I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed.
Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered.

De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar egentligen boken som helhet. Smärtan hon lever med i sig och hur den begränsar hennes tillvaro samtidigt som liknelserna och språket blomstrar kring den.

Det är en mycket tunn volym med korta avsnitt. Knappt 70 sidor av vardagshändelser, drömmar och reflektioner kring kärleken, livet, smärtan, döden, barnet hon var och barnet hon har. Det är Maggies och munnens självbiografi där bildspråket är både rått och poetiskt och de avskalade ögonblickens klarhet lysande.

Smärtan får henne att i desperation söka sig till behandlingar och behandlare hon till sist vacklar i sin tro på. Läkare, tandläkare, fysioterapeuter, en guru. Blodprov och palperande, röntgenbilder och vanliga fotografier. Jakten på lindring och de ständiga växlingarna mellan hopp och förtvivlan tar upp all tid och kraft men ändå är det så mycket annat som pågår och sipprar ut.

Sometimes I wonder what I would have thought about all these years, if I hadn’t spent so much time thinking about the pain. Then I remember that I’ve thought about a lot of other things as well.

Och jag som läsare tänker på det hon skriver om och associerar vidare, njuter med ett visst dåligt samvete av texten, vars grund är ett lidande. Jag läser om stycken och vill skriva av dem, memorera dem, absorbera dem. Njuter särskilt av något av det vackraste – och sorgligaste – jag läst om en väldigt viktig vänskaps- och mentorsrelation.

I can’t stop hearing C’s voice saying, ‘Maggie, my dear Maggie.’
No one will ever say my name like that again – no lover, no parent, no husband, no friend.
The way C knew me died with her; from now on I will be less loved, less known.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Lida och skriva
• Och hjärtat det slår
• Räds den gula tapeten!
• I åldrandets stund

Låt mig förklara. Eller i alla fall försöka.

Blått kom ut första gången 2009, men på svenska först 2017. Det är en kort liten bok, men ändå inte snabbläst. När jag läser kommer jag på mig själv att sakta ner, att verkligen suga på karamellen och inte bara bita sönder den, för att komma åt det sura inuti. Bara lite till. Lite till.

Blått handlar om färgen, blå. Också mycket annat, såklart, men den röda tråden är blå. Texten ser ut som en punktlista, och språket befinner sig i gränslandet mellan poesi och essä, även om jag skulle säga att det lutar mest mot det senare. I övrigt är stilen svår att beskriva. Nelson skriver med både skärpa och något drömskt i tonen, så att man varvar mellan att inte riktigt tro på det hon säger och att känna som hade hon avslöjat en hemlighet om en själv.

Information kommer bitvis, fakta om färg och filosofiska tankar kommer om vartannat med personlig sorg och kärlek. Det är vackert, framför allt, men ibland också fult, men på ett sätt som känns behagligt om än sorgset. Det verkar vara skrivet utan större ansträngning, men det är det såklart inte, och ibland känns kopplingarna mellan styckena så svåra att jag känner mig lurad. Som om Nelsons hjärna är långt överlägsen min egen.

Det handlar om att skriva. Om smärta. Om sex, ensamhet, livet. Och det blå. Hela tiden det blå.

Alla exempel, eller anekdoter är inte lika intressanta. Boken får mig inte att gråta, eller skratta.

Men vad den får mig att tänka. Och vilja läsa mer.

Similar Posts:

• Ur smärtan liv och poesi
• Att få något annat
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• Pornografin i klassrummet
• Imperiet ur andra perspektiv