Liksom i den tidigare boken är den stora merparten av Storbritannien ödelagt, och bebos bara av de hungriga. De hungriga brukade vara människor, men har infekterats av en muterad variant av svampen Cophiocordyceps unilateralis och är nu zombier – tomma, döda skal, som bara drivs av en oerhörd vilja att attackera och äta de få levande människor och djur som finns kvar. Berättelsen cirklar kring några av dessa överlevare.

Läsare med gott minne kommer kanske ihåg att ett bepansrat laboratorium vid namn Rosie spelar en viktig roll i slutet av Flickan med gåvorna. Pojken på bron utspelar sig ett antal år innan sin föregångare, och i den får vi följa Rosies besättning, och resan som till slut för henne till sin nyckelposition i centrala London, där hon möjliggör den dramatiska avslutningen av första boken. Rosie är ute på en expedition med syftet att hitta miljöer som är ogynnsamma för Cophiocordyceps att växa i, i hopp om att hitta en akilleshäl som de kan använda i kampen mot den övermäktiga fienden. De tolv expeditionsdeltagarna lever tillsammans på en minimal yta, och kan inte lämna bilen utan att riskera att bli överfallna av hungriga.

Huvudsakligen cirklar berättelsen kring epidemiologen Dr. Khan, och hennes skyddsling Stephen. Ett flertal andra forskare och militärer följer också med på resan, men flera av dem väcker inte mitt intresse tillräckligt för att jag ska lyckas hålla isär dem, trots att de av och till får agera berättarjag. De minst intressanta passagerna i boken är de som handlar om de olika sociala slitningar som uppstår mellan de militära och civila elementen i bussen. De långa grälen om insubordination och problemen med ett militärt/civilt samstyre blir aldrig särskilt spännande.

Desto mer spännande blir det när de lämnar bussen, och Stephen upptäcker en ny typ av hungrig – ett barn som liksom Melanie i Flickan med gåvorna har kvar sin fulla intellektuella kapacitet, även om hon fortfarande otvivelaktigt är smittad: hon har en kroppstemperatur kring fjorton grader, och en stark drift till att äta rått kött.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Stephen. Han är mycket begåvad, men har ett flertal svårigheter som verkar falla inom autismspektrat. Författaren faller inte i de vanligaste fällorna när det gäller autister i litteraturen, som att porträttera honom som känslokall och empatilös. Flera av de andra karaktärerna ser honom visserligen som en avstängd robot, men faktum är att Stephen har mycket starka känslor, i synnerhet för Dr. Khan som är en modersfigur för honom. Han är också ganska bra på att läsa de andra karaktärerna med avseende på deras känslor och avsikter. Så långt går det bra, men när det gäller andra aspekter av hans personlighet känner jag att mina egna bristande kunskaper om autismspektrat gör det svårt för mig att avgöra om karaktären är trovärdig eller inte. Som att han tvångsmässigt talar sanning, för att han inte klarar av att ”föra in ovisshet i världen”. Eller hans extremt strukturerade tänkande, där han har olika parallella tankeprocesser igång på olika ”nivåer”. Det är inte ointressant, men känns lite överdrivet. Läsare med djupare kunskaper, eller egna erfarenheter av autismspektrat är mer än välkomna att kommentera och berätta om vad ni tyckte om Stephens trovärdighet.

Precis som Katze skrev i sin recension, är en stor del av behållningen med boken att Carey lagt så mycket energi på att få de naturvetenskapliga resonemangen att vara hyfsat plausibla. Cophiocordyceps invaderar ju verkligen nervsystemet på myror, och modifierar deras beteende. Det får dem visserligen inte att bita sina artfränder, men det påverkar dem faktiskt till att klättra upp till en lämplig hög höjd, där myran torkar i solen och dör, varpå svampen växer ut genom dess huvud och utnyttjar höjden till att sprida sina sporer. Att en muterad variant skulle göra människor till zombier må vara osannolikt, men det är mycket mer kreativt än den genomsnittliga zombiesmittan. Dessutom har Carey gjort efterforskningar kring hur biopsitagning går till, hur vävnadsprover prepareras innan man tittar på dem i mikroskop, och har en hjälplig mikrobiologisk/biokemisk förklaring till skillnaden mellan de själlösa hungriga vuxna och de intelligenta hungriga barnen.

Därför blir tyvärr fallet desto längre när han slarvar. Ett litet fel som att han kallar en 50-watts LED-lampa ”svag” blir oproportionerligt irriterande, och än mer besvärande är att själva grundpremissen för Rosies forskning är långsökt.

Förhoppningen var att finna en hämmande faktor. En svag punkt de kunde ta fasta på och använda som vapen. Om den patogena organismen påverkades negativt av någon av dessa faktorer kunde Beacon och dess invånare anpassa sig utifrån den. De kunde göra sig till en så ogynnsam miljö som möjligt för sjukdomen att få fäste i.

Men människan är ett delikat system (pun very much intended) som inte tål att mixtras särskilt mycket med. Om det skulle visa sig att svampen växer dåligt i sur miljö så går det ändå inte att försura de överlevande människorna; det skulle döda dem. Och att anpassa sin kringmiljö kanske möjligen skulle kunna hjälpa dem i världen efter Flickan med gåvorna, där svampsmittan sprids med sporer, men så vitt karaktärerna i den här boken vet sprids smittan bara via bitande hungriga, och vad hjälper det då att svampen inte växer bra i en provburk på marken? Att smittan är närmast ögonblicklig, med bara någon minut från första bettet till smittsam bärsärkagång blir också orimligt – svampen skulle behöva allraminst några timmar (snarare dagar) till att kolonisera och modifiera nervsystemet. Jag förstår att det inte är lika berättartekniskt bekvämt, men det är likväl irriterande.

Över lag är Pojken på bron medryckande och spännande. Den engagerar och berör sådär lite lagom utan att komma åt mig på djupet. Några passagesträckor hade kunnat kortas ned, och kanske är slutet lite väl tillrättalagt, men det är tillfredsställande att få en gemensam epilog till både denna bok och dess föregångare. Den kommer inte att förändra ditt liv, men det måste kanske inte all böcker göra heller? I kategorin lättillgänglig underhållning är den ett verkligt starkt kort.

Similar Posts:

• Originellt om goda monster och onda människor
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Hur du överlever en apokalyps
• Om livet, döden och tiden
• Storslagen science fiction snubblar på målsnöret

Det här var det enda jag visste om Flickan med gåvorna innan jag började läsa den, och jag var oerhört nyfiken på vad som placerat Melanie i situationen hon befann sig i. Redan efter några få korta kapitel kommer Det Stora Avslöjandet, och att skriva resten av recensionen utan att avslöja mer om vilka ämnen boken egentligen behandlar är knappt möjligt. Det har dessutom redan släppts en trailer till filmatiseringen av boken, och av den framgår mycket tydligt vad Flickan med gåvorna handlar om. Sannolikt har de flesta som läser det här redan fått hemligheten avslöjad för sig (inte minst från förlagets hemsida…), men jag vill ändå varna för att resten av recensionen kommer innehålla spoilers.

Spoilervarning utfärdad, fortsätt läsa på egen risk.

Melanie och de andra barnen på militärbasen framställs som snälla, intelligenta, och empatiska personer som tvingas leva under fruktansvärda förhållanden. De själva har dock för det mesta anpassat sig rätt bra till sin omänskliga levnadssituation. Även om de är rädda för Dr Caldwell (som då och då hämtar barn som aldrig kommer tillbaka igen) och Sergeanten, så fullkomligt avgudar de sin rara lärare Miss Justineau. Särskilt Melanie idoliserar och älskar Miss Justineau över allt annat. Från kapitlen som berättas ur Miss Justineaus perspektiv förstår vi att hon kämpar mot att bli för fäst vid Melanie. Tanken är att hon ska testa och iaktta försöksobjekten, inte fästa sig vid dem. Mot sin vilja ser hon dem dock som just barn, och det bidrar mycket till att göra boken så pass bra som den är. Flickan med gåvorna utspelar sig nämligen i ett England som ödelagts av en zombiekatastrof. En farsot spreds och förvandlade nästan alla människor till ”hungriga”, och militärbasen Melanie bor på är en av de platserna som finns kvar för osmittade människor. Melanie och de andra barnen är dock inte människor, utan smittade ”hungriga”. De är speciella, för trots att de är ”hungriga”, så har de i allra högsta grad känslor och en imponerade intellektuell kapacitet. Alla som någon gång sett en zombiefilm vet att kännande, tänkande, välartikulerade zombier inte hör till vanligheterna (även om de förekommer i t.ex. Isaac Marions Warm Bodies), och det gäller i Flickan med gåvorna också.

Dr Caldwell, som oroar sig för Miss Justineaus objektivitet, står i sitt makabra laboratorium fyllt med kvarlevorna av döda barn när hon säger:

Det är ingen överdrift att säga att vårt släktes överlevnad kanske hänger på att vi lyckas lista ut varför infektionen har tagit sig så annorlunda uttryck hos de här barnen – varför den inte följer den normala utvecklingen som vi ser hos de andra nittionio komma nio nio nio procenten av objekten. Vår överlevnad, Helen. Det är vad som står på spel. Något slags hopp om framtiden. Ett sätt att ta oss ur den här mardrömmen.

Det känns ironiskt att Dr Caldwell pratar om att ta sig ut en mardröm när det är hon själv som är ett mardrömsmonster. Dr Caldwell har ingen empati för sina ”objekt”, som hon bestämt hävdar är mindre mänskliga och mindre värda än osmittade människor. Dr Caldwell påstår sig ha mänsklighetens bästa i åtanke, men det är tydligt att hon inte lider det minsta av att plåga andra. Hon är skrupelfri och så vitt man som läsare vet har hon aldrig varit något annat heller. Hon är inte en komplicerad karaktär som motvilligt tagit på sig rollen som mardrömsmonster, hon njuter för fullt av att ha sitt makabra kungadöme och även när Melanie senare räddar livet på dem alla vill hon ändå bara sätta sina kirurgiska instrument i Melanies huvud för att dissekera denna ”fascinerande” varelse.

Som läsare har man inte svårt att sympatisera med zombierna i en zombieskildring när människorna representeras av personer som maktmissbrukaren Dr Caldwell och den hjärtlöse Sergeanten. Jag kommer flera gånger på mig själv med att tänka att om personalen på militärbasen är det bästa mänskligheten har kvar att erbjuda, så sörjer jag inte det minsta för dess undergång. Häri ligger både bokens svaghet och styrka: att skurkarna i en bok beter sig som karikatyrer och inte har några försonande drag drar generellt ner betyget, men samtidigt är det ett effektivt sätt att få mänskliga läsare att ta ställning mot mänsklighetens överlevnad. Som läsare tillåts man inte i Flickan med gåvorna att ta en moralisk genväg och se Dr Caldwells forskning som ett nödvändigt ont i kampen för botemedlet, utan tvingas (ofta i plågsamt köttig detalj) att se vidden av vad som görs ”för mänsklighetens bästa”. Det är inte svårt att hitta historiska motsvarigheter där en viss grupp människor ansetts vara minste mänskliga än en annan och fått lida för det.

Flickan med gåvorna är visserligen en zombieroman, men en ovanlig variant där mycket action (även om det finns en hel del kvar i boken) bytts ut mot filosofiska problem och Melanies kamp med att försonas med vad hon är, och hur hon kan vara det utan att skada sin älskade Miss Justineau.

Som biologinörd med stor fascination för patologiska verkningsmekanismer (för något år sen skrev jag en uppsats om möjliga verkningsmekanismer för en hypotetisk zombiepatogen…) kan jag bara applådera M. R. Careys beslut att inte ha ett vagt ”zombievirus”, utan istället ta en existerande svampart (ophiocordyceps unilateralis, som gravt förenklat försätter myror i ett zombieliknande tillstånd), och mutera den till att smitta människor.

Att Flickan med gåvorna inte har marknadsförts stenhårt som zombieroman tror jag beror delvis på att genren kommer med vissa förväntningar. Jag tror visserligen att fans av zombieromaner kan uppskatta Flickan med gåvorna trots att den avviker från genren på många sätt, men är det ren zombieskräck man är ute efter är det här nog fel bok. Samtidigt avskräcker nog ordet ”zombie” många potentiella läsare som INTE vill ha blod, kroppsvätskor, skräck och action i överflöd, och många av de läsarna skulle nog verkligen kunna uppskatta Flickan med gåvorna. Den är något så ovanligt som en mänsklig zombieroman med stort hjärta, till stor del skriven ur en modig zombieflickas perspektiv. Vad mer kan man önska sig?

Similar Posts:

• Läsvärt om zombies och svampar
• Att ärva någon annans kärlek
• Tröstande monster
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Feel-good-roman i hospicemiljö