Såja.

Ni har ju sett titeln och grisen. Vad är nu detta för spektakel kanske ni tänker? Och odjuret! Vilken best, nej? En rabiessmittad Griseknoen med mord i sinne? Jag skulle inte säga emot er. Författarna Magnus Hedlund (77 år) och Claes Hylinger (76 år) är gudskelov fortfarande vid liv, men var högst virila och påhittiga när denna underliga bok skrevs 1971. Kanske är de fortsatt det, virila och rejäla alltså. Ska sända dem ett brev och fråga.

Jag tillät mig för en sekund få det att framstå som om jag känner till dem sedan tidigare. Jag ljög. Fast alla skrivande människor ljuger mer än de tror och ofta mindre än de hoppas. En parentes bara som ni bör bära med er.

Jag smyger in på Wikipedia för att tillskansa mig lite information om författarna och där står att de är verksamma (?) vid det Vestrogotiska Patafysiska Institutet där den wikisidelöse ”konstnären Sven Nyström är rector magnificus”. Magnifikt, mäktigt, vackert! Våra herrar har vid institutet lärarstolar i Experimentell Cybeutik och Vestrogotisk Patafysik. Där ni, har ni att avundas när ni ska spetsa era CV-drinkar. Min egen är mer en fulgrogg än något annat. Vilken rekryterare som helst skulle trilla av stol eller pinn, allt efter hjärtats konstitution.

Men vad sjutton är nu Patafysik? Det är naturligtvis ingenting annat än ”läran om undantagen och de inbillade lösningarna” som såklart sträcker sig ”lika långt utanför metafysiken, som metafysiken utanför fysiken”. Mäktig pick up-line, men i vanlig ordning förstår jag nästan ingenting om nära nog allt. Sammanfatta denna lära och skicka till mig, tack.

Det är en märklig bok, en ”litterär kalender”. Vad är då en kalender frågar sig antagligen bara jag. Någon sorts kronologisk struktur, gissar jag. Jag skulle bra gärna vilja veta vad en illiterär kalender skulle vara för något. När jag vet ska jag ge ut en sådan och se handgranaterna segla in i min lägenhet.

Spektaklet som är boken inleds med en konversation dem emellan. Jag måste bara visa ett typiskt göteborgskt skämt som vederlägger alla försök att undergräva sanningen om de torra skämtens outtömliga förmåga att läka sår, hela själar och stoppa strider i Mellanöstern.

M: (pillemariskt) Får det lov att vara en kopp kafka?
C: Nej tack, ha ha ha, hellre ett glas joyce.
M: (knipslugt) Potatisjoyce då, eller?

Haha! Haha! Det är kuckel-, skrock- och rentav råroligt mellan varven. Men senare även vemodigt, lite ångestladdat rentav. De samtalar kring varför kalendern ens ska göras. Såga av den gren vi sitter på! säger en. Denne fortsätter: Sen finner vi en annan gren och sågar av även den. Och sen samma sak om och om ”igen tills vi sitter där på stubben och sågar i den”.

Utmärkt så. Varför läsa, varför skriva, varför göra något över huvud taget är den fråga jag ställer mig varje morgon efter att först primalvråltänkt ”revolution!!!”. Det kommer mig faktiskt inte helt osökt att tänka på en reklamskylt jag en gång såg uppspikad. Reklamen var beställd av en stor byggvarukedja. Den skrek till omvärlden: ”Det finns alltid något att göra!”. Jag svarade tyst till ingen: ”Varför då göra något?” Spetsfundigt och rätt intetsägande, men ändå.

Men, undrar både du och jag, om vi orkat läsa hela vägen hit – vad handlar då boken om? Varjehanda ting. Där finns översättningar av hundratal år gamla tidningsartiklar från Frankrike. Också ett utdrag ur den framlidne hjälten Flann O’Briens Den tredje polisen. Det får mig att tänka på att jag åter borde läsa denna av pseudonym-Flanns klassiker. All O’Brien är bra och ju mer desto bättre.

Hedlund har vid sidan av en rejäl författargärning bakom sig, även, och detta är ju nästan poetiskt, översatt förfuskare och förfuttare som: Witold Gombrowicz, Erik Satie och Félix Fénéons bok Nyheter på tre rader. Den sistnämnde ligger för övrigt här hemma på det tredje bokhylleplanet och viskar i noll komma tre decibel. Men jag hör dig, Félix, oroa dig inte! Jag hör bara inte vad du viskar.

Boken är interfolierad med bilder och citat från folk som lika gärna kunnat vara uppdiktade. Men min magkänsla säger mig ändå att de funnits eller rentav är vid liv. Men det tillstår inte en oseriös recensent att faktagranska. Vi har även att göra med en bok pepprad med faktarutor som skulle hedra vilken välsmord gymnasieuppsats om Latinamerikas historia som helst. (Jag bytte Matte C mot denna kurs. Det räddade mig från ett stabilt och trist liv på en sliten och underbemannad- och finansierad psykiatrisk slutenvårdsavdelning). Praise be.

Den är som sagt rolig. Det blir lätt så när man flikar in Gombrowicz, Fjodor Dostojevskij, Joris-Karl Huysman för att nämna några. Vi får ta del av några episoder ur författarnas egna liv, både melankoliska och roliga, men också ett par kryptiska och, antar jag, fiktiva berättelser. Inte sällan dyker bilder upp och under de första sidorna ser ovan- och nedansidan av sidorna ut så här:

Jokkmokks-Jokke?! Badass nå djävulskt. Göteborgs-Robban. Inte lika stadigt. Dagens Bok-Robert? Vilken skam för allt vi håller kärt här i världen vore inte det tilltalsnamnet!

Jag kom på att det är en oseriös recensents skyldighet att berätta vad denne lyssnar på vid läsandet och recenserandet av boken som haft oturen att granskas. För förståelsens skull. Författaren var i ett visst sinnemod när den skrevs, utgivaren lika så, översättaren också, läsaren kanske trängs i en spårvagn och får grannens i realtid nedfilade nagelspån i ögat. Och så har vi då recensenten, som helt säkert inte är något annat en än osalig blandning av en läsare i behov av en kurs där läraren med kadaverdisciplin lär ut hyfs, förmåga att leta krokar att hänga upp texthuden på, snitsigheter och stil. Och metoder för hur man kommer ihåg att man ens läst boken när man väl är klar.

När jag läste lyssnade jag på tystnaden. När jag skrev dundrade acid/industriell techno ända bort till vräkningspapprena. Jag tänkte suktande på Techno Viking och hans fascinerande och ryckande pecs. Lite senare tog All Shall Perish vid, vars live-version av Wage Slaves är inspelad med en potatis. Sångaren vrålar: This one is Wage Slaves!!! Let´s do this shiiiiit! Kan ju inte annat än hålla med. En av kommentarerna under videon: “Dude…Imagine getting laid to this song…” eller ”Hell yeah! He’s fat and has a mustache! = THATS WHATS UP!“. Det är tio år sedan nu. Kvalitén på dagens kommentarer vilka som helst har sjunkit drastiskt som ni ser.

Framsidan förtjänar kärlek. Den argjävla grisen likaså. Sjumetersknorren mot den technogröna bakgrunden ger boken plus ett i betyg. För mig är framsidan en återupplivare av minnen. Jag ser den klart framför mig, på vis man bara kan i fantasin, den söta och livsfarliga ungerska ullgrisen. Den figurerar i en av Andrzej Stasiuks böcker, jag tror det är Taksim. Ullen är ull och käkarna krossare av spädbarnsskallar. Skapelsens juvels exkrementer utgörs av försvarslösa, oförsiktiga och korkade människors extremiteter. Om bara herrar Hylinger och Hedlund vetat det jag vet. Man ska inte reta upp grisar. Särskilt inte de som är ludna.

Boken kostade cirka 12:50 kronor när den kom. Nu får ni säkert ta bort dubbelkolonet för att ens få dofta på den. Läskamrater, begiv er med omedelbar verkan till närmsta antikvariat och införskaffa ett exemplar!

Similar Posts:

• Nej till det göteborgska
• Mat som kultur
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Det gastronomiska året 2006
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå

Hedlunds roman Någon där? har sina göteborgska stunder. Jag tycker att Maria Schottenius i sin recension i Dagens Nyheter på ett fint sätt sammanfattar denna sida hos Hedlund:

Författaren tillhör en generation där man mer än i dag kan uppskatta ordvitsiga kåserier, gilla underfundiga finurligheter och se med värme på människors försök att skoja till det.

Jag kan villigt erkänna att jag sällan ser med värme på dessa försök att skoja till det, men det är okej och många av lustigheterna har en allvarlig baksida. Det är inte dessa lustigheter som gör att jag har svårt för den här romanen.

Inte heller är det att hela texten är en dialog mellan författaren och, inbillar jag mig, den förste läsaren av texten, alltså Hedlund själv. Denna dialog är kanske lite fånig ibland, men jag tycker att det ofta fungerar fint och det ger texten mer skärpa än när författaren börjar tala med sin läsare.

Inte heller retar jag mig på att det mesta är skamlöst lånat från en ung, skojfrisk Samuel Beckett. Ibland blir det, precis som hos Beckett, lite clownaktigt, men till stora delar balanseras humorn mot en känsla av ensamhet och sorg, eller rent av desperation.

Berättaren börjar på en historia som han avbryter, för att sedan börja berätta något annat, samtidigt som han roat småbråkar med sig själv, bråkar med läsaren och med de andra rösterna som dyker upp i romanen.

Och inte irriterar jag mig på att berättaren ständigt gör sig lustig över allt som luktar Internet och mycket annat som gubbar retar sig på i samtiden. Gnället på en samtid som man tar avstånd ifrån har en lång tradition bland intellektuella män: Ur led är tiden.

Den här typen av gnäll kan bli lite enahanda eftersom utgångspunkten är att man själv står utanför det man gnäller på. När man vägrar delta så kan man inte heller hoppas på att förstå hur dom som deltar ser på det hela, varför ens gnäll blir just gnäll och inte seriös kritik. Ett typexempel är när Knausgård gnölar på alla stockholmare och småbarnsföräldrar han träffar på i Min Kamp 2. Knausgårds gnäll är själva motsatsen till självkritik, det är alla andra det är fel på, inte honom.

Men jag tycker Hedlund vrider sig ur detta intellektuella samtidsgnäll för att istället syssla med det skönlitterärt mycket intressantare gubbgnället. Vi behöver mer gubbnäll i samtida romaner. Miljontals människor i Sverige gubbgnäller. Vareviga dag. Varannan gång man blir tilltalad på stan är det för att nån är missnöjd med något som just då inträffar i ens absoluta näromgivning. Gnället, den tandlösa kritiken av nuläget, är helt klart underrepresenterad i dagens skönlitteratur.

Men vad är det då i romanen jag inte gillar? I korthet är det att Magnus Hedlund tvingar mig att läsa romanen på hans premisser. Bara några sidor in i romanen säger en av rösterna:

Smart-ass. Din smak för billiga ordlekar borde du förresten motarbeta.

Sedan fortsätter ordleken ett par sidor.

Den här typen av metakommentarer förefaller riktade till den sorts läsare jag själv är, alltså en som vill ta också ordlekarna på allvar (som man kan göra hos den mognare Beckett). Romanen säger uttryckligen: om du tar allt på allvar så läser du fel. När nu romanen själv förvägrar mig rätten att borste från det göteborgska, när jag nu tvingas läsa det göteborgska som just göteborgskt, ja, då blir jag irriterad.

Jag tror att de flesta människorna här i världen normalt går runt med en känsla av att livet blir lättare om man inte tar det på så himla stort allvar. Att befinna sig i den lättsamma stämningen, det är härligt, det är sommare och semester. Men är det en stämning som skall leta sig in i en roman? Jag tror inte det.

Similar Posts:

• Klockan tre är den svåraste tiden på dagen för att läsa denna recension
• Låt hoppet fara
• Administrera
• Lära sig konsten att vänta
• Skämt som inte är skämt