Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Tre saker kan konstateras om fulhet. Dels att den är tids- och kulturbunden och står under inflytande av fler än de rent konstnärliga och smakmässiga normerna i respektive samhälle, till exempel religiösa och politiska. Alltså, ett bockliknande utseende är väl egentligen inte så mycket värre än andra djurs, men tänk vad det envisa behäftandet med djävulen har gjort för getabockens personliga varumärke. Dels att, följaktligen, det som är fult idag kan vara det som är vackert imorgon, vilket i sin tur mycket väl kan ha varit det som var vackert igår. "En orgie av oväsen och vulgaritet", kallade man Beethovens Femte symfoni vid uruppförandet. Och dels att det fula i flera sammanhang, särskilt konstnärliga, har använts som ett sätt att förstärka helhetens skönhet i ett verk. Ett illustrativt exempel är Edgar Allan Poes tes om att det mest poetiska ämnet i världen är en vacker ung kvinnas död.

Det är en omfattande genomgång han gör, Eco: grekiska vidunder som Medusa, guden Saturnus ätande sina söner, den stackars fabelupptecknaren Aisopos som lär ha varit ohyggligt ful och beskrivs som vämjelig, trubbnäst och plattfotad, kristusbilder där den sargade 33-åringen lipar och blöder så det står som spön i backen, helvetesskildringar där bleka kroppar trängs i koppargrytor bredvid Dantes rödsprängda Kerberos och giftgröna hydror, bondesatirernas och karnevalsfesternas besatthet av kroppsljud och komiska obsceniteter, vanskapta barn i formalinburkar och kartor över tvivelaktiga skallformer, antisemitiska karikatyrer och slutligen yngre tiders kitsch och zombiefilmer.

Lika mycket som en faktabok är Om fulhet en antologi där Ecos kommentarer fungerar som epokindelande ramverk för en generös katalog av historiska bilder och texter. Man bläddrar och djupdyker punktvis snarare än underordnar sig kronologin. Möjligen blir Eco ibland något svepande och avhandlar djävulen eller avrättningar mer historiskt-allmänt än i en närmare anknytning till fulhetsbegreppet. Angreppsvinkeln är hyfsat bred – konst, litteratur, religion och filosofi täcks in till fullo – ändå kunde det ha lönat sig med utökade ansatser åt även sociologiska, psykologiska eller mediala perspektiv. Dessutom framstår översättningen som förvånande stelbent och automatiserad.

Hursomhelst är det svårt att värja sig mot charmen hos en drygt 400 sidor lång freakshow. För en sak får man ge fulheten – den är aldrig som skönheten kan vara, inställsam, behagsjuk och lismande. Fulheten är uppriktig, det känns som att se något i vitögat.

Similar Posts:

• Jag går och metar
• Långa perspektiv
• Sicilien först
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp