Det ska vara en sällsam fortsättning och det är det, inte bara sällsam som fortsättning betraktad utan sällsam som helhet, om det ens finns en helhet. Plötsligt framstår det jag uppfattade som splittrat och splittrande i den förra romanen som ganska väl sammanhållet, sambanden som logiska. Här är det kollage och upprepningar, mardrömmar och verkligheter. En grupp döda människor på en ö, andra människor som dött tidigare, kanske inom ramen för 1989, kanske inte. Svaren var visst inte så entydiga ändå, eller går inte att acceptera för somliga.

Persongalleriet flödar över och handlingen är svår att reducera till några meningar – det är för mycket, för spretigt för det. Det finns mystiska dödsfall och en polis men spänningselementet är mer en dramaturgisk gimmick än något verkligt bärande. Det är en fiktion i lager på lager, där gestalterna protesterar mot sin gestaltning.

Det är förvirrande men på sina ställen väldigt roligt, som i en ensidig mailväxling där en ung kvinna skriver om sina drömmar vad gäller mode och design – hon har en modeblogg, vill starta ett showroom. Hon berättar om sitt arbete på ett produktionsbolag, där hon är lägst i hierarkin och sliter dygnet runt för hoppet om att avancera. Hon framstår som parodisk men nog finns det också en skarp kritik mot hur media- och kulturbranschen byggs av unga människor med drömmar, rimliga eller orimliga, som är beredda att arbeta på det sättet. Och då fastnar skrattet i halsen.

Romanens hjärta är ändå systrarnas antikvariat och det är återigen där jag trivs bäst och känner mig hemma, bland böcker och citat – och oförmågan att göra sig av med de förra. Allt som oftast placeras böcker i hyllan för sådant som inte säljs och på en vägg läggs citat till citat. Texten som livsluft och raison d’être. Livet i litteraturens bakgrund.

Medan jag läser känner jag att jag borde läsa om 1989, för sådant jag glömt, för ytterligare pusselbitar, men samtidigt är det något behagligt med den krängande osäkerheten. Det är som om spänningsromanen kastat loss, släppt alla förtöjningar. Kanske på väg mot en fyr, à la ett av modernismens portalverk, Virginia Woolfs Mot fyren, som det utöver själva lånet av titeln finns många anspelningar på, kanske mot något annat, ett textens sammanbrott à la James Joyce.

Men håller det? Nja, inte riktigt. Det blir lite för enkelt och lättvindigt – att inte låta alla frågor besvaras skapar inte alltid en komplexitet utan kan leda till ett visst mått av ointresse. En tillkrångling för sakens skull likaså. Och det återkommande mantrat ”jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv”, som i stället för att fördjupas mest blir en refräng. Ändå avslutar jag min läsning med att fundera på vad de kommer att ta sig för nästa gång, för en nästa gång blir det säkert och jag kommer att kasta mig över det verket också.

Similar Posts:

• En roman som vill vara lite för mycket
• En dag som rymmer så mycket
• I Johannes förtrollade värld
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Vems är språnget, textens eller läsarens?

Medan jag läser hinner jag vackla och ändra uppfattning hur många gånger som helst. Så många små saker jag tycker om men också sådant som är mer än frånstötande. Det är splittrat och ojämnt och bitarna fogas inte samman på något särskilt snyggt sätt; den där mer deckarartade historien blir aldrig särskilt intressant, samtidigt som det är den som ska vara sammanhållande, den som ska göra då och nu till ett helt.

Dået: i slutet av 1980-talet firar ett par familjer påsk tillsammans varje år på ett pensionat i Gudbrandsdalen i Norge. Det är ”same procedure as last year” närmast in absurdum och familjemedlemmarna berättar små och stora saker i egna kapitel. Det är de olyckliga äktenskapen och det är tonåringarna som famlar efter varandra men inte riktigt når fram. Det är missbruk och förnedring, otrohet och fruktansvärda förluster och så årliga låtlistor, som en kavalkad av vad man lyssnade på då.

Nuet: två systrar, inte tvillingar men närapå, pratar böcker, böcker, böcker – tills deras mor hittas död i Norge och boksamtalen går över till och blandas med funderingar över den mamma de kanske inte alls kände så väl som de tror – vilka är människorna på fotografierna och i gästboken och vilken är kopplingen till Suzanne Brøgger? Ledtrådar samlas och skärskådas våren 2013, samtidigt som de i slutet av 1980-talet famlande tonåringarna famlar vidare, var och en på sitt håll. Den ena efter den andra, den andra efter sin dotter, som famlar hon också, men på ett synnerligen hårdhänt sätt.

Faktum är, att några av denna dotters avsnitt är bland det vidrigaste jag läst. Detaljerade våldtäktsscener med en kvinnlig förövare har jag nog faktiskt aldrig sett förr, och när det dessutom är ur hennes perspektiv de skildras, det är i hennes tankar och känslor man får vara. Nej, jag värjer mig verkligen och dessvärre tycker jag inte att de tillför något till handlingen. Därtill finns också avsnitt med en icke namngiven berättare, det som också ska vara en sorts mysterium, och även här tycker jag att det känns lite överflödigt, liksom ett par plötsliga direkta tilltal till läsaren från den allvetande berättaren.

Däremot tycker jag om systrarna som talar om litteratur och författare som om sina vänner och närstående; det är kärlek och frustration och besvikelse och nästan gräl, så där som när man verkligen lever sig in det man läser. De trånar efter Julian Barnes, är sura på Gillian Flynn och hyser en blandad beundran och avsky för Ted Hughes. Ibland är det väldigt pretentiöst men jag kan känna igen den sortens resonemang. Jag vill tro att de är en sorts fiktionalisering av de författande systrarna, att samtalen har någon sorts verklighetsbakgrund, liksom funderingarna kring om de inte ska skriva en roman tillsammans. Och det är väl inte en alltför vild gissning att låtlistorna är hämtade från Lindas och Sigrids egna blandband.

Det jag tycker är bäst – och mest sorgligt – är den där kärlekshistorien som aldrig blev av, de vilsna tonåringarna som var så nära och sedan förlorade varandra, eller tappade bort. Den där idén om den första kärleken som något som går utanpå det mesta är jag väldigt svag för, och ännu värre är det när det kanske, kanske skulle kunna finnas en liten chans att göra om och göra rätt.

För övrigt ska jag nog ta och läsa Suzanne Brøgger.

Similar Posts:

• Utan andra förtöjningar än litteraturen
• Lite för mycket Linda
• Karin Boye-reboot
• Den gåtfulla Elizabeth Finch
• Min generations ikoniska besvikelse?