Lucía Etxebarría avhandlar samtliga dessa ämnen med imponerande gott humör och språklig rikedom utan att någonsin tappa tråden eller förminska problemen som berättaren, drygt tjugoåriga Beatriz, brottas med. För att komma bort från hemstaden Madrid och det alltmer komplicerade förhållandet till bästa vännen Mónica åker hon på sin pappas inrådan till Edinburgh för att läsa engelsk litteratur på universitetet. Hon träffar Cat, en tjej som hon snart inleder ett kärleksförhållande med och utvecklar ett ojämlikt beroende av samt flyttar ihop med i en sunkig lägenhet. Genom henne kommer Beatriz i kontakt med en klubbscen som doftar tidigt nittiotal med housemusik, knark och dekadens i största allmänhet. Studierna går bra men engagerar inte, Beatriz närmar sig slutet på den fyraåriga skottlandsvistelsen och umgås löst med planer på att doktorera. Alla sådana beslut är dock underordnade den underliggande önskan om att slippa återvända till ett Madrid där Mónica är kvar, Mónica som hon inte haft kontakt med sedan hon lämnade Spanien. Det är inte bara vänskapen som måste redas upp, utan alltmer en gnagande känsla hos Beatriz att hon jämför alla andra människor, inte minst Cat, med den fulländning hon tycker sig se hos den forna själsfränden.

I växlande partier mellan livet i Edinburgh och återblickar mot de händelser som föregick flytten från Madrid väver Etxebarría samman berättelsen till en förtätad uppgörelse med minnen, livslögner och mänskliga relationer och beroendeförhållanden som Beatriz brottas med. Det lätt världsfrånvända liv av föreläsningar, uppsatsskrivande och knarkiga klubbkvällar tillsammans med det drivna och rika språket får mig att tänka på Donna Tartt och Den hemliga historien. Mycket riktigt inleds också sista delen av boken, i vilken Beatriz återvänder till Madrid för att konfrontera demoner och människor ur det förflutna, med ett citat ur denna bok:

Man inbillar sig lätt att det ligger en sanning i den där gamla plattityden amor vincit omnia. Men är det något jag har lärt mig under mitt korta sorgliga liv, så är det att just denna plattityd är en lögn. Kärleken övervinner inte allt. Den som tror det är en dåre.

Detta citat sammanfattar Beatriz och himlakropparna mycket bra. Utifrån denna insikt börjar Beatriz ta sig ur den dimma hon, bokstavligt talat, befunnit sig i under sina år i Edinburgh och bestämmer sig för att börja leva efter egna beslut, att försöka komma ur alla de invanda mönster hon handlat efter hela sitt liv. Återkomsten till Madrid skildras på en gång dramatiskt och försonande, när Beatriz söker upp Mónica för att kunna ta avstamp mot ett nytt liv.

Similar Posts:

• En utsökt spansk debut
• Bilden av ett horn
• Något för den analyshugade
• Gapar över mycket
• Wiener Blut

Men gudskelov dök spanjorskan Lucía Etxebarría upp i elfte timmen. Hon skänkte mig hopp återigen. Framtidens debutanter behöver nödvändigtvis inte vara uträknade i förväg. I ärlighetens namn hade jag faktiskt redan dömt ut dem, och det står jag för eftersom de senaste årens upplevelser luktat … ja, kattpiss. Usch. Det har varit fruktansvärt trist läsning. Bortkastad tid helt enkelt.

Annat är det med den här smått lysande romanen. Kvalitet från pärm till pärm. Den ger ifrån sig en doft av ett riktigt bra spanskt årgångsvin. Och ju mer man smuttar på raderna, desto mer berusad blir man. Jag snackar om ett lyckorus utan baksmällor. Sanna mina ord. Ty jag är en kräsen konnässör.

Historien är ändå förvånansvärt vardaglig. Det är en ramberättelse om tre systrar som är väldigt olika till person, men deras väg mot konsensus med sig själva och sin familj kantras av samma svårigheter. Olycklig kärlek, livskriser och en smula glädje avlöser varandra om vartannat. Detta hindrar dock inte systrarna att ta itu med sina liv. Min favoritsyster är den rebelliska 24-åringen Cristina. Hennes historia är minst lika skitig som alla typer Charles Bukowski skildrat i sina böcker. Med andra ord tvättäkta dirty realism. The real shit. Man kan även ana att Lucía Etxebarría lagt ner extra mycket möda på Cristinas karaktär. Gissningsvis är det också hennes alter ego, till en viss del i alla fall.

En sak hände mig under läsningens gång: mina förutfattade meningar om kvinnliga författare fick sig en rejäl pungspark.

Lucía Etxebarría har inte bara ett kaxigt och ohämmat språk utan hon har även en sund feministisk hållning som inte knäpper en på näsan om dittan och dattan i onödan.

Inte alls vad inskränkta jag förväntat mig. Men, det är helt i min smak.

Och förutom att ha rotat i den litterära kanons skattkista, ger Lucía Etxebarría en liten vink om att hon även har bläddrat en del i den "skitiga verklighetens" litteraturgenre.

Inte alls vad inskränkta jag förväntat mig. Men som sagt, det är helt i min smak.

Lagras denna spanska författartalang några år till så är chansen stor att sluresultatet når upp till en alldeles utsökt bouquet som är både sträv, kompromisslös och kultiverad.

Similar Posts:

• Real Madrid
• En väldigt osentimental sannskildring
• Wiener Blut
• Töntiga killen får snygga tjejen
• ”I år ska jag bli en bättre person!”