I måndags skrev Ella om Laurent Gaudés Orkanen, en roman om New Orleans precis när staden drabbas av orkanen Katrina 2005. En hyllad roman av en hyllad författare – och Ella är inte alls med på det. Hon tycker att Gaudé använder sig av den allra mest fördomsfulla bilden av händelserna kring Katrina på ett ganska obehagligt sätt. Och inte skriver han så fantastiskt som folk säger heller.

Igår hade Kari läst Finansfurstarna av Lotta Engzell Larsson. En bok om de svenska riskkapitalisterna som ger en inblick i hur det fungerar i denna omdebatterade bransch. Vi fick också en bonusrecension av Gunnar Örns trevliga pocket Nationalekonomi för nyfikna. En omarbetning av Nationalekonomi för noviser som han skrev i mitten på 90-talet.

Idag skriver Håkan om Varg – Savage Street Poetry av Ulf Hässelbäck (Tolvnittion förlag). En diktsamling som är mycket intressant, väldigt ojämn men stundtals driven med konsonantrim – en litterär kraftmätning. Mycket intressant diktsamling som berör men förlorar på att diktformatet måste hinna läsas på tre minuter – poetry slam.

På fredag blir det revolution av det mer framgångsrika slaget: Linda Hirshmans Seger – Gayrevolutionens triumf. Det är (den amerikanska, naturligtvis) historien om en social rörelse, från förra sekelskiftets urbanisering och det första försiktiga föreningslivet, via Stonewall-upproret och aids-epidemin och fram till de senaste årens kamp för homosexuella i militären och samkönade äktenskap. En myllrande och grymt inspirerande kamp för mänskliga rättigheter, om än kanske inte den alldeles ultimata skildringen av den.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Poesi med knogjärn
• Befrielsen är nära?
• Kapitalet tvingas bjuda till

Andra gånger när man ska skriva en recension så surfar man runt och läser andras recensioner och nästan misströstar: ”Herregud, är det ingen som tänker som jag gör? Vad i hela friden är det jag inte fattar som alla andra verkar fatta?”

När det gäller Laurent Gaudés Orkanen är det den sistnämnda situationen jag befinner mig i. Överallt läser jag om hur fint språk han har, vilket angeläget ämne han skriver om, hur skickligt han hanterar det formmässigt. Och jag är ledsen, men jag fattar ingenting.

Orkanen utspelar sig i och omkring New Orleans precis när staden 2005 drabbas av orkanen Katrina. I korta avsnitt, sällan längre än någon sida åt gången, följer vi en rad personer som blir kvar – eller i ett fall återvänder – när stadens befolkning evakueras. Växlingarna är snabba, som om författaren redan har ett filmkontrakt i åtanke. Karaktärerna är mestadels fattiga svarta, sådana som saknar resurser att ta sig därifrån, initiativkraft eller faktiskt vilja att lämna staden.

Den som framför allt präglar berättelsen, som får inleda och avsluta den, är en gammal motvalskärring. Hennes textavsnitt börjar allt som oftast formelartat: ”Jag, Josephine Linc. Steelson, negress sedan nästan hundra år tillbaka, öppnade fönstret i morse” och så vidare. Josephine har en särskild känsla för stormen, för träsket utanför staden som hotar att spränga fördämningarna och inte minst för alla orättvisor och skymfer som någonsin drabbat den svarta rasen (nej, det är kanske inte modern svenska att prata om ”ras”, men det här är trots allt en karaktär som använder ”neger” lika frekvent som smurfarna använder ”smurf”). Det hade kunnat ligga något ytterst rimligt i det, det där att vårda sina oförätter, men istället får alltsammans en lätt exotiserande bismak. Det vilar något övernaturligt över tanten som förstärks språkligt när hennes jag-berättelse på några ställen flyter ihop med andras tredjepersonsperspektiv och gör henne liksom upphöjd, transcendent. Allvetande.

Jag vill inte vara en sådan som tycker att en framgångsrik, vit, medelålders fransman inte kan få skriva om en hundraårig, fattig, svart amerikanska. Författare måste ju få skriva om precis vad de känner för och empati med människor som inte är precis som vi är en grundförutsättning och grundpoäng med skönlitteraturen. Jag tycker bara inte att just han gör just det här särskilt bra.

De gånger jag alls reagerar på språket är det i lätt irritation över att Canal Street heter ”Canal Street” i en mening och ”Kanalgatan” i nästa, eller att han faktiskt trycker in ”varthän” i vardaglig dialog flera gånger (om man i någon mån kan skylla på översättarna har jag tyvärr ingen aning om). Och vad gäller det angelägna ämnet så, jo, jag blev ju nyfiken på den här romanen just för att den handlar om New Orleans under Katrina, men saken är den att jag inte alls är säker på att det är New Orleans under Katrina som Gaudé egentligen skriver om.

Det utger sig för att vara det, javisst. Men att det finns något övernaturligt över alltsammans har jag redan varit inne på. Det här är inte en katastrof framkallad till lika delar av naturens makter som av mänskligt övermod och dålig och fördomsfull styrning. Det här är något apokalyptiskt, bibliskt. Eller något kitschigare ändå. Voodoo-bibliskt.

Alligatorer krälar in i staden i massor, krälar på varandra, anfaller. Människor blir galna, drivna från sina sinnen. Präster börjar ränna omkring med slaktarknivar och planera barnamord. Kriminella gäng skjuter mot räddningshelikoptrarna och hotar att plundra, våldta och mörda alla som kommer i deras väg. Det meningslösa våldet briserar.

Det är med andra ord alla fördomar om vad som hände i New Orleans 2005 som man kan komma på. De mest uppblåsta, fördomsfulla mediebilderna som kablades ut snabbare än någon kollade fakta – and then some. (David Jonstad har skrivit intressant om det där i sin bok Kollaps.) Det som är verkligt – fångar som lämnades inlåsta och oövervakade medan vattnet började strömma in, alla fattiga som bara lämnades åt sitt öde i katastrofen – försvinner under träskdyngan av vanvett, av allas krig mot alla, det brutala urtillståndet.

Jo, det finns en liten kärlekshistoria som berör mig, en relation mellan mor och barn som är rätt intressant, men allra mest undrar jag bara hur i hela friden författaren tänkte. Varför lånade han över huvud taget just New Orleans till sin sliskiga apokalyps? För att det är ett starkt varumärke?

Nej, glöm Orkanen. Se teveserien Treme istället. Det är en skildring av New Orleans och Katrina med betydligt fler nyanser.

Similar Posts:

• Gilla läget?
• Vecka 5 på dagensbok.com – Orkaner, knogjärnspoesi och nya skribenter
• Nedräkning till den storm som skall komma
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Gå på jazzklubb på tisdag?