För hur fångar man kärlek? Med vetenskap? Filosofi? Genom att fråga alla som kommer i närheten? Mucha har testat alla varianterna. Hon har läst vetenskapliga studier, filosofiska och psykologiska teorier och inte minst intervjuat hundratals personer i åldrar mellan 8 och 95 år om hur de uppfattar kärlek.

Kanske har det att göra med att den senaste intervjubok jag läste var Lisa Taddeos Tre kvinnor, som utgår helt från långvariga och enormt närgångna intervjuer med titelns kvinnor. Ämnet är för övrigt detsamma som Muchas. Det är lust, förväntningar, behov och relationer som står i centrum. Men där Taddeo är drabbande och påträngande känns Mucha snarare … duttig. Hon försöker fånga allt och blir därför stående med, tja. Någonting är det ju.

Love Factually är ganska underhållande att läsa. Den befinner sig i någon sorts gränsland mellan reportagebok, journalistiskt referat och självhjälpsbok. Där finns en hel del tänkvärda reflektioner och fakta. Människors tankar och formuleringar om lust, uppväxt, familj, partnerskap, otrohet, åldrande – kärlek hänger ju tätt ihop med det mesta av mänskligt liv. Samtidigt undrar jag om alla dessa småintervjuer, ständigt gjorda liksom i förbifarten, egentligen säger så mycket. Det där vi lyckas formulera, hur mycket säger det egentligen om hur vi faktiskt fungerar?

De allra flesta säger sig ju till exempel aldrig kunna tänka sig att vara otrogna mot den de älskar – tills de är det. Nästan alla som misshandlar sin partner säger sig göra det för att de älskar hen så mycket. Och inte minst: de flesta vuxna människor säger sig begripa att en fungerande relation kräver en del arbete – men begriper vi det på riktigt?

Mucha tar – bland så mycket, mycket annat – upp förväntningar och bilderna av kärlek och sex i romantiska komedier, Disneyfilmer, pornografi. Är så att säga kvinnor från prinsessplaneten och män från planeten porr, och kan de i så fall mötas? Jo, frågeställningen är lite klichéartad, men. Av amerikanska 20-29-åringar trodde i en studie hela 88 procent att det någonstans därute finns en ”själsfrände” särskilt för dem. Då är det ju bra med verktyg som Tinder, där man bara snabbt kan swipa vidare när personen inte visar sig vara Den.

Fast jag nämnde väl att Mucha ibland närmar sig självhjälpsboken? På gott och ont, kanske ska tilläggas, för vem behöver inte ibland en självhjälpsbok? Till exempel skriver hon, apropå ”Extravagant expectations”:

Unrealistic expectations oversimplify relationships. They also provide a point of comparison – except humans are flawed and imperfect, whereas expectations can be as perfect and flawless as your imagination can muster. That means that when you compare the two you will inevitably be disappointed and there may be nothing that your partner can do to change that.

Det kan väl få vara en sensmoral att ta med sig över Alla hjärtans dag?

Similar Posts:

• Dags att bli två!
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Kärlek har ändrat karaktär?
• Hur ska man hantera sina ex?

Det är där Lisa Taddeo börjat, i alla fall, fast först med mäns lust. ”Deras begär. Detta att de kunde vräka hela riket överända för en kvinna på knä.” Snart upplever hon emellertid männens berättelser som onyanserade, klyschiga, tröttsamma.

Männens berättelser började flyta ihop. I några fall var uppvaktningen utdragen, i en del fall liknade den närmast uppfostran, men de flesta berättelserna slutade i orgasmens hackiga krampande. Men medan mannen fick motorstopp i utlösningens salut upptäckte jag att det var där kvinnan började få upp farten. Kvinnans upplevelse av samma händelse kunde vara komplex och vacker, ja rentav våldsam. Bland annat därför var det de kvinnliga delarna av intermezzot som i mina ögon kom att bli en bild av hur åtrå kan se ut idag.

Jag representerar möjligen Tre kvinnor illa genom att ge Taddeo så här mycket utrymme, för i merparten av boken – överallt utom i förord och efterord – finns Taddeo inte med. Där återges de tre kvinnornas berättelser detaljerat, närgånget och klart skönlitterärt gestaltat. Utan filter, synbart.

Men hon finns ju där. Hon har sökt upp och fastnat för just de här tre kvinnorna på något sätt, hon har funnits med i deras liv i många år, mejlat, pratat i telefon, intervjuat familjemedlemmar och bekanta, flyttat till deras hemorter och deltagit i deras liv. Nog måste det ha påverkat? Att formulera sina erfarenheter och känslor inför någon annan, formar inte det i sig berättelsen?

Jo, det är omöjligt att skriva en sådan här bok utan den påverkan och, missförstå mig rätt, jag är glad att den blivit skriven. Den är rasande intressant och suggestiv. Jag sugs verkligen in i kvinnornas berättelser, och jag skulle kunna prata om deras erfarenheter och boken länge, länge. Men jag uppfattar samtidigt inte författarens sätt att hantera sin berättelse som riktigt renhårigt. Hon finns ju där, ofrånkomligen, som ett filter mellan läsaren och de intervjuade kvinnorna, men vill inte riktigt låtsas om det.

Exempelvis är det oklart exakt när och hur journalisten kommer in i deras liv. Maggies, till exempel. Maggie har som tonåring haft en relation med en av sina lärare. När hon är tjugotre år gammal ställs han inför rätta för det. Hon är en strulig ung tjej, lite självdestruktiv, med dåliga servitrisjobb och alkoholiserade föräldrar, från fel sida av staden. Han är gift, trebarnsfar och har precis blivit utnämnd till North Dakotas bäste lärare.

En frustrerande stabil tillvaro – men också en bakgrund av sexuella övergrepp – har däremot Lina, en hemmafru vars man vägrar att ens kyssa henne. Hon har materiellt allt hon behöver, men känslomässigt är hon en avgrund av längtan, beredd att slänga den ordnade tillvaron över ända för minsta vink från sin gamla tonårskärlek.

Sloane, slutligen, har en urban överklassbakgrund. Hon och hennes man driver en restaurang tillsammans. Han gillar att se henne ha sex med andra, så det har hon, men vad gillar egentligen hon? Mötet med en bedragen hustru verkar skaka henne i grunden.

Ska jag vara ärlig läser jag nog med lika delar empati och sensationslystnad. Hur ska det gå? Har folk det verkligen så här? Den senare frågan är möjligen farlig att ställa. De här berättelserna är dessa tre kvinnors, inga andras (jo, Lisa Taddeos också, förstås). Deras.

Similar Posts:

• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Överskattad undergång
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Jag är din man, Geir