Det är den centrala frågan i de intervjuer som utgör grunden för Mattias Anderssons båda pjäser The Mental States of Gothenburg och The Mental States of Sweden. I den förstnämnda, med premiär på Angereds teater 2006, är det unga människor i Göteborg som intervjuats, i den senare, som spelades på Dramaten 2013, ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Just eftersom pjäserna är så platsspecifika vore de kanske svåra att spela någon annanstans? Känslan är definitivt här och nu. Nya platser och tider skulle nästan kräva nya versioner. Inte minst därför är det fint att de här texterna gjorts tillgängliga i bokform istället – även om svensk samtidsdramatik och bra dramatik över lag borde ges ut i mycket större utsträckning.

Särskilt Dramaten-pjäsen utspelar sig verkligen på Dramaten, med Dramaten-skådespelare som hänger i artistfoajén på Dramaten när en vaktmästare ställer in en låda full av utskrifter från intervjuerna inför pjäsen. De första frågorna som avhandlas rör också Dramaten, den svenska nationalscenen. Vad tänker du på när du hör ”Dramaten”? Har du någonsin varit där?

En pensionerad småskollärare från Bollnäs satt ofta på de billigaste platserna på 50-talet, när hon jobbade som servitris i Stockholm och såg Jarl Kulle och alla de där. En lokalvårdare från Lindome har mest sett Stefan och Krister på Gunnebo slott och föreställer sig att det ”luktar gammalt” på Dramaten. En elektriker från Vänersborg tänker sig att det är ”eminenta herrar och kvinnor som är finklädda och tittar på underhållning som dom kanske inte riktigt förstår” och en pensionerad vd, bosatt på Karlavägen i Stockholm, följer ofta med sin hustru men får sällan ut särskilt mycket av det – ”här har man väl suttit av ett antal timmar, det har man” – förutom den där gången på Hamlet i Ingmar Bergmans regi:

Jag blev själv – hur skall jag säga – överrumplad av känslorna det väckte hos mig, jag hittade liksom inte orden. Och nu när du säger det så minns jag att jag var tvungen att gå raka vägen in på teaterns toaletter efteråt. Jag stod och betraktade mitt ansikte i spegeln och plötsligt började jag bara storgråta. Det var oerhört genant alltihopa.

Också i Göteborgsmaterialet är människor ur olika samhällsklasser och områden representerade, men referenserna ser lite annorlunda ut. Här är scener ”ur allas vår moderna mytologi” insprängda. De kommer från filmer som Pulp Fiction, Lost in Translation och The Matrix. Det är ett spår som inte riktigt följs upp i Dramaten-texten, eller i de fyra appendix som avslutar United States of Sweden, men som jag hade velat veta mer om. Hur tänker sig Andersson att de här populärkulturella ”myterna” förhåller sig till intervjumaterialet, till hur människorna där konstruerar nyckelscener ur, berättelser om sina liv?

Ofta är scenerna ur verkliga livet faktiskt mer dramatiska än filmsekvenserna. Det kan handla om misshandel och gräl, men också om ett frieri eller ett fragmentariskt barndomsminne. En del intervjuade kommer inte på något särskilt alls de skulle vilja se gestaltat, medan andra mer har en tes de vill framföra, som att vi stressar för mycket i Sverige idag. Ibland tar scenerna också verkligen form framför publikens ögon. Ibland skriver Mattias Andersson in sig själv, eller en ganska måttligt sympatisk dramatiker och regissör som heter Mattias Andersson och som vill komma över de här människornas livsberättelser, fast bara på sina egna villkor. Ibland konfronteras denne pjäsförfattare i pjäsen med sina intervjuobjekt.

På så sätt ställer pjäserna i sig också den brännande frågan: att verkligen låta ”vanliga” människor komma till tals på scen, är det ens möjligt? Också en av sociologerna som utfört intervjuerna skrivs, på samma sätt som dramatikern, in i pjäsen och får ifrågasätta till exempel hur man gör ett urval som motsvarar ”ett tvärsnitt av Sveriges befolkning”.

Får man inte nog av metadiskussion redan i pjästexterna i sig finns som sagt också fyra appendix: en diskussion kring Anderssons teaterarbete av litteraturvetaren Tomas Forser, en intervju med dramatikern av förlagschefen och författaren Johan Hilton, ett samtal mellan teaterkritikern Anna Håkansson och några av de medverkande skådespelarna samt en personlig betraktelse över Göteborg av DN:s kulturredaktör Malin Ullgren.

Det kan låta lite överdrivet med fyra olika efterord, men på något sätt stämmer det bra överens med Mattias Anderssons lite prövande hållning i de båda pjäserna. Man kan som välja själv var man vill lägga tyngdpunkten. Andersson liksom testar gränsen mellan skådespel och verklighet, hierarkierna mellan scener och teaterbesökare, intervjuare och informanter. Vem är det som har makt att ta sig ton, rätt att formulera någon annans röst? Hur nära kan man egentligen komma?

Similar Posts:

• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• En gränsmänniska
• Den lättvindiga porren
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Strindberg 101

Men när jag såg SVT:s information om Babel pockade det där samtalet och 80-talet på igen. Jag kan inte låta bli att skriva om den färgstarka Rosa Liksom.

Kupé nr 6 är den första av hennes romaner som översätts på 20 år. Samtalet på Kulturhuset kom därför att handla om romanen och Rosa Liksoms egna upplevelser i Sovjetunionen under 80-talet. 1981 flyttade hon från Helsingfors till Moskva för att studera. 1986 gjorde hon en resa längs Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator, samma resa som den namnlösa flickan i romanen gör. Rosa berättar att det var en speciell resa av många anledningar och hon har länge tänkt skriva om den men andra skrivprojekt har kommit i vägen. Hon bestämde sig för att skriva ned berättelsen när hennes dotter började ställa frågor om hennes liv i Sovjetunionen.

Då på 80-talet fanns det få bilar i Moskva, tunnelbanan gick bra och det var lätt att få tag på en taxi (dem behövde man dessutom inte alltid betala för, berättar hon). Då var det billigt att leva där, numera är det dyrt att vara utlänning i Ryssland. Då 1981 gick det att leva billigt och samtidigt ha roligt, det är en kunskap som har gått förlorad nu, säger hon. Men, tillägger hon, det är såklart inte hela bilden. Det fanns många problem då som nu, men hon vill minnas sin tid i Moskva som bra och rolig.

Det var konsumtionskritiken som drev henne till Ryssland. Där slapp hon konsumtionshets och val i affären. Då fanns det två sorters tandkräm, två sorters tvättmedel, etc. etc. Nu är landet fullt av bilar, varor och reklam men, säger hon. Det ryska folket är detsamma. ”Ryssar är varma och brutala”, berättar hon.

Enligt Rosa är ryska människor känslosamma, färgstarka och stora figurer. Precis som Vadim i romanen (mannen som den namnlösa flickan delar kupé med på tåget till Ulan Bator). ”Vadim är ett hopkok av alla ryska män jag känner” berättar Rosa och skrattar, för vid första anblicken är det en inte helt positiv bild av den ryska mannen som hon målar i romanen. Hon har byggt honom som en levande människa, en människa med alla färger, inte helt god och inte heller helt ond.

Trots att hon tillbringade så pass många år i Moskva skriver hon inte mycket om det i romanen, det materialet har hon kvar i sin dator berättar hon.

Titel på romanen Kupé nr 6 anspelar på Tjechovs Avdelning nummer 6 som enligt Rosa är det bästa Tjechov har skrivit. Romanerna liknar varandra till viss del, hans utspelar sig på ett sinnesjukhus, hennes på en tågresa i en kupé som kan liknas vid en avdelning på ett sinnessjukhus. Rysk litteratur, kultur och politik är hennes hobby säger hon. Hon berättar att hon inte bara läser gammal klassisk rysk litteratur, utan även samtida rysk litteratur. Den bästa nu levande ryska författaren är enligt Rosa Viktor Jerofejev. Hon säger att det är lätt för finnar att läsa rysk litteratur eftersom finnar och ryssar delar melankolin, något hon tillägger är dock att melankolin i Finland leder till depressioner medan den i Ryssland leder till fest och eufori.

Kanske har det sin förklaring i att man i Ryssland är mer fri, och när man kan struntar i att vara effektiv och föredrar att äta, dricka, dansa, lyssna på musik och ta det lugnt som hon säger. Rosa har alltid känt en dragning till Ryssland och hon hoppas att förhållandet mellan Ryssland och Finland i framtiden ska bli bättre och mer avslappnat, när de såriga minnena från andra världskriget bleknar bort.

Ni kan läsa min recension av Kupé nr 6 här och som Ingemar Fasth, producent för Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm gjorde i presentationen av samtalet vill jag kyssa boken och uppmana alla att läsa den. Och så länge avsnittet av Babel finns kvar på SVTplay tycker jag ni ska titta på Jessika Gedins intervju med norra Europas mest färgstarka författare.

Similar Posts:

• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Lång resa mot öst
• Politik och litteraturkritik
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Nytt ryskt

Foto: Randi Beach

Till USA kom hon för att studera immunologi, men hamnade i Iowa där en av USA:s mest kända författarutbildningar finns och där någon tidigt sa till henne: ”alla i den här staden skriver på en roman”. Yiyun Li började också skriva och upptäckte att det passade henne. Hon upptäckte som sagt också engelskan, och hennes böcker finns inte översatta till kinesiska. Förutom det rent personliga i att skriva på ett språk som hennes mamma inte förstår och den frihet det ger henne, så tror hon inte heller att landet Kina är redo för hennes böcker. Men de finns på engelska, och många kineser får säkert tag i dem ändå, via oauktoriserade översättningar. Li berättar också att när hon intervjuades för Time Asia, och texten innehöll ett utdrag ur hennes bok som kunde vara kontroversiellt, var sedan den sidan bortriven ur alla exemplar av tidningen som såldes i Kina. Ett bevis så gott som något på att dagens Kina, trots stora skillnader med det samhälle som Yiyun Li beskriver, fortfarande lider under ett bisarrt politisk styre.

De hemlösa är en roman som handlar om ett antal människor och händelser i en mindre stad i Kina i samband med en avrättning av en kontrarevolutionär ung kvinna. Den är baserad på en verklig händelse som Li läst om, där just en avrättning gav upphov till antikommunistiska tendenser i en stad. Li hittar ofta sina historier på det sättet, hon läser kinesiska tidningar på nätet och letar efter berättelser om enskilda människoöden som hon också kan använda för att säga något om samhället i stort. Sedan skriver hon, och hon växlar mellan noveller och romaner. Hennes första novellsamling, Be för mig i tusen år, har också nyligen kommit ut på svenska, och även den skildrar människoöden i Kina, men framför allt i nutid.

Det är helt skilda saker att skriva en roman och en novell säger hon, och beskriver romanskrivande som att köra bil i mörker: man vet var man kommer ifrån och vart man är på väg, men medan man kör så ser man bara det som för tillfället syns i strålkastarna, och upptäcker det som sker längs vägen. Novellskrivande är mer strukturerat. När man skriver en roman lever man också med sina karaktärer under en längre tid, och man följer så att säga deras öde till slutet, medan en person i en novell bara är någon man träffar under ett kort möte. Yiyun Li berättar att hon brukar se sina karaktärer ibland i människor på stan, och ”då blir jag alltid glad och tänker på hur det har gått för dem”.

Hennes egna förebilder är inte direkt helt okända: Det är författare som Tolstoj, Dostojevskij och Flaubert hon nämner som skrivande idoler. Måttet på att lyckas är ”att skriva en enda mening som man skulle kunna visa upp för Tolstoj eller Tjechov”. Hon beskriver det hon kallar för ”a Tolstoj moment”: när den ryske författaren i Krig och fred visar på vinterns ankomst inte i klartext utan genom en liten pojke som plötsligt fryser och stoppar ner sina händer i fickorna – en vinter som sedan visar sig avgörande för utgången i kriget mellan Frankrike och Ryssland. Om hon själv har lyckats med det vill hon inte riktigt svara på, men nämner ett stycke som hon ser som ett försök i De hemlösa: vid ett torgmöte står en liten pojke i skuggan av den stora Maos staty – men han fryser och flyttar sig ut i solen. Onekligen en detalj som man vid de flesta läsningar missar, men som kan ses som en symbol för hela det i boken skildrade upprorets kärna.

Similar Posts:

• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• I Mittemellans Rike
• Staten knådar medborgarna
• På luffen i Kina