Och en riktig resa är det. I kronologisk ordning går den från ett rundabords-samtal initierat av Nöjesguiden 1993 till en utskrift från en radiopod 2016 med Lotta Lundgren (som jag tidstypiskt nog fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gör och vad hon är känd för).

Men boken inledes med ett av Andersson Wijs första journalistjobb, en artikel ur Svenskan från 1990 avtryckt i faksimil där han besöker fiket Söderhof i Stockholm. Ett impressionistiskt stycke som andas pilsnercafé och söderromantik och som på något sätt får nittiotalet att kännas lika avlägset som fyrtiotalet. Vi får också i ett fint kapitel följa Anderssons väg in i journalistiken via Svenska Dagbladet, Nöjesguiden och Z-TV. Det är en personligt hållen tidsskildring som bildar brygga till det egentliga innehållet: de dryga fyrtiotalet personer som kommer till tals mellan pärmarna här.

Andersson har en bakgrund inom frikyrkan och är väl förtrogen med kristendomen och andligt sökande; det här är något som ger många av intervjuerna en något annorlunda vinkling. Ingen verkar heller ha något emot att tala ut om tro och tvivel med Andersson vars insiktsfulla och respektfulla frågor verkligen lyfter intervjusituationen. Jag skulle vilja säga att vi i varje samtal i denna bok har två stjärnor som tillsammans skapar texten. Det är mer samtal och lite mindre intervju än vad som vanligen är fallet.

Jag nämnde att radiopoden 2016 kändes tidstypisk. Att läsa den här boken från pärm till pärm blir som en tidsresa. Det är mycket som förändras längs vägen, inte bara de välkända teknikskiften som det refereras till men också när det gäller vilken typ av personer som står i rampljuset. Från Ulf Lundell till Veronica Maggio, från Olle Adolphson till Filip och Fredrik. Det är trots allt lite skönt att en av de sista intervjuerna är med en tillbakablickande Ola Magnell.

Och samtidigt: rundabordssamtalet 1993 med Olle Ljungström, Jens Orback, Amanda Ryman och reklammannen Joakim Jonason (varför känner jag behovet av att förtydliga vem Jonason är, är inte reklamare lika kända som artister i dag?), ger en annan upplevelse. De diskuterar bland annat populistpartiet Ny Demokrati, USAs president George Bush, Kuwaitkriget och oredan i Mellanöstern och den närmast apokalyptiska känsla de upplever. Det är som om inget har hänt på tjugofem år. Namnen är utbytta men det känns som nästan exakt samma röra trots att vi så lätt inbillar oss att vår tid nu är unik. Jag vet inte om det mest är deprimerande eller om det kanske ger ett nyttigt perspektiv på samtiden.

Trots att det är nästan 500 sidor prat så är det sällan tråkigt. I alla fall om du som jag gillar långa ingående samtal med människor som har något att säga utan att det för den skull alltid behöver vara briljant eller jätteintressant. Men det är det som är Anderssons styrka; hans samtal är på allvar och det är det som skiner igenom. Möjligen är väl en kort telefonintervju med Jeff Buckley lättviktig, situationen den gjordes under förklaras i Andersson Wijs egen kommentar, men den kan ju å andra sidan fungera som en relief; så här platta är de flesta intervjutexter vi läser.

Om jag å andra sidan ska framhäva några av de stycken där det bränner till kan jag nämna ett nästan surrealistiskt samtal med prästen och författaren Bengt Pojhanen om Laestadianism och kommunism, Bodil Malmstens rakryggade avståndstagande från offertänkande och hennes starka tro på att samvete naturligtvis är möjligt utan tro och Ola Magnells enkla konstaterande att de renläriga marxister som angrep honom på 70-talet för att han tjänade kosing nu sitter i styrelserna för börsnoterade företag och har astronomiska fallskärmar. Axplock, små fragment som binder ihop då och nu.

Så, vare sig du är intresserad av populärkultur, konst, litteratur, artisteri, politik eller andlighet, så har du här i dialogform en tidskrönika som berättar något intressant om Sverige från sjuttiotalet till nu.

Similar Posts:

• Blues från Sverige
• Tidsresa med fjärrtåg
• Bo Balderson avslöjad! Eller?
• En gränsmänniska
• På promenad i den språkliga trädgården.

Med mycket humor och stor kunskap går Lundgren metodiskt igenom vad man behöver ha i sitt kök, hur man går till väga när man handlar bra råvaror, hur man smaksätter sin mat och vad man gör med olika styckningsdelar som finns i köttdisken. Dessutom ges historiska tillbakablickar, kängor till matindustrin som den ser ut i dag och ett härligt, sprudlande kapitel om mat och feminism.

Recept finns det inte så många av och de flesta är insprängda i kapitlen som övningar. Jag har testat två av recepten: en söt och smakrik soppa på blomkål och päron och smaksensationen black bean chili. Recepten är lätta att följa och har en hög detaljnivå som gör att man verkligen får till det och det smakar fantastiskt!

Jag tror att alla, oavsett diet, har glädje av den här boken eftersom den främst lär en hur man skall tänka kring matlagning och det behöver vi ju alla oavsett vilka råvaror vi avstår från att äta.

Boken avslutas med det mest geniala av allt, ett kapitel om improvisation. Större delen av detta kapitel består av listor där man får se vilka råvaror, smaker och kryddor som gör sig bra tillsammans. Dessa listor är menade att fungera som utgångspunkt i matlagningen i stället för vanliga recept.

Similar Posts:

• Inga konstigheter, bara godsaker
• Modern husmanskost med gammalt tänk
• Det dagliga brödet
• Inget för nybörjare
• Vardagsvego för alla