Momo har vuxit upp i en lägenhet sex trappor upp i Belleville hos den pensionerade horan och tillika överviktiga judinnan madame Rosa. Med ”alla dom kilon som madame Rosa släpade på och bara ett par ben, så blev trappan det dagliga livets källa av sorger och bekymmer” heter det i inledningen. Barnen som bor hos henne är alla horungar och som tur är så är grannarna i huset inte såna som klagar. Det är madame Lola, transvestiten och ex-boxaren som knegar nattetid i Bois de Boulogne. I huset bor också bröderna Zaoum som bär den judiske doktor Katz på sina ryggar upp för de sex trapporna för att han ska kunna komma och undersöka madame Rosa. Monsieur Waloumba och hans polare dyker också upp titt som tätt och försöker driva ut sjukdomarna ur madame Rosa med hjälp av shamanism, trummor, helstekta får och dans. En enda fransman bor i huset, Louis Charmette, och han framstår i sin nervöst prydliga normalitet som om möjligt ännu underligare än resten av hyresgästerna.

Momo heter egentligen Mohammed ”men alla kallar mig Momo för det är inte så mycket”. Momo har lärt sig jiddisch av madame Rosa som är judinna som överlevt Auschwitz. Under sängen har hon ett porträtt av monsieur Hitler som hon tar fram när allt känns riktigt botten. Det gör henne lugn.

En dag tittar Momo in i en studio där man dubbar film. Han fascineras av hur filmen går baklänges och samma sekvenser tas om flera gånger. Inne i studion är det som om tiden inte längre har makten. Blod rinner tillbaka in i kropparna, kulor sugs in i pistolmynningarna och människor går baklänges in genom dörrar som stängs. Momos berättelse är i mycket en kamp mot tiden. Ju mer tiden går desto mer närmar sig döden för att rycka bort madame Rosa, Momos enda fasta punkt i livet.

Med en hjärtskärande humor och klarsynta kommentarer berättar Momo om hur han en dag plötsligt blev fyra år äldre, om hur madame Rosa ber honom att skona henne från att hållas vid liv på sjukhus tills hon blir en grönsakernas världsmästare och om hur hon lurar Momos pappa att hon uppfostrat hans son Mohammed till en judisk Moses.

Trots att världen är hård omkring Momo så återkommer berättelsen hela tiden till gemenskap och kärlek. När Momo frågar sin vän, den gamle mannen monsieur Hamil, om det är möjligt att leva utan kärlek får han ett undflyende svar.

Mitt i misären och kaoset som omger Momo håller han ändå fast vid att människor måste ta hand om och älska varandra för att överleva. Ensam klarar man sig inte långt för ”ju färre man är desto mindre räknas man”. Momos berättelse avslutas med orden ”man måste ju tycka om.” Och detta är en bok man måste tycka om.

Similar Posts:

• Jag är kär!
• Man kan lura sig själv
• Frankofil julafton
• En litterär passion
• Bladvändare med mjäkigt slut

Hösnuva är en av dom sista romanerna som Panduro skrev. Boken gavs ut 1975, jag har läst en svensk översättning av Nenne Runsten som Pan Norstedts gav ut 1992.

I Hösnuva är det domaren Hans Erling Herzberg som är berättelsens epicentrum. Det är kring hans värld som allting snurrar. Och det är hans värld som slutligen störtar samman.

Eller gör den det?

Redan i bokens inledning får vi möta domaren på väg att kasta sig i Öresund för att låta sig drunkna. Sedan rullas skandalen upp.

Panduro berättar med en flyhänt lätthet i sitt språk. Han målar med små medel upp dom förkrympta danska övre medelklass-själarna som röker sina cigarrcigaretter och sveper sina Red Label-groggar i sitt Arne Jacobsenmöblemang, samtidigt som dom är otrogna med grannar eller andra nära bekanta. Ofta i vad som skulle kunna kallas "korsvis befruktning".

Leif Panduro befolkar och besjälar dom designspäckade 60- och 70-talsmiljöer som idag är så populära. Vänsterprasslen, som är en till synes självklar följd av den småborgerliga och äktenskapliga ledan, bedrivs också i sann 70-talsanda fullkomligt öppet.

Stefan Demert skrev i sin "luringvisa" en gång (i slutet av 60-talet!) ungefär så här: "Domarn’är en luring, domarn’ är en luring, här dömer han en kvinna för lösdriveri, själv är han inte noga vems säng han ligger i…."

Domaren i Panduros berättelse hamnar också därhän att han tvingas döma sin älskarinnas älskare för att denne förföljer henne. En rad andra uppträdanden i rättssalen, och en del slarviga uttalanden av hans fru, ger domaren snart ett rykte om sig att ha blivit galen. Klassiska symptom på galenskap, som till exempel förföljelsemani, uppträder. Skumma figurer blåser cayennepeppar i nyllet på domaren. Det viftas bort som hösnuva. Slutligen inser han själv att han måste vara galen. Det är då han tar steget fullt ut.

Detta är hela essensen i Panduros produktion. Domaren är en representant för dom svaga människorna som oftast spelar huvudrollen hos Panduro och som nästan också uteslutande är offer för det samhälle som dom samtidigt på något sätt gör uppror emot. Domarens uppror kommer först när han beslutar sig för att ta livet av sig.

Panduros personer har alltid betraktats som galna, gärna i betydelsen roande, men knappast skojiga. Det är precis lika rätt att kalla hans romanfigurer för tragiska. De är helt enkelt Chaplinfigurer.

Panduro skriver: "När domaren någon gång grubblade över sin tillvaro, fick han med tiden en egendomlig känsla av melankoli och sorg. Därför grubblade han inte särskilt mycket över sin tillvaro."

Lika väl som man älskar Chaplin, denna välmenande men oftast misslyckade och bortkomne karaktär, lika väl fäster man sig vid Hans Erling Herzberg. Hösnuva är inte bara en av Panduros sista romaner. Den är i mitt tycke också en av de bästa.

Similar Posts:

• ju färre man är desto mindre räknas man
• Brum brum, töcke dumt hövö vi fått
• I manegen står en clown
• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Min gud, min gud, varför lämnar du mig inte i fred?