Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Angies hjärta började skena och det pirrade i fötterna, som om de ville börja springa. ”Ni börjar faktiskt skrämma mig lite.”
”Vi skrämmer dig ..?” Mamma började skratta hysteriskt igen. ”Angie, var … var har du varit?”
”Det vet ni väl.” Det vände sig i magen på Angie. ”Scoutläger?” Deras stirrande blickar gjorde det svårt att andas. ”Scoutläger”, upprepade hon bestämt.
Pappa började gå nerför trappan. ”Scoutläger”, ekade han. ”Scoutläger?” Hans röst blev gällare. ”I tre år?”

Angie smiter ut ur tältet för att kissa. Tre år senare kliver hon in genom ytterdörren hemma, men helt utan minne av var hon varit. I hennes hjärna kommer hon direkt från lägret. Det har gått tre år sedan hon försvann spårlöst.

Liz Coleys Berövad är en sådan där bok som det är svårt att skriva om utan att avslöja för mycket. Bit för bit kommer det fram hur Angie lärt sig överleva under de tre år hon varit borta. Bortrövad.

Halvvägs in i romanen är jag imponerad över hur Coley balanserar ett så allvarligt ämne (som säkert fångat många ungas uppmärksamhet i och med flera uppmärksammade verkliga fall där bortrövade unga kvinnor tvingats leva med sina förövare i åratal) med spänningsromanens lättillgänglighet. Efter ett tag känns det dock som att författaren säljer ut den psykologiska trovärdigheten lite, till förmån för mer renodlad action (låt vara av ganska särpräglat märke). Efterordet, där Coley redogör för just vilka friheter hon tagit sig i förhållande till de verkliga medicinska förutsättningarna, underbygger onekligen den känslan.

Jag gillar att Angie verkligen är en överlevare, men det blir som att romanen tar väl lätt både på vad som har hänt henne och hur hon kan hantera det. Att försöka förstå vad för fruktansvärt man varit med om, vilka spår det fortfarande sätter, när minnet bara är ett enda svart hål – och så dessutom fungera i en vardag där man, som man upplever det, gått från 13 till 16 år över en natt – det måste helt enkelt vara svårare än Coley riktigt vågar eller ger sig tid att låta det bli här.

Berövad är ändå en riktig bladvändare med ett ämne som egentligen är väl hemskt för, men som, som sagt, säkert kommer att fascinera unga läsare. Inte minst väcker den intresse för den mänskliga hjärnans fullständigt förbluffande överlevnadsstrategier.

Similar Posts:

• Att använda sin röst
• Viktigt om rasismen i USA idag
• Rhymes with bitches
• Sjutton år och farsa
• Kanske är det allt du behöver veta