Veckan på dagensbok.com – Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips

Anna Carlén — Mon, 22 Apr 2013 19:29:19 +0000

För oss som bor i Stockholmstrakten är det just nu extremt gynnsamma tider när det gäller litteraturevenemang. Vad sägs om Världsbokdagen imorgon tisdag på Stockholms kulturhus, eller varför inte internationell författarscen med Sofi Oksanen på torsdag? Den som föredrar mindre tillställningar kan i stället bege sig till Slipvillan på ön Långholmen och lyssna på författarna Alberte Bremberg och Lotta Muth som läser och diskuterar text till kall öl, varm soppa och sprakande brasa.

Till helgen är det så dags för den årliga Textmässan – Stockholms egen bokmässa för oberoende förlag och tidskrifter, som vanligt på Nürnberghuset på Södermalm. Samtidigt pågår Stockholms internationella seriefestival, som i år har temat eskapism, på Kulturhuset.

Nästa vecka blir det också Botkyrka internationella bokmässa. I tre dagar arrangerar biblioteken i Botkyrka mässa på temat Europa retrospektivt – språk och identitet i dagens Europa.

På Dagensbok inleder vi veckan med Maries recension av Frälsningsarmén av Abdellah Taïa. Det är en roman om att växa upp som homosexuell man i ett marockanskt samhälle präglat av traditionella familjevärderingar. Den beskrivs som självbiografisk, vilket Marie funderar en del kring under läsningen.

På tisdag skriver Richard om antologin Cirkelns kvadratur med unga ryska debutanter. Den har flera intressanta och bra noveller, men är lite ojämn överlag menar Richard.

Till onsdagen blir det Lögn förbannad lögn och prognoser av Alf Riple, som Kari har läst. En bladvändare som ger läsaren mycket insikt till en liten ansträngning.

På torsdag skriver Anna Liv om Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo. Anna Liv tycker att detta är boken för dem som behöver få bevisat för sig att deckare absolut inte är en sämre klassens litteratur, samt naturligtvis för alla andra som diggar välskrivna spänningsromaner. Det är en nervig, tät historia med psykologiska förtecken som Anna Liv har svårt att släppa ifrån sig, både fysiskt och psykiskt.

Vi ger er också en Dystopisk lördag då Björn skriver om Karin Tidbecks Amatka – skitig, urtvättad och helt fantastisk blandning av sovjetisk SF och svensk diskbänksrealism, som utspelas i en värld där alla föremål och begrepp måste få en betydelse påtvingat sig och fastslaget med partibeslut för att inte lösas upp i intet. Kari har läst Varma kroppar av Isaac Marion. En bioaktuell kärlekshistoria ur zombieperspektiv. Ella skriver om Sofia Nordins En sekund i taget, om 13-åriga Hedvig som blir ensam kvar efter en feberepidemi. Camilla skriver om andra delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi och Ella skriver om den tredje, samt om bonusnovellerna Delirium stories. Och så blir det första delen i Rachel Cohns blivande tetralogi, Beta, om en tonårsklon på den exklusiva semesterön Demesne.

Veckan avslutas med Linas text om Bunkern av Hanna von Corswant. Vad som börjar som en fenomenalt läskig thriller slutar tyvärr närmare magplask, tycker Lina.

Lotta Muth "Tonar ut i vitt"

Håkan Kristensson — Mon, 04 Feb 2013 23:00:08 +0000

Tänk dig att som läsare få känna ett oförargligt, sympatiskt samspel med berättaren. Att själv få söka sig djupt in berättelsernas avskalade språk. Bunden till ytan men hur samspelet sänker lyktor djupt ned i vårt mänskliga bråddjup, med undertoner eller rakt på sak konkret. Hur läsprocessen blir stundtals fruktansvärt skrämmande, samtidigt ljuvlig, med denna förutsättning.

Den här boken underskattar inte läsaren. Lotta Muths novellsamling är så bra som du själv gör den. Författarens berättande, ofta satt i jag-form, ibland växlande tredje-person, får mig att enkelt hitta vägen in i dessa utdrag, som i läsprocessen bildar detaljrika, sagolika berättelser. Ett utdrag av tänkande, en så verklig människa – ytor som krackelerar och ger läsaren äran att själv söka mening i sprickorna. Jag upplever att Muth har en stark vilja att visa på hur människans själsliv ofta ligger dolt i en genomtränglig förenkling. Hon döljer inte det fula, det sjuka, det befläckade, hon döljer inte heller det vackra i det fula och det sjuka i det vackra.

Språket är oerhört välkomponerat och enkelt. Förmodligen genom Muths förmåga att väva in tankemönster och dialoger i ett medryckande och lustbetonat sinnligt berättande. Hon lyckas också berätta tystnaden, bristen på ord. Dialogen är sparsmakad, tillslut behövs inte orden längre. En ”uttunning”, detta krävande ord ingår i Som det skett en uttunning, den första novellen i samlingen. Detta ord präglar med några undantag alla noveller. Jag tyckte att det var ett ansträngande ord och fick uttala det högt för mig själv. När jag läst klart den sista novellen, förstod jag att ordet fyller ett syfte. Det ska vara svårt. Kris, sorg och förtäckt rädsla, ordet är till för att störa: Boken är en mästerlig beskrivning av människans behov av relationer eller sammanhang, som sedan med tiden, gradvis tonar ut i vitt eller leder till fullständig galenskap. En pågående process vi alla vill förneka, men så uppenbart för oss som är från varandra, med varandra.

Bristen på ord, ord som krävs för närhet, trots att alla ord förmodligen är sagda. Den då poänglösa dialogen, våra strategier för att stå ut eller förtränga tomheten som uppstår, eller en avsaknad som ofta leder till ett bedrövligt och ibland patetiskt förfall. Detta är en tematik som intresserar författaren oerhört, vilket skapar en kraft att hålla läsaren kvar i denna uttunning. En uttunning som berättar allt om oss människor som varelser.

Boken består av sju noveller, främmande för varandra, men i språket föds subjektet, subjektet skapar språket, mångfacetterat och försänkt i mörka undertoner. De två längsta novellerna är den tidigare nämnda Som om det skett en uttunning och den avslutande novellen Hunger. I den möter vi ensamhetens omöjlighet. Utifrån en kvinna, Beatrice, vars vänskap töms på mening då hennes vän försvinner bort i en kärleksrelation. Kvar finns bara bräckliga minnesbilder. I denna brist, kommer hungern efter mening. Hungern som Beatrice förtränger genom att simma. Antal längder i simbassängen ökar tills hon slutar räkna dem. En sorts kanalisering av hungern, en saknad relation, en relationen som inte är möjlig. Istället möter hon Ellinor, sin motsats, mötet är våldsamt, de kolliderar och faller. För läsaren växer en gradvis förvirring fram, där Ellinor blir mer och mer omöjlig som verklig. Hos Ellinor finns ingen botten. Berättelsen är ett möte med kris, där den omöjliga och destruktiva Ellinor, blir till ett möte med en själv. Sitt förträngda jag, gråsvarta tankar och hungern efter mening som kanaliserats bort av strikt fysisk disciplin och ytlig konsumtion. När den brister, brister det mesta.

Bland de andra, lite kortare novellerna, med stilistiska titlar som Lek Regn; ett äktenskap som dömts ut av sjukdomen Alzheimers och leder till en patetisk undergång. I Lek en lek med presenter, meningslösa inslagna saker, som i brist på uppskattning leder till mörka våldsamma undertoner. Novellen Metall om en moder, ett barn och en psykotisk skrämmande sjukdom, ett slags tillstånd efter katastrofen, essenser från ett tidigare fungerande liv. I novellen Jerhard berättas om en vintrig vandring ut på en sjö där vännen Jerhard påstår att det finns en stor val under det tjocka islagret. Fantasin som blir frenetisk och tillslut destruktiv. Den tycks sprungen ur faderns alkoholism, ett barns strategi att förtränga sina trauman och leder till ett starkt behov att visa att fantasin är verklig. Under den döljer sig djup fruktan och tragik.

I novellen om Jerhard känner jag för första gången en viss disharmoni. Det är en fantastisk berättelse, men den bryts av en händelse där det berättande barnet möter Jerhards pappa, oframkomligt berusad, liggande i ett dike. Detta bryter berättelsen lite, varvid den inte känns helt färdig, inte genomarbetad nog. Där Lotta Muth har sin gränslösa talang, att väva in med undertoner, skulle denna brytning, för berättelsens skull – möjligen gradvis vävas in och göras större. Novellen är för kort för den rymmer så mycket kreativitet och kraft. Den skapar sällan möjligheter för läsaren att stanna upp och reflektera.

Man måste läsa novellerna genomgående försiktigt och omsorgsfullt – annars kan nyanserna och syften lätt förloras.

Lotta Muths debut är ett mästerverk i att skildra människan i tänkande, i reflektionen och i brist eller överflöd av intryck. Läsaren möter olika livsöden, livet som för oss alla är i förfall. Många faller fort, andra fortare, en del fortast. Muth gör oss påminda om detta, med ett säreget och unikt språk som i sin enkelhet är skimrande vackert och bildrikt. Här har vi en författare som vill och kan berätta. I avvaktan inför ett ofrånkomligt rikt författarskap, läs Tonar ut i vitt. För i språket finns berättelserna. Du och berättaren, i samspel.

dagensbok.com » Lotta Muth

Veckan på dagensbok.com – Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips

Similar Posts:

Lotta Muth "Tonar ut i vitt"

Similar Posts: