Det fina är att man kan läsa den från pärm till pärm (rekommenderas om det är första genomläsningen för det finns en röd tråd) eller bara slå upp den på måfå. Författaren skriver självutlämnande och träffande om sina vardagsbestyr och nojor. Titeln flirtar mycket med Kristina från Duvemåla och Malins beundran av romanfiguren Kristina går som en röd tråd genom boken. Hon ömsom tycker synd om Kristina, ömsom avundas henne. Ett exempel på det är att på Kristinas tid tjatade inte barnen om att de ville ha pizza, tacooooos eller något annat. Då fick man vara glad för att det fanns rovor på bordet. En smula romantiserande kanske, men vem har inte en romantisk bild av hur det var förr i tiden?

Skratta högt-faktorn är hög och en varning måste utfärdas till alla läsares närstående: Det är högst troligt, till och med sjukt sannolikt, att läsaren ett flertal gånger kommer att söka upp dig, röd i ansiktet och med tårarna trillande utför kinderna, och med möda få ur sig: ”Du MÅSTE läsa det här!” Det absolut roligaste är när Malin skriver om sig själv som ”man” eller påstår att hon skriver om en kompis vars sambo heter Koajim, eller något liknande. Boken är dock inte bara en skrattfest, det finns även djupare lager och ledsamheter. Krönikan om det fjärde barnet som ingen ännu vet om, knappt Malin själv, är så sorglig så här i efterhand när man vet hur det sedan gick.

För att sammanfatta vad jag tyckte om boken tycker jag att du ska sluta läsa den här recensionen NU och i stället köpa, låna eller knycka (skojar bara) Malin från Skaftnäs. Du kommer inte att ångra dig.

Similar Posts:

• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Kortfattat i konsten att kritisera
• ”Själv är jag som vanligt sedan åratal sysselsatt med att skriva en roman som jag inte skriver”
• Lättsam underhållning
• Bitterfittan ultra light