Berättelsen i 36 urnor: En historia om att ha fel utgår från Sirpa Kähkönens relation till sin mamma och delvis också relationen till morföräldrarna. Sirpa Kähkönen är författare, som i en romansvit har levandegjort kvinnors liv i staden Kuopio under vinter- och fortsättningskriget. Undersökningarna i arkiven som rör tiden för inbördeskriget utmynnade i romanen Granitmannen och sakprosaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger. Historieforskningen har utgjort en stor del i Kähkönens karriär och dessutom har hon varit ordförande i finska PEN-klubben och i Folkbildningssällskapet.

Åh, så stark hennes tro har varit på berättelsens kraft. Samtidigt har skrivandet varit ett sätt att vara flitig och ta vara på möjligheter som inte gavs de tidigare generationerna. Morfar fängslades på grund av sin politiska tillhörighet, mamman som med sin utlevande personlighet råkade ut för en trafikolycka som 16-åring.

Kähkönen får även den här gången fatt i bokstäverna för att sätta samman dem till ord, meningar och stycken. Men här uttrycks ett ifrågasättande, hon distanserar sig från sin egen duktighet och sin författartalang. Resultatet liknar därför ingen roman, inte heller en biografi. Finland har sin historia och tyngden på axlarna som följt av krigen släpper aldrig. I associationsflödet finns också den forntida mytologin, därav Tuonis jungfru som har uppgiften att ro över den döda mamman till Tuonela, underjorden.

Berättaren sitter med bouppteckningen under en enda natt, och det är ingen vanlig lista med fastigheter, besparingar eller tavlor. I stället är det frågan om vändpunkter som kantat familjehistorien och de första kopplas till en kofta, en tom papperspåse för karameller, en frusen kålrot. Tuonis jungfru sitter bredvid som stöd eftersom mammans närvaro i lägenheten har något skrämmande och kusligt över sig. Dottern har en del otalt med sin mor, men det är hög tid att släppa taget. Genomgången sker strukturerat och välordnat … ända tills tankeflödet slingrar sig på småstigar, gör omtag och sällan har väl en författare så snyggt visat att det egna privata och personliga kan man inte så enkelt dela in i en inledning-handling-slut. Livet är ingen roman och ingen avhandling och minnen är komplexa och opålitliga och ordsvadan kan också sluta i

Såväl Virginia Woolf som Jamaica Kincaid skulle kunna ställa sig bredvid berättarjaget, som stöttande väninnor. Intensiteten och sanningsanspråken bränner till, föremålen är laddade och tankeströmmen går i cirklar eller ut i tomma luften. Ibland måste en författare få rada orden på varandra eller strunta i att avsluta en mening. Ett uteblivet skiljetecken är där av en anledning – nästan som för att peka på existentiell tomhet.

Skildringen har oräkneliga smärtpunkter: I släkten har funnits personer som yttrat giftiga repliker när man som mest behövt en kram. Avundsjuka mellan generationerna. Kroppsligt lidande. Är släktarvet bara taggtråd, klasshat och uttjatade mantran? Nog kan det kännas så, men i slutet anas försoningen. Så bra att Tuonis jungfru sitter i rummet och pekar på att bouppteckningen är klar med sina 36 föremål. Klockan är slagen och mamma måste gå.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Drömmen om Utopia
• Frånvaron och ljuset
• I upplevelsen av landskap och människor
• Kärlek i omänsklighetens tid

Den vackra Ruth Haas gick bort i bröstcancer 1953, när författarens mamma Ann inte var mer än fem år fyllda. Man har kunnat fastställa att kvinnorna i släkten bär på en ovanligt illasinnad cancergen och för att överlista genetiken råder läkarna Jessica Haas att låta operera bort båda brösten samt äggstockarna. Hon är bara i trettioårsåldern och därtill höggravid, vilket i kombination med mammans bortgång blir för mycket för henne. Haas hoppar av det prestigefulla psykologprogrammet för att i stället återuppta sina avsomnade litteraturstudier. Med syftet att skriva en masteruppsats – om en numera stendöd författare – begraver hon sig i Golowanjuks romaner (hela 42 stycken), plöjer som besatt recensioner, tidningsintervjuer, dagböcker och brev – rubbet!

På samma gång söker hon med ljus och lykta efter en judisk identitet.

Med mamma har linan till det förflutna gått förlorad. Till det judiska och till Förintelsen. Ansvaret hon axlat fram till nu har fallit över på mig.

Jessica Haas samlar hela familjen på fredagarna för att fira shabbat och plöjer alla avsnitt av Shtisel, tv-serien om en ultraortodox familj i Jerusalem. Dessutom börjar hon med släktforskning. Hon söker efter släktnamn på tyska Förintelsesajter och förbannar mer än en gång det faktum att hon valde franska i stället för tyska i plugget.

Ruth Haas kom från en burgen släkt i Berlin, medan Golowanjuk växte upp i det judiska gettot i Samarkand, beläget i nuvarande Uzbekistan, vid den forna Sidenvägen. En dansk bankman erbjöd sig att adoptera honom när han var nio år gammal och tog med sig honom hem till Köpenhamn. Här utbildade han sig till violinist. Senare flyttade han över sundet till Sverige.

Golowanjuks situation förblev länge otrygg. Han var homosexuell i en tid när detta var förbjudet enligt lag. Och därtill ryss! Säkerhetspolisen förvarade en försvarlig lunta om hans person. Golowanjuks uppehållstillstånd beviljades endast för ett par månader i taget, även sedan han 1937 slagit igenom som författare med den äventyrliga barndomsskildringen Min gyllene väg från Samarkand. Ruth, å sin sida, var gift med en man med förbindelser i affärsvärlden och beviljades därför uppehållstillstånd utan större problem.

Efter debuten fick Golowanjuk aldrig något riktigt erkännande i pressen, utan avfärdades som ren underhållningsförfattare. Även om det fanns kritiker som Hagar Olsson, som gick ut i strid för hans räkning, blev han med åren allt mer bitter och misstänksam.

På 1980-talet, då jag inledde min biblioteksbana var Golowanjuks böcker fortfarande i ropet. Jag minns pansarinbundna romaner med titlar som Paraplymakarens barn, Farmor är galen, Jag minns min blåa Donau jämte Mimosan blommar om vintern. Deras oblida öde är nuförtiden att samla damm i magasinet, även om ett visst intresse för Golowanjuk som person har märkts på 2020-talet i och med att två nyskrivna biografier kommit ut. Förutom Främmande fåglar: Jascha, mormor och jag av Jessica Haas Forsling har journalisten och författaren Per Enerud skrivit en levnadsteckning med titeln Det snöar i mitt hjärta.

Främmande fåglar är snarare en familjekrönika över tre generationer kvinnor i släkten Haas, än en biografi över författaren Golowanjuk, även om den också är detta. Jag tycker mycket om bokens upplägg. Det stör mig föga att tråden Jessica Haas spinner mellan Golowanjuk och mormor Ruth är i tunnaste laget. De bodde visserligen några kvarter ifrån varandra på Gärdet, Ruth läste bevisligen hans romaner och utan tvivel delade de erfarenheter i egenskap av flyktingar och judar, men framförallt är det Jessica Haas engagemang som inspirerar. Det rör sig om en imponerande, stilsäker, okonstlad, gripande och viktig debut. Läs den!

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Drömmen om Utopia
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Platsen omformar dig

Och den dagen var solen på sin vanliga plats, därovan och mitt på himlen, och den sken på sitt vanliga sätt, så skärande ljust, och fick till och med skuggorna att blekna, fick till och med skuggorna att söka skydd;

Raderna som inleder Mr Potter har en ödesmättad ton. Läsaren dras med, får möta en person som har en avgörande betydelse trots att berättaren målmedvetet går in för att beskriva något helt annat – nämligen att personen saknat betydelse.

Miljön är en ö i Karibiska havet, där människor bott i hundratals år. I enkelt byggda hus gör man det nödvändiga för att hålla sig vid liv. Ofta görs barn – som föds när tiden är inne. Exempelvis föds en pojke 1922. När pojken flera år senare arbetar som taxiförare är han med och gör ett nytt barn. Men sju månader senare har taxiföraren inte längre kontakt med kvinnan som bär hans barn.

Barnet bär sin fars efternamn men på födelseattesten i kolumnen för faderns namn finns bara ett streck. Hon lär sig läsa och skriva, något hennes far aldrig gjorde. När hon är fyra år manas hon att gå fram till sin far och begära pengar till skolböcker. Han sjasar iväg henne. Ingen fadersblick, ingen igenkänning, ingen vänlighet. Bara ivägsjasad sådär.

Möjligen skulle Mr Potter kunna vara en hämndberättelse, men nej, så kan åtminstone inte jag läsa romanen. Fadern är förvisso en helt frånvarande person och här finns avgrunder som gestaltas med tyngd. Den avvisade flickan tappar inte fotfästet, hon blir närvarande i andras liv. Därtill har hon makten över berättelsen om fadern. Men det är ingen anklagelseakt. En anklagelse förutsätter att där funnits känslor, anknytning och svek. Och anknytning har det ju aldrig varit frågan om.

Han som bara fanns som ett streck i födelseattesten ringas in. Ordet likgiltighet förekommer i texten. Likväl har något vällt in med jämna mellanrum hos berättaren. I texten speglas det genom flera omtagningar i ordpar och meningsstrukturer.

Inte bara en frånvarande fader ryms i berättelsen. Kincaid fyller romanens ögonblick med historisk svindel på ett formidabelt sätt. In glider kunskap om folkförflyttningar som berott på människans talangfulla förmåga att orsaka skada. Persongalleriet som illustrerar detta utgörs av skolläraren som avskyr de lågt bemedlade, den tjeckiske läkaren som flytt från världsdel till världsdel och taxirörelsens ägare mr Shoul med bakgrund från Libanon och Syrien.

[---] och de kunde inte tala om det, alla dessa skuggor, allt detta förflutna som hade samlats i skuggorna och fortfarande samlades i skuggorna, för skuggorna blev tätare och tätare, och mr Potter och mr Shoul kunde aldrig tala om dem, sina skuggor; världen vägrade låta dem göra det, tala om skuggorna i vilka de levde, världen skulle först skaka och sedan gå i en miljon bitar av någonting annat innan den lät dem göra det.

I sökandet efter fadern som flickan menar saknat betydelse är det ändå märkligt att finna personer som haft en avgörande betydelse för hennes födelse. När dominobrickor faller på varandra som de gjort i denna historia går det inte att värja sig – bara häpnadsfullt bekänna att alla betyder något någon gång – se det som slump, eller inte. Dimensionen är av filosofisk art och när ljuset släpps in på detta sätt, tycker jag att hon är mycket läsvärd, Kincaid.

Similar Posts:

• Kålroten i bouppteckningen
• Hänförande resa bland berg
• Jamaica Kincaids trädgård
• En appell för fantasin
• En förvriden myt i vinterskrud

Birgitta Holm har sammanställt en mythografi (författarens fyndiga ordval) över konstnären Helga Henschen, som föddes 1917 och dog som 85-åring år 2002. Eftersom Sverige är ett litet land, är det följdriktigt att Stockholm är ännu mindre. Konstnärer och författare känner ofta varandra. Birgitta Holm har nämligen lekt tillsammans med Helga Henschens ena systerdotter ute på Djurgården där Henschen tillbringade sin barndom, ungdom och delar av det tidiga vuxenlivet.

Jag kan tänka mig att urvalet av händelser ur en privatpersons liv är svårt att göra. Vad är utlämnande? Vad är präglat av de egna preferenserna? Här tror jag att Holm gjort helt rätt som frågat nära familjemedlemmar och vänner till Henschen under skrivandet av biografin. Boken börjar med beskrivningar av åtskilliga relationer och namn. Familjen Henschens tentakler sträcker sig till många andra högreståndsfamiljer. Att passion diskuterades och tillämpades ganska stort i de nämnda släkterna får också en ganska stor plats i inledningen.

Henschen gick i föräldrarnas spår, i synnerhet förädlade hon mamma Signes vision om att förena kärlekskrav med studier och yrke i Ellen Keys anda. Hon öppnade kranen såväl till den omvälvande kärleken som till den konstnärliga ådran. Mamma Signe var ett stort stöd – månne lite för symbiotisk bindning mellan dotter och mor. Relationen till fadern var mer distanserad. Nej, distans är milt sagt. Är inte det här ett exempel på faderns oförnuft och brist på förståelse för sin dotter?

”Om Folke någon gång blir synlig så är det som försvarare av fasaden. Inga svagheter fick finnas i hemmet. Inte ens närsynthet. [- - -] Och när fröken i skolan till slut säger åt Helga att hon måste tala med sin pappa om att hon behöver glasögon vet hon inte vad hon ska göra: ”’Pappa har sagt att det behövs inte’, sa jag, ’det är ingen som har glasögon hemma hos oss.’”

Havsskärgården var en frihetens plats i ungdomen och Henschen tog vara på möjligheter att resa både i Sverige och i Europa trots liten reskassa och hinder som uppstod med andra världskriget. Möten med olika miljöer och människor lämnade spår i henne. Under tiden med förste maken Peter Weiss var ännu inte navelsträngen med modern klippt, vilket Weiss återkom till i sin roman Brännpunkt (tyska originalets namn Fluchtpunkt). Bidragande var kanske de rädslor som väcktes i Henschen när Weiss omgav sig med kulturmän som hade ett mörker inombords. De blev föräldrar till dottern Randi, men båda hade en bild av fri barnuppfostran – vilket gav skadliga återverkningar för barnet. Hon forslades ständigt mellan olika hem, fick uppleva en fasansfull vistelse på barnbyn Skå och gå i skola på olika orter under uppväxten. Både pappan Peter Weiss och mamma Helga Henschen var upptagna med arbete och resor.

Kritiker hyllade Henschens keramik. Hon fick uppdrag att illustrera Gröna visboken och håvade in ännu mer beröm. Jag uppskattar att Birgitta Holm lyfter fram Henschens talang för karikatyrer som senare utvecklas till små satirteckningar i 70-talets fack- och dagspress.

De offentliga utsmyckningsuppdragen ledde till än mer aktivitet i arbetarrörelsens kulturfrämjande insatser. Personliga uttrycksbehov vävs in i samhällsbygget.

Illustrationerna i biografin visar flera konstverk där kvinnan har en central plats. Kvinnorna får uttrycka såväl svärta som sensualism. Men kvinnans sinnlighet finns där utan att behaga eller att vara till för den manliga blicken.

Den övervägande delen av Henschens konstnärsliv innehöll många hårt arbetade timmar och det gav resultat i många olika genrer. En eloge till Holm för att hon använder ordet multibegåvning för att karaktärisera Henschen. Jag känner inte till många konstnärer som prövar så många olika konstmetoder.

Några veckor efter konstklubbens besök i Duvbo mottog jag en gåva av mina arbetskamrater. Det var en inramad affisch; ett avtryck av en tavla målad av Helga Henschen. Bilden föreställer två hästar målade med stora penseldrag. De står mot en varmröd bakgrund och den ena hästen lutar sitt huvud mot den andra hästens rygg. Många av mina vänner har kommenterat tavlan med värme i sin röst utan att de alls har någon relation till ett liv i stallet. Likadant är det för mig som mest ryggar tillbaka av stallets lukt – och förresten – är inte hästar lite stora? Men tavlan berättar för mig om samhörighetens ordlösa styrka och dess lugn.

Similar Posts:

• Vems är språnget, textens eller läsarens?
• Vad skulle Märta ha sagt?
• Att minnas sitt liv i bilder
• Drömskt om konstnärinnan Ester Henning
• Pratighet utan laddning