Anna Day "Fandom"

Katze Collmar — Sat, 14 Jul 2018 22:00:12 +0000

Som de flesta i mitt liv vet är jag ett stort fan av Harry Potter. Jag har läst alla böcker ett femtiotal gånger, sett filmerna nästan lika många gånger, spenderat timmar med att diskutera detaljer Harry Potters värld med andra fans, klätt ut mig till karaktärerna, läst fanfiction, och pinsamt nog, även skrivit en del fanfiction själv. Självklart har jag funderat på hur det skulle vara att leva i J.K. Rowlings magiska värld, är övertygad om vilket elevhem jag skulle hamna i (Ravenclaw), funderat på hur jag skulle hantera utmaningarna som huvudkaraktärerna ställs inför, fantiserat om att skicka ugglepost och bli bästis med en husalf (vila i frid, Dobby). Eftersom jag vet hur det är att älska en boks värld så mycket att man nästan känner att den är verklig, tyckte jag att premissen för Fandom lät väldigt spännande: Violet och hennes vänner är superfans av boken Galgdansen och allt som har med den att göra. När de åker till Comic-Con för att träffa några av skådespelarna i filmen Galgdansen, förflyttas de plötsligt in i Galgdansens värld.

Violet och de andra går ut starkt med att råka ha ihjäl bokens hjältinna Rose, och Violet tvingas att själv axla ansvaret och spela samma roll i handlingen som Rose gjorde. Galgdansens värld är dock inte ett mysigt ställe som Hogwarts, utan snarare en mer extrem variant av Hungerspelen. De genmodifierade supermänniskorna (”gemmarna”) har tagit över världen och använder de icke-modifierade människorna (”imparna”) som slavar. Anna Day tar i från tårna för att man verkligen, verkligen ska förstå hur hemskt allt är för imparna (allt är jättesmutsigt! De bor i illaluktande kåkstäder! De tvingas ha en slavtatuering med sitt slavnummer! De blir stympade! Våldtagna! Sover på obekväma madrasser!). Hon förlorar helt sinne för proportioner; att medelklassungarna från jorden äter en gryta som innehåller råttkött (äckligt!!!) är minst lika illa som att en av dem senare riskerar att få händerna avhuggna, och definitivt värre än att stympade impar används som prostituerade för gemmar med amputationsfetischer. Det sista nämns mest i förbifarten.

Violet, Violets vän Katie, och Violets lillebror Nate tas alla för impar, medan deras vän Alice (som är lång, smal, och jättesnygg) tas för gem. Dels förstår jag inte vänskapen mellan Violet, Katie och Alice överhuvudtaget. Violet och Katie är konstant avundsjuka på Alice utseende, och missar inte ett enda tillfälle att uttrycka skadeglädje när Alice blir förnedrad eller på annat sätt råkar ut för något hemskt. Alice i sin tur får inga andra egenskaper än att hon är otroligt snygg och ganska självupptagen, men ändå ska man tro på att de tre tjejerna faktiskt uppriktigt tycker om varandra och är bästa vänner. Jag köper det inte, inte för en sekund. Och jag är trött på att den här sortens vansinnigt toxiska beteende tjejer emellan framställs som någon standard för kvinnlig vänskap. Om du föraktar dina vänner, skaffa nya vänner.

Sen går det inte att komma ifrån att Fandom är dåligt skriven. Jag kommer tyvärr inte på något snällare sätt att uttrycka det på. När karaktärer i boken överhuvudtaget får några personlighetsdrag alls så är det genom att jämföras med karaktärer i andra populära (betydligt mer välskrivna) ungdomsböcker. Den och den är precis som Jacob i Twilight, en annan är som Gale i Hungerspelen, en tredje är minsann en blandning mellan Tris i Divergent och Katniss i Hungerspelen. Det är okej att läsarna själva drar de här slutsatserna, men att som författare låta bli att beskriva och utveckla en karaktär på egen hand och istället hänvisa till en annan författares karaktär känns som en billig genväg.

Själva ordet ”galgdans” syftar till när gemmar för skojs skull (eller för påhittade brotts skull) låter hänga impar offentligt. När människor hängs tenderar de att sparka med benen, och det kallar gemmarna för att imparna dansar. Genom hela Fandom återkommer Violet hela tiden till meningen ”Om en vecka ska jag hängas”, och räknar ner. När hon för miljonte gången tar upp att hon ska hängas om ett visst antal dagar är jag så trött på både henne och Galgdansens halvhjärtade kopia till dystopisk värld att jag önskar att hon kunde hängas nu, så att boken äntligen skulle ta slut.

Det finns många bra dystopiska ungdomsböcker, Fandom är dessvärre inte en av dem. Vill du läsa bra dystopi och blanda in lite äventyr? Läs om Hungerspelen. Har du redan läst Hungerspelen för många gånger och är sugen på något nytt, men med en lika välskriven huvudperson som Katniss? Prova Lizette Edfeldts spännande debut Brännmärkt. Är det mer fandom-aspekten du är intresserad av? Rainbow Rowells Fangirl. Fanfiktion förklätt till vanlig roman? Inget slår Gå Vidare av Rainbow Rowell. Slösa inte bort tid på Fandom när det finns det så många andra bra böcker som bara väntar på att bli lästa.

Lizette Edfeldt "Brännmärkt"

Katze Collmar — Wed, 31 Jan 2018 23:00:36 +0000

Brännmärkt är en ny dystopisk roman för ungdomar, men om någon tänkte att den bara är ytterligare en i högen av medelmåttiga dystopier som getts ut de senaste åren, så har hen väldigt fel. Det går inte riktigt att förneka att dystopier är det nya svarta i ungdomslitteraturen, och därmed tar popularitetskronan från vampyrromanen, men även om Brännmärkt delar många egenskaper med en ”vanlig” dystopi, så sticker den ut.

Adeline Theta lever i ett strikt hierarkiskt samhälle, där befolkningen som blivit kvar efter hundratals år av miljöförstöring, epidemier och naturkatastrofer har delats in i tio rang. Adeline tillhör Theta, den åttonde rangen, och driver tillsammans med sina systrar och sin alkoholiserade far en köttaffär. Hennes liv består av att slita med att stycka kött, och hoppas att Imperiets soldater (rang: Gamma) och deras maktmissbrukande general inte ska ta ut sitt klasshat alltför mycket på henne och hennes närstående under sina godtyckliga inspektioner. Vänskap över ranggränserna är strikt förbjuden, och bestraffas med döden.

Såhär långt kan man nog känna igen drag från många andra dystopier: den extrema indelningen i namngivna samhällsklasser som alla har en specifik uppgift förekommer till exempel både i Pierce Browns Rött uppror, Ceremonin av Kiera Cass, och även i Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Den tuffa hjältinnan som bara vill överleva och skydda sin familj, men istället dras in i maktspel och tvingas att kämpa inte bara för sin, utan alla sina jämlikars, överlevnad känns igen från till exempel Katniss i Hungerspelen, medan de högteknologiska aspekterna av Adelines infiltration drar tankarna till Kincaids Diabolic.

Trots att det går att hitta många likheter med andra böcker som släppts det senaste decenniet är Brännmärkt något av en unik skapelse. Edfeldts världsbyggande slår orimligt populära Pierce Browns scifi-universum med hästlängder. Personutvecklingen Adeline går igenom kan mäta sig med Katniss, och sopar helt banan med den onödigt brutala Diabolic.

Bara en sån sak att hjältinnan i en episk dystopi får mens känns som något att hylla Brännmärkt för. Trots att det är en så liten detalj, så är det något som hälften av jordens befolkning måste hantera, och som inte lär hantera sig självt bara för att man befinner sig i en dystopisk framtidsskildring. Edfeldt har även hanterat könsaspekten med bravur – i Brännmärkt spelar din rang roll, inte ditt kön eller vilket kön du gillar att ligga med. Adeline har haft romanser med både killar och tjejer, och det är ingen stor grej. Det är bara så det är.

Även om man struntar i de ideologiska aspekterna av Brännmärkt, så är det oerhört spännande läsning. Jag hoppas innerligt att Edfeldt håller på med en uppföljning, för jag kan inte sluta tänka på Adeline och hur det går för henne. Edfeldt hör till en ny generation begåvade svenska författare, och jag kommer följa hennes skrivande med spänning.

dagensbok.com » Lizette Edfeldt

Anna Day "Fandom"

Similar Posts:

Lizette Edfeldt "Brännmärkt"

Similar Posts: